Nazismen

Detta material (ungefär) finns också på Youtube. Följ bara denna länk!

Få ideologier har orsakat sådant lidande som nazismen. Många jämför den gärna med kommunism, kapitalism eller organiserad religion, men frågan är om denna jämförelse är rättvis, då de tre sistnämnda knappast hade i sin ideologiska grund tanken om utrotande av andra människor. Kanske är diskussionen i sig fåfäng? Att försöka gradera in olika ideologier eller samhällssystem på en ”God mot Ond-skala” kan knappast ses som fruktsamt. Om en diktator har ihjäl tio miljoner, en annan bara tre miljoner, gör det den förre värre än den andre? Och kan vi egentligen tala om en moralisk skillnad, politiskt eller religiöst sett, då det i grunden handlar om folkmord, av den ena eller andra anledningen? Spelar det någon roll om man blir dödad av tyska lägervakter, kommunistiska folkkommissarier, kristna inkvisitorer eller slavägare från den amerikanska södern? Ja, säger många levande, medan de döda, som bekant, håller tyst. Alla miljontals och åter miljontals…

Hur som helst, efter denna dystra inledning, lite bakgrund:

Bakgrund

Under det senare 1800-talet och tidiga 1900-talet hade ett stort antal nationalistiska grupper börjat växa, och en allmänt nationalistisk tendens kunde märkas över hela Europa. Man började söka sitt speciella etniska ursprung, och de flesta hoppades naturligtvis att just deras specifika etniska grupp skulle ha ett storslaget och heroiskt förflutet. För exempelvis italienare och greker var detta ganska lätt att påvisa, det var bara att konsultera arkeologer eller de gamla antika skrifterna. För nordeuropéer var det svårare. Ytters få källor finns kvar, och arkeologin gav inte direkt några bevis för någon gyllene ålder…

Samtidigt som nationalismen växte fram, blev olika esoteriska, ockulta läror mer och mer populära. Helena Blavatsky lanserade teosofin, läran om människans olika rotraser, och kryptohistoriska tankar om Atlantis och andra sjunkna högkulturer togs på största allvar.

I framförallt Tyskland började nationalism och esoterika föras samman, vilket kom att resultera i ariosofin, och en kulturyttring vilken kom att benämnas Völkischer Kultur. Grundtankarna i dessa kan (ytterst kort och förenklat) sammanfattas som följer:

Ariosofi

Teosofin lär att människan har utvecklats och gått under flera gånger, och att mänskligheten därmed under olika eror sett olika ut och haft olika styrkor och svagheter. Under den rådande erans begynnelse, framföddes den ariska rotrasen (den femte av en serie om sju). Långa, blonda supermänniskor, i det närmaste gudomliga, men tyvärr begivna på att beblanda sig med lägre stående ”undermänniskor”. Detta var dessa ”ur-ariers” fall, de blandades upp och degenererade till nutida arier, vars främsta gren var teutonerna eller germanerna (ingen överraskning här eller?).

Flera sällskap med ariosofisk inriktning bildades, vissa med mer, andra med mindre fantasifull inriktning. Ett av dessa var Thulesällskapet, grundat under 1910-talet i München, med sin grund i den betydligt större logebaserade Germanenordern. Thulesällskapet tog sitt namn från det mytiska landet Thule, vilket av rörelsen identifierades som Island. Hit flydde de sista atlantiderna efter att Atlantis sjönk, och dessa var naturligtvis arier. Fantasifullt och spännande, mycket lockande för många på den tiden…

Thulesällskapet. Dåligt kan alltid bli sämre.

Thulesällskapet blir NSDAP

Under 1918 försöker Thulesällskapet locka fler ur arbetarklassen, det har tidigare främst appellerat till medel- och överklassen. Man bildar ett politiskt parti, Deutsche Arbeiterpartei 1919, och redan i september samma år ansluter sig Hitler. Hitler kom snabbt att bli en ledargestalt, och år 1920 omvandlar han DAP till NSDAP, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Det nybildade partiet var framförallt en politisk organisation, med ytterst lite utrymme för de mer ockulta tankegångarna (dessa fanns dock kvar, och låg i fokus i organisationen SS, styrd och ledd av Heinrich Himmler).

Nazistpartiet

Nazistpartiet kom till makten genom att utnyttja ett demokratiskt rävspel och att spinna på medel- och överklassens rädsla för kommunismen. Vid valet 1932 var partiet visserligen stort, men om socialister och kommunister hade kunnat hålla sams hade de fått majoritet. Nu kunde de inte det, NSDAP däremot lierade sig med några mindre nationalistisk-konservativa partier och fick, på demokratisk väg, makten. Snabbt såg Hitler till att placera nazister på alla betydelsefulla poster, och manövrerade så pass skickligt att han utnämndes till rikskansler. Nu agerade han snabbt. Alla andra partier blev förbjudna, endast medlemmar i NSDAP skulle finnas på maktpositioner. Detta kallas för Hitlers maktövertagande, och skedde 1933. I och med detta upphörde Tyskland att vara en demokrati, nu var det en enpartistat, med Hitler som ensam härskare, han var nu diktator, Führer.

Hitlers politiska modell var starkt influerad av den italienska fascismen. Italien hade sedan 1920-talet styrts av diktatorn Benito Mussolini, som hade utvecklat fascismen som ideologi. Hitler sammanförde Mussolinis läror med ett tydligt rasistiskt budskap. Han ville måla upp bilden av en ständig kamp mellan den ariska rasen och undermänniskorna, vars främsta härförare var judar och kommunister (dessa två grupper var nazisternas huvudfiender). En tydlig vi-och-de-känsla infann sig hos det tyska folket, ivrigt underblåst av det nazistiska propagandaministeriet lett av Joseph Goebbels.

Propagandan spelade en mycket stor roll i det nazistiska Tyskland (och så även i alla totalitära stater…). Allt skulle genomsyras av det nazistiska budskapet: Tidningar, radio, skolböcker och film. En stark censur rådde, och allt som inte överrensstämde med den nazistiska ideologin förbjöds (Entartete Kunst!). I propagandan ingick, förutom rasistiska och anti-kommunistiska slagord, också en påtaglig glorifiering av krig och våld. Den ariske krigaren var det högsta idealet, något alla skulle se upp till och eftersträva. Kvinnans roll var dock inte krigarens, hon skulle hålla sig i hemmet för att föda fram och sköta nya generationer övermänniskor. Tyska kvinnor som var renrasiga och dessutom produktiva kunde få medalj för sina ansträngningar. Barnen förväntades senare gå med i någon av nazisternas ungdomsorganisationer, för att där drillas ideologiskt och fysiskt inför kommande utmaningar…

Adolf Hitler

Ledaren och huvudideologen för allt detta var Adolf Hitler, en man som sedan kriget varit av stort intresse för psykologer, historiker och andra forskare. Ett stort antal böcker har givits ut, där man efter olika modeller försökt kartlägga denne mans sinne. Den stående frågan är hur han blev som han blev, hur kunde denne man locka så stora massor. Why oh why?

Hitler som barn.

Adolf  Hitler föddes 20/4 1889. Hans pappa var tulltjänsteman och hans mamma var köksa. De var inte rika, men hade det hyfsat ställt. Fadern var tämligen brutal och unge Adolf blev ofta misshandlad av sin far, vilket kan ha lett till att han tyckte mycket bättre om sin mor. Han tog aldrig examen, och försökte flera gånger komma in på konstakademien i Wien, men misslyckades. Han hade mycket höga tankar om sin egen konstnärlighet, men dessa delades alltså inte av akademins intagningsnämnd. Han levde några år ett vagabondliv i Wien, och såg sig som en misslyckad människa, ett ouppskattat och missförstått geni. Under denna period kom han i kontakt med antisemitiska och nationalistiska tankar.

Då det första världskriget bröt ut anslöt han sig direkt till den tyska krigsmakten. Han steg till korprals grad och lyckades få järnkorset för tapperhet i strid. Flera av hans högre befäl konstaterade dock att han aldrig skulle bli en ledare…

Efter kriget placerades Hitler i München, och skulle där för den Tyska regeringens räkning spionera på en av de många politiska fraktioner so då florerade i det mycket oroliga och instabila Bayern. Gruppen Hitler skulle kartlägga var DAP, och snart gick han med själv. Nu märktes hans agitatoriska förmåga, och han blev snart partiets stora dragplåster. Fler och fler anslöt sig till partiet, och Hitler steg inom partiet. Snart såg han till att, under närmast kuppartade former, bli ledare för partiet, och döpte då om det till NSDAP. År 1923 var partiet så stort att man försökte sig på en statskupp ”Die Bierhallputsch” (kan stavas så, m, som helt havererade. Hitler greps och dömdes till fängelse, men rättegången blev bara ytterligare en möjlighet för honom att föra fram sitt budskap, och den mycket korta fängelsevistelsen ägnade han sig åt att skriva sitt politiska manifest, ”Mein Kampf” (”Min strid”). Efter detta växer partiet, och även den regelrätta personkulten kring Hitler. Han framställs i propagandan som en frälsargestalt, och man anspelar gärna på gamla legender och myter. Spektakel såsom massmöten och liknande användes av Hitler på ett genomtänkt och fulländat vis, vilket som sagt så småningom ledde till att han kunde gripa makten…

Tyskland under nazisterna

Så fort nazisterna kommit till makten började de förändra samhället. Man skapade jobb (autobahn!) och stärkte ekonomin. Man återupprättade Tyskland och tyskarna, kränkningen i Versailles 1919 tvättades effektivt bort. Helt mot sagda fördrag började man rusta, och mycket snart var den tyska krigsmakten återigen en av de starkaste i världen. För många, många, innebar nazisternas förändringar ett bättre liv, framförallt en tyska medel- och arbetarklassen fick det bättre, åtminstone rent ekonomiskt. Till en början. Sedan blev det som bekant krig, och då blev det genast sämre igen. Alla var dock inte speciellt gynnade av nazismen: Judar, kommunister, romer, handikappade eller helt enkelt alla som inte uppskattade Führern, sågs som samhälls- och rasfiender, och togs om hand effektivt…

Allt skulle bli så otroligt ofattbart mycket värre...

Det första världskriget

  Detta material (eller hyfsat överensstämmande) finns även på Youtube, länk här! 

Krig är dumt. Man kan dö eller göra sig illa på annat vis. Ingen är glad. Detta gäller för alla krig, men det krig som kom att kallas det Första världskriget ligger väldigt bra till på min helt nyupprättade lista över historiens dummaste, brutalaste och mest onödiga krig. Det var så otroligt dumt, och orsakade ett sådant ofantligt lidande. Mänskligheten borde skämmas fortfarande, trots att det är hundra år sedan…

Anyway, here goes…

Upptakt

Tidigt 1900-tal, Europa: Två starka allianser har bildats. Den ena består av Österrike-Ungern, Italien och Tyskland, den andra av Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Allianserna går ut på att om ett land attackeras av någon, skall de få hjälp av sina allierade.

Stormakten Österrike-Ungern är ett hopkok av flera folkgrupper. Ungrarna (20% av Ö-U´s befolkning) har i princip fått självstyre i sin del av riket. Tyskarna utgör en större del (25%), och undrar varför de inte har samma rättigheter. Visst gnäll förekommer. Rikets serber vill hellre ansluta sig till den oberoende staten Serbien. I Serbien har utstuderat nationalistiska krafter nått större inflytande, och idén om ett Storserbien har åtskilliga anhängare. Kejsaren i Österrike-Ungern vill dock inte släppa några, alla tillhör riket, enligt honom och övriga styrande.

Situationen är ytterst laddad, och det hela tar sig en dramatisk vändning när den serbiske nationalisten Gavrilo Princip skjuter den österrikiske tronarvingen till döds i Sarajevo 1914.

Princip. Buse!

Österrike-Ungern vill skicka speciella poliser till Serbien för att utreda, men Serbien, som för övrigt stödde attentatet, säger nej. Serbien söker stöd av Ryssland, och får detta. I och med detta är två stormakter, ur varsin allians, indragna i denna konflikt. De övriga allierade uppfyller sina åtaganden, lägger sig i, och snart är storkonflikten ett faktum. Krig utbryter.

Krig

Samtliga inblandade nationer räknar med att det skall gå fort, man sätter stor tilltro till sina generaler. För dessa är detta ett utmärkt tillfälle att nå ära och framgång, genom modig och framgångsrik strategi.

Tyskland, mäktigt och välrustat, vill få det hela överstökat. De tror att en snabb attack mot Frankrike avskräcker alla, och avgör konflikten. Så blir det inte. De hejdas i norra Frankrike, och en lång frontlinje bildas, i princip från alperna till Nordsjön. Nu tar sig kriget en vändning ingen räknat med. De stridande gräver ner sig i närmast oändliga skyttegravar, och ett utnötningskrig begynner.

Britter i skyttegrav. Mindre kul ställe att vara på…

Det första världskriget var en helt ny typ av krig. Tidigare hade trupperna hållits ihop, man hade flera inövade manövrar, och slagen pågick ytterst sällan längre än en dag. För de högre befälen hade krigen ofta nästan en karaktär av spel, och man försökte överlista varandra med snillrika manövrar och truppförflyttningar. I krig lade man fortfarande en stor vikt vid ära och mod. Att med blanka vapen rusa mot fientlig eld och hugga dem i småbitar var inte bara en seger, det var en ärorik seger. Dessa värderingar och idéer låg kvar hos de flesta av befälhavarna under det första världskrigets första år, men denna ålderdomliga syn på krig hade förlorat sin plats till förmån för det nya, teknologiska kriget. Nya uppfinningar hade introducerats, och alla var sugna på att pröva dessa. De mest framträdande var följande:

Kulsprutan – Funnits länge (sedan 1800-talet) men nu hade den förbättrats.

Flygplan – Först mest för rekognosering, men sedan även som vapen.

Stridsgas – Grymt effektivt, användes med fördel mot fiender i skyttegravar.

Tanks – Även dessa primitiva stridsvagnar kunde bryta dödlägen i skyttegravarna.

Artilleri – Nya typer av kanoner kunde skjuta stora pjäser riktigt långt, vilket utnyttjades.

Ubåtar – Osynliga, snabba och mycket effektiva.

Brittisk tank.

Kombinationen gamla krigsmönster och ny teknik ledde till fruktansvärda dödssiffror, och ofta lika stora antal skadade och invalidiserade. En hel generation män förblödde i skyttegravarna. Eller fick lungorna förstörda av gas. Eller drabbades av granatchock. Eller dog och lemlästades på annat vis.

Hemmafronten

Det var hårt ute i kriget, men hemma var det ingen dans på rosor heller. Även civila drabbades mycket hårt. Europas stater gick på knäna för att få allt att fungera. Förlusterna på slagfältet medförde att industrin och matproduktionen minskade kraftigt, flera områden där män utgjorde den dominerande arbetsstyrkan stod nu helt utan arbetskraft, och då fick naturligtvis kvinnorna gå in och hålla skeppet flytande, så att säga. Trots att Europas kvinnor därmed visar rent konkret att de klarar av samma sysslor som männen, förändras inte den patriarkala synen mycket. Så fort kriget var slut fick de återgå till sina tidigare göromål, männen kunde inte erkänna kvinnor som sina jämlikar. Vissa lär sig aldrig…

Även neutrala länder, som alltså inte deltog i kriget, drabbades. Nästan all handel upphörde, vilket innebar svårigheter att få ihop tillräckligt med livsmedel. Ransoneringar vidtogs, vilket naturligtvis innebar en utvecklad svart marknad. De som hade pengar kunde fortsätta att äta ordentligt, medan de som hade det svårare ställt drabbades av ransoneringen. Detta var påtagligt, inte minst i Sverige…

Kriget fortsätter

År efter år rasar striderna. På östfronten lider Ryssland svåra förluster, och hemma i Ryssland lyckas inte staten att förse befolkningen med mat och förnödenheter. Folket börjar på allvar tröttna på misstyret. År 1917 utbryter strider i St.Petersburg, arbetare strejkar och startar upplopp. För att kväsa detta sätts soldater in, men dessa, vilka också är av folket, gör myteri. Stor oreda utbryter. Ryska staten försöker förflytta fokus från de inhemska oroligheterna genom att inleda en storoffensiv mot Tyskland, ett företag som slutar i katastrof. De ryska soldaterna är dåligt rustade och krigströtta, de deserterar i tiotusental och återvänder hem (de har med sig sina gevär, dock). Väl hemma tar de över storgods, och delar upp marken mellan sig.

I St. Petersburg bildas en motregering, som alltså konkurerar med tsaren, och börjar utfärda order och stifta lagar precis som en ”riktig” regering. Denna motregering tas snabbt över av bolsjevikpartiet, styrt av Vladimir Lenin, genom en väpnad kupp. Nu inleds en regelrätt revolution. Beväpnade bolsjeviker utkämpar gatustrider med tsarens styrkor, och vinner till slut. Lenin stiftar fred mellan Ryssland och Tyskland, mycket på Rysslands bekostnad, men de orkar helt enkelt inte kriga mer. Tsardömet faller, och ur askan reser sig Sovjetunionen (kortfattat, men typ…).

Freden i Versailles

Trots framgångarna i öst vacklar Tyskland, och snart tvingas ett vapenstillestånd fram. År 1918 lägger tyskarna ned vapnen, och tvingas se sig besegrade. Under det följande mötet (i juni 1919 i det franska slottet Versailles) mellan de segrade makterna, skriver man , mycket efter franska påtryckningar, ett fredsavtal där Tyskland behandlas synnerligen illa. De får själva ta på sig hela skulden för kriget, de får lämna stora landområden till Frankrike, och måste betala ett enormt skadestånd direkt, samt även ett årligt krigsskadestånd, så högt att det långt överstiger BNP (!). Skadeståndet gick främst till Frankrike. Vidare får Tyskland inte längre ha någon armé, eller väpnade styrkor av något slag. Tyskarna känner sig förrådda, orättvist behandlade och kränkta, en känsla som kom att utnyttjas till fullo av en liten man från Österrike. Mer om honom framöver…

Efter kriget hade den europeiska kartan förändrats. Österrike-Ungern hade delats upp i flera stater, och tsardömet Ryssland fanns inte mer. Statsindelningen hade gjorts efter nationalistiska principer (”ett folk, ett land”). Nationalismen gjorde stora framsteg under de kommande årtiondena…

Så här går det om man krigar. Lär er detta, ungdomar, jag ber er...

Revolutioner och oroligheter

Efter den franska revolutionen hade Europas människor lärt sig en sak, de kunde slå mot, och även slå ner, makten.

Revolutionen hade dock ganska snabbt fått ge vika för en ny envåldshärskare, Napoleon Bonaparte som utropar sig till Frankrikes kejsare år 1804. hans styre innebar ett visst lugn i själva Frankrike, mycket på grund av hans mycket effektiva polis. Dock, den diminutive härskaren kastade snart Frankrike in i diverse krig, som vi inte skall beröra här. Kort och gott kan man säga att först gick det bra, sedan gick det dåligt, för att till slut gå riktigt dåligt, för Napoleon. Han blev på livstid landsförvisad, och dog 1821 på ön St. Helena i Sydatlanten.

När Napoleon var borta insåg de europeiska ledarna att de måste få lite ordning. Vem ägde vad, vem bestämde över vilka och så vidare. Den europeiska kartan var plottrig och otydlig, förvirringen var stor. En kongress utlystes för att man skulle bringa ordning ur kaos…

Wienkongressen 1814

I september 1814 samlas representanter för runt 200 (!) europeiska stater i Österrikes huvudstad Wien. Man skulle se till att alla frågetecken reddes ut, att alla landområden tillhörde sin rättmätiga härskare, och att Frankrike inte skulle få för sig att börja kriga igen. Minnet av Napoleon var mycket färskt…

Av alla nationer som samlades var det i princip bara Europas stormakter som hade någon beslutande makt. Dessa var Storbritannien, Österrike, Ryssland, Preussen och Frankrike. De försökte balansera varandras maktanspråk, något som kanske föga förvånande tog rätt långt tid. Medan stormakternas representanter dividerade och diskuterade, passade övriga länders utsända på att roa sig ordentligt i Wien, allt på den österrikiske kejsarens bekostnad. Kejsaren var känd för sin snålhet, och att behöva betala för baler och kalas hela tiden var inte något som roade honom. Att kongressen pågick ända till juni 1815 gjorde honom knappast muntrare, men det var bara att le och betala…

Hur som helst, när man då, den nionde juni, äntligen kunde samla alla delegater (de hade aldrig samlats allihopa, detta var första och sista gången), fattade man en serie beslut. De flesta var tämligen obetydliga, men två huvudlinjer kunde tydligt märkas: Fursteätterna från före 1789 skulle återinsättas på sina ”rättmätiga” troner, och Frankrike skulle hållas i schack genom att man lät dess grannar få mer makt. Belgien och Nederländerna slogs ihop, Preussen fick stora landområden närmare Frankrike, och de olika tyska småstaterna och fria städerna enades i ett löst hållet tyskt förbund.

När dessa beslut genomfördes trampades en hel del folk på tårna. Nationalismen hade börjad göra sitt politiska inträde, men under wienkongressen tog man inte hänsyn till några nationalistiska strömningar, vilket som sagt retade väldigt många. Trots denna spridda ovilja medförde wienkongressen en stabilitet i Europa, som kom att hålla länge, trots nationaliströrelsernas gnäll. Det skulle dröja nästan hundra år innan Europa igen drabbades av större krig. Några småkrig utspelades naturligtvis, kom igen, det är Europa, sånt händer, men inga större katastrofer förrän det första världskriget utbryter år 1914. Mer om detta senare.

Wienkongressen. Många män i tjusiga byxor.

Oro i Europa

Efter wienkongressen styrs i princip hela Europa av konservativa regeringar. Dessa eftersträvade framförallt lugn och stabilitet, de ville på alla vis undvika nya revolutioner eller oroligheter. För att åstadkomma detta infördes en hårdare censur, förbud mot politiska grupperingar, förbud mot demonstrationer och liknande. Alla försök till alternativ politisk samling slogs våldsamt ned. Borgarna började än en gång känna sig förtryckta, och med den franska revolutionen i färskt minne dröjde det inte länge innan revolterna började flamma upp igen…

I Frankrike rann bägaren över år 1830, då borgarklassen än en gång fick nog. Stridigheter utbröt, men det hela lugnade snart ned sig. Resultatet blev ytterligare liberalisering av lagarna, men i övrigt genomfördes inte några större förändringar.

England hade länge hämmats politiskt av så kallade ”Rotten Burroghs”, de sista resterna av medeltidens politiska system. Systemet kritiserades hårt av liberalerna, vilka krävde en reformering av parlamentet. Myndigheterna ville till varje pris undvika revolution, varför dessa reformer också genomfördes, samt att rösträtten utvidgades.

I det Tyska förbundet genomför det starka Preussen ett ekonomiskt enande. Många nationalistiska tyskar såg detta som ett första steg mot även politisk enhet, något som senare skulle bli verklighet.

Dessa förändringar var inte speciellt omfattande, och gynnade primärt borgarklassen. Samtidigt växte arbetarklassen som grupp, och så även deras missnöje. Klassen var ytterst känslig för konjunktursvängningar. Detta då de alltid, oavsett om det var ”bra” eller ”dåliga” tider hade ytterst låg lön. Var det högkonjunktur höjdes matpriserna, vilket medförde problem för de fattiga arbetarna. Var det lågkonjunktur sjönk visserligen priserna, men då blev samtidigt väldigt många arbetare av med sina jobb, och hade således ingen inkomst alls. Inga bra förhållanden alls…

Under 1840-talet drabbades av en svår lågkonjunktur, vilket alltså ledde till massarbetslöshet. Detta var i och för sig illa, men olyckan ökade då skördarna i slutet av årtiondet hade varit mycket dåliga. Följaktligen höjdes matpriserna snarare än sänktes, vilket gjorde Europas arbetare desperata…

År 1848 utbryter revolution i flera europeiska länder. I Paris drabbar arbetare samman med trupper utsända av den liberala regeringen i regelrätta klasskrig. Den franske kungen flydde till London, och gatorna i Paris förvandlades till slagfält. Så småningom slås upproret ned, men då har över 1500 människor dött. Dock, i och med detta utropas Frankrike till republik. Igen.

Även i flera tyska, italienska och österrikisk-ungerska städer spreds oroligheterna, arbetare mot ordningsmakt. Precis som i Frankrike slogs upproren ner, kraftfullt och våldsamt. Detta gav de konservativa krafterna vind i seglen, och flera liberala regeringar störtades. I Österrike-Ungern pågick oroligheterna längst, och regeringen var tvungen att be det stockkonservativa Ryssland om hjälp att kuva de reformtörstiga massorna. Först när över 100 000 ryska soldater sattes in mot revolutionärerna, i augusti 1849, tvingades de revolutionära skarorna lägga ned vapnen. I och med detta var lugnet återställt i Europa, på gott och ont…

Rajtantajtan i Berlin 1848

Kvinnokamp

Under 1800-talets mitt började flera liberala medelklasskvinnor kräva större rättigheter att utbilda sig och arbeta. Detta var inte en självklarhet, utan kvinnans plats ansågs vara hemmet, det offentliga var männens värld. Kvinnan var omyndig, och helt underställd sin pappa och senare sin make, juridiskt, ekonomiskt och socialt. Då medelklassens kvinnor i regel var läskunniga, tog de del av politiska, revolutionära skrifter, och menade att friheter som gällde deras män rimligen borde gälla även dem själva. Kvinnoföreningar börjar bildas, ursprungligen primärt bestående av medelklasskvinnor, men även överklass började ansluta sig.

Föreningarna visste att deras möjligheter att påverka direkt politiskt var mycket små, så därför började de arbeta med agitation riktad till och upplysning av männen, de som hade makten. Man hoppades kunna väcka en debatt som skulle leda till bättre förhållanden för kvinnor. Oftast gick det mycket sansat till, men även vissa radikala millitanter (ja, det låter kul, jag vet…) agerade. De senare blev ofta fängslade, eller förklarade sinnessjuka och spärrades in på mentalsjukhus.

Brittiska feminister. Farliga samhällsomstörtande bråkmakare...

Kvinnorörelsen hade tre huvudkrav. Dessa var:

Kvinnor skall ha rätt till samma utbildning som män. Alltså möjlighet att läsa på universitet, och så småningom kunna ta jobb som tidigare bara gavs till män.

Kvinnor skulle bli myndiga och ha möjligheten till ekonomisk självständighet. Detta oavsett social status, alltså oavsett om de var gifta eller ej.

Man ville införa hårda restriktioner mot alkohol, och helt förbjuda sexuellt förtryck. Detta krav var främst till gagn för arbetarkvinnor, vilka drabbades hårdast av alkoholism och sexistiska övergrepp.

Vidare protesterade man mot prostitution, inte minst mot de av staten ofta godkända bordeller vilka förekom i de flesta europeiska länder.

Dessa tidiga feminister blev ofta hånade och förlöjligade, inte minst i pressen. Trots en allmän ovilja i det patriarkalt styrda samhället framhärdade de olika kvinnogrupperna, och fick fler och fler anhängare. Allteftersom fick de gehör för sina önskemål, och så småningom fick kvinnor både studera och åtnjöt privilegiet att vara myndiga… Men det skulle dröja till en bra bit in på 1900-talet innan kvinnor fick rösträtt.

Arbetarna organiserar sig

Då arbetarupproren 1848 slogs ned blev många arbetare modstulna, de såg att deras utopiska, socialistiska samhälle skulle fortsätta att vara en dröm. Vissa insåg dock att de varit för aggressiva och oorganiserade då, med tydligt, negativt resultat. För att fortsätta kampen för bättre livsvillkor för arbetarklassen, men utan risk för nederlag såsom år 1848, organiserade flera arbetargrupper sig i fackföreningar. Föreningarna bestod i regel av utbildade arbetare, alltså mekaniker, snickare och liknande. Den stora, outbildade, massan var ännu inte organiserad.

I de flesta europeiska länder var arbetarorganisationer förbjudna, men lagarna mot dessa grupper mjukades upp eller avvecklades helt under 1860-talet. Detta på grund av att då flera av dessa utbildade, organiserade arbetare faktiskt nådde upp till en sådan ekonomisk nivå att de fick rösträtt, visade det sig att de inte var ylande revolutionärer skrikandes efter överklassens blod, utan ofta hade en ganska förnuftig och fredlig syn på politik. Detta lugnade makthavarna, vilket i sin tur leder till att rösträtten ökar. Fler arbetare kunde nu ta del i landets styrelse, och över Europa sveper en demokratiseringsvåg.

Dock, den stora massan av outbildade arbetare, majoriteten, längtade fortfarande efter ett samhälle där alla hade samma rättigheter och möjligheter. Den tidigare dominerande utopiska socialismen hade visat sig inte bli av, och nya läror vann i stället större gehör. Bara några veckor innan oroligheterna år 1848 bröt ut, hade Marx och Engels publicerat ”Det Kommunistiska Manifestet”, och de teorier som där lades fram lockade stora skaror ur arbetarklassens led. Det skulle dröja ett tag, men så småningom skulle ”Manifestet”, och kommunismen, dess politiska ideologi, bli en av de mest framgångsrika tankebanorna på planeten. Mer om detta framöver… By the way, kolla den här socialrealistiska filmen. Arbetarromantik och otroliga pinsamheter i en härlig 80-talsmix...

Slaveri och bomullsskjortor

Slaveri som idé

Vad är en slav?

Reducerandet av en människa till en vara, en ägodel, helt utan rättigheter.

Tidiga epokers slaveri

Inget nytt, kanske funnits jämt, svårt att säga hur det såg ut i förhistorisk tid. Under historisk tid, så långt bak i tiden vi vet, har det alltid existerat slaveri. Då, under antiken och fram till medeltidens slut framförallt krigsfångar som blev slavar. Följaktligen slavar av alla folk och ”raser”. Kristendomen fördömde slaveri, men detta påverkade sällan förhållandena. Slaveri var för lönsamt för att helt ge upp…

Slavar i den Nya Världen

Europa invaderar och tar kontroll över Amerika. Gruvor gav guld och silver, plantager ger socker, bomull och tobak.

Indianerna visade sig vara dåliga slavar. De saknade motståndskraft mot europeiska sjukdomar, och dog som flugor. Detta var inte bra för gruv- och plantageägarna. Man behövde tåligare slavar. Dessa hämtade man från Afrika.

Den afrikanska slavhandeln

Ofta inhemska slavjägare, ibland från Nordafrika. Kungar (afrikanska) bytte slavar mot europeiska vapen och lyxvaror. Detta gjorde att de kunde invadera grannriken och få mer människor att sälja. Slavjägarna hämtade gärna folk inifrån landet, och tog dem sedan längs med speciella karavanleder, antingen till kusterna där de europeiska slavhandlarna upprättat sina handelsstationer, eller norrut, genom Sahara, till de enorma arabiska slavmarknaderna i Nordafrika eller i Mellanöstern. Här bör påpekas att slaveri med andra ord förekom även i den muslimska världen, alltså var det inte en uteslutande kristen företeelse. Även den arabiska slavhandeln en paradox, då islam, precis som kristendomen, starkt fördömer slaveri, och menar att alla människor är lika inför gud. Skillnaden mellan det arabiska och den europeiska slaveriet skulle dock kunna vara att den europeiska legitimeringen av slaveriet, rasismen, inte var lika påtaglig i muslimska områden. Häri påminde den arabiska slavhandelns inställning mer om den som dominerade i Europa under antiken. Man struntade helt enkelt i eventuella moraliska eller religiösa bud, och man försökte inte reducera slavar till halvmänniskor för att göra handeln mer okej..

Slavkaravan. Notera de inhemska slavjägarna.

De europeiska slavstationerna låg som sagt längs de västafrikanska kusterna, längs med guld- och slavkusten. Från början var de bara enkla hamnar eller skyddade vikar, med kanske ett enkelt skjul som centrum för affärerna. Men ofta växte dessa stationer, allteftersom handeln ökade, ökade och ökade…I vissa fall växte de till regelrätta fort, med kapacitet att hålla hundratals, kanske tusentals slavar, i väntan på nya slavhandlare och deras skepp. Missförhållandena på slavforten fruktansvärda, många dog av svält, sjukdomar eller blev dödade. Forten drevs av olika europeiska kolonialstater, och var som en mellanhållplats, en transitcentral för vidare skeppning mot Amerika. De flesta som lämnade forten såg aldrig mer Afrika…

Slavfort i Ghana. Ur funktion.

Slavskeppen

Slaveri extremt lönsamt, räcker med att runt 10% överlever så går resan med vinst. Därmed var ”varorna” packade som sillar. Ofta fick slavarna ligga ned, kedjade, hela resan, med allt vad det innebar i fråga om sanitära förhållanden. De som dog vräktes över bord, vilket enligt legenden fortfarande påverkar hajtätheten kring den gamla slavskeppsrutten… Det förekom att slavar begick kollektivt självmord och hoppade överbord och sjönk på grund av sina kedjor.

Livet på plantagerna

De som överlevde såldes oftast direkt på någon slavmarknad. Oftast brännmärktes de med sin nye ägares märke, så att man lätt skulle kunna se vilken slav som tillhörde vem. Antingen skickades de sedan till gruvor, eller, vilket var vanligare, till ett plantage. Arbetet var fruktansvärt hårt, och möjligheterna att rymma reducerades av de beridna, beväpnade tillsyningsmännen som ständigt vakade över slavarna. Om man inte jobbade tillräckligt hårt blev man piskad, om man då slog tillbaka, eller försökte fly, blev man stympad eller dödad.

Identitet, kultur, nationalitet etc: BORT! Ni är slavar nu. Bye bye Kunta Kinte, welcome Bob Joe, typ…

Dock, lite Afrika lyckades överleva grymheterna i Amerika. Musik, talande trummor och religion var ofta det sista arvet som fanns kvar från slavarnas hemländer, och dessa dog sällan ut. Utom religionen i viss mån, då man framförallt i USA såg till att slavarna kristnades, med hugg och slag. Slavuppror ytterst sällsynt, även om det har hänt.

Triangelhandeln

Slavar från Afrika-Plantager i amerika- bomull till England-tyger till Afrika mot nya slavar etc…

Reaktioner mot slaveriet

Många motståndare, oftast av rent moraliska anledningar.

Många kristna grupper arbetade för att förbjuda slaveriet.

Storbritannien förbjuder slaveri i början av 1800-talet, och brittiska flottan jagar slavskepp. Blev en slavhandlare påkommen var det inte ovanligt att ”lasten” dumpades, för att undvika att klassas som slavskepp.

I USA slaveriet fortfarande lagligt och blomstrande, främst i de sydliga delstaterna, där bomullsplantagerna hölls igång av slavarbete. Det amerikanska inbördeskriget bröt ut bland annat på grund av slavfrågan. Bland annat! Efter kriget förbjöds slaveri i hela USA. Rasismen lever dock kvar. Slaveriet lämnade djupa sår...

Rasismens uppkomst och utveckling

Först: Vad är rasism?

Idén om att karaktärsdrag bestäms av ras. Rasen påverkar individens psyke och beteende.

Begreppet ras som vi känner det är tämligen nytt, den nuvarande innebörden uppstod under 1700-talet. Tidigare betydde ras mer ”ätt” eller ”släktlinje” (aristokratins ras, Gustav Wasas ras etc…). Ras kom dock att bli ett kriterium för att skilja människor åt, inte bara fysiskt, utan även kultur och tradition spelade in.

Under medeltid ingen rasism

Man såg skillnader, naturligtvis, men lade inget värde i dessa. Fientlighet gentemot till exempel mörkhyade berodde på politik, inte på ras. Tydligare motsättningar finner man faktiskt mellan samhällslagren. I det medeltida Spanien och i korsfararnas Mellanöstern, umgicks adeln från bägge sidor hellre med varandra (när de inte slogs) än med det egna folket ur lägre samhällsskikt. Ingen rasism, alltså.

Etiopien var ett kristet område, och för de flesta medeltida européer ett närmast mytiskt land. Man såg framför sig ett mäktigt kristet rike, styrt av en god och stark kristen kung, kanske prästkonungen Johannes, som skulle hjälpa till att krossa muslimerna. Att etiopierna var svarta såg man inte som något negativt, det var inget man fäste sig vid.

Flera europeiska krönikörer under denna tid beskriver afrikaner med stor fascination, men detta på grund av att de afrikanska rikena var annorlunda, men likvärdiga (ibland starkare än) de europeiska, Sudan inte minst.

Slaveriet föder rasism

Rasism börjar snarare uppstå i och med slaveriet. Slaveriet initierades primärt av spanjorerna, men togs snart över av engelsmännen (mer om detta i detalj annorstädes). De tidiga slavhandlarna hade bara profit i sinnet, de förslavade människor, men brydde sig inte om eventuella moraliska betänkligheter kring denna handel. Sedan började detta bli problem, okristet, svarta degraderades till halvmänniskor. Man hittade en vetenskaplig lösning på det moraliska dilemmat.

Vetenskapliga motiveringar till rasism

Upplysningen innebar som bekant ett stort intresse vetenskap, och även människan kom att bli objekt för forskning. Här i Sverige hade naturvetenskapsmannen Linné utvecklat ett klassificeringssystem för växter, vilket snabbt kom att omfatta även djur och så småningom även människor. Precis som växter, menade man, kunde människan klassificeras och sorteras in i olika fack. Linnés klassificeringssystem kom senare, under 1800-talet, att kombineras med Charles Darwins evolutionslära. Alla arter hade utvecklat ur lägre stående organismer, så även människan. Vissa rastyper hade stannat i utvecklingen, och kunde således, rent vetenskapligt, förklaras vara lägre stående än, naturligtvis, den vita europén. Man började rangordna människotyper, beräkna deras sanna mänsklighet och liknande. Vissa afrikanska folk var bara till hälften mänskliga, nordamerikanska indianer var 3/5 mänskliga och liknande.

Teologiska förklaringar

Svarta ättlingar till Kain (Kain och Abel, det första mordet, Kain märkt inför Gud), bär svart hud som ett syndarmärke.

Adams skam syns, han är vit etc…

Svårt med religion: Om nu svarta bara är 3/5 människa, varför missionera? Man missionerar knappast bland boskap… Man måste naturligtvis rädda dem från den lede Fi… Frälsningen ligger i kristet leverne, samt hårt arbete. Endast då kan man nå frälsning, om man råkar vara född hedning.

”Den vite mannens börda”

Den vite mannens börda: Vita har ett ANSVAR att civilisera. Kolonialism: Vita som vuxna, alla andra som barn… Att sprida civilisationens ljus var en helig uppgift, som lättast genomfördes om européer helt tog över områden och ”tog sig an”befolkningen.

Rasism kunde alltså vara ”välvillig”, som vuxen-barn relationen. De är inte onda, bara okunniga. Skyll inte på honom, han är ju hottentott. Denna uppfattning är utan tvekan extremt rasistisk, och negativ mot eventuella icke-vita urbefolkningar, men heller knappast positiva för européerna, som ju verkar ha varit fasligt naiva, eller?

Rasbiologi och rashygien

Inte bara andra rasgrupper, som de kallades, utan även ”vita” (bondkvinna svensk blandtyp, finsk ädling arisk urtyp etc…) . Långa listor ritades upp, där mänskligheten kategoriserades och katalogiserades. Högst upp återfanns naturligtvis just den specifike forskarens rastillhörlighet, oftast då ”den skandinaviske ariern”…

Ordning och reda...

Skillnaden mellan raser allmänt accepterad, tanken genomsyrade hela samhället. Den vetenskapliga rasismen definierades och systematiserades, den stoppades in i en vetenskaplig process och metod. Denna utveckling var primärt svensk, rasbiologin, som denna vetenskap kom att kallas, är i princip en svensk vetenskap. I Sverige grundades det rasbiologiska institutet i Uppsala, styrt av rasbiologen Herman Lundborg. Lundborgs rasbiologi omsattes i praktiken i de rashygieniska projekt där Sverige excellerade. Vårda rasens renhet, utrota icke rasrena element, ofta genom tvångssterilisering. Detta förekom ända fram till 1970-talets början.

"Din näsas bredd säger att du är begiven på att provsmaka plockgodis utan att betala." Typ.

Rasism som politik

Under det tidiga 1900-talet började flera nationer utveckla en tydlig, etnisk nationalism. Denna politiska riktning tar sig som bekant gärna rasistiska uttryck, något som var påtagligt under denna period. I Europa var polemiken framförallt riktad mot judarna, vilka hade utsatts för övergrepp under hundratals år, men vars utsatthet intensifierades ordentligt. Antisemitiska grupperingar fann över allt belägg för en judisk världskonspiration, och hävdade gärna att denna tänkte förslava de vita arierna, till exempel genom att initiera revolutioner (ryska revolutionen och kommunismen skulle vara judiska manövrar). Dessa läror togs av många på så stort allvar att de kom att ligga till grund för politiska partier, inte minst i Tyskland. Mer om detta framöver…

Kolonialismen

Imperialism:

Övermakten styrs utifrån.
Maktövertag sker med våld.
Styrning förutsätter inte närvaro av besättelsemakten.

Kolonialism:
När ett främmande land går in i ett annat och tar över.
Man sätter upp sin egen administration och styr på platsen.

Första våg av imperialism ca 1500 till 1800
Spanien erövrar Sydamerika
England erövrar Nordamerika

Andra våg av imperialism från 1800 och framåt
Erövring av Afrika och öppnande av Kina och Japan

Imperialismens drivkrafter:
Enligt Marx, de växande monopolföretagen får behov av nya marknader för att avsätta sina varor.
Kritik mot denna tanke:
Imperialismen är en kontinuerlig företeelse som fanns innan industrialiseringen.
De nya kolonierna fungerar inte som nya marknader - de är för fattiga.

Imperialismen är en ren styrkedemonstration mellan länder, en möjlighet för opportunistiska och nationalistiska krafter att florera fritt.

Rasistiska strömningar i väst:
Den vite mannen skulle civilisera. Det var inget val, utan en plikt att lägga under sig kolonier och ”hjälpa dem”.

Den ekonomiska utvecklingen kopplades till rasfrågan och vit överhöghet.

Européernas teknologiska överlägsenhet var beroende av rasen.

Observera att rastänkandet genomsyrar mycket i detta avsnitt, mer om rasism senare.

Vilka aktörer?
Flera europeiska länder:
England, Frankrike, Tyskland, Belgien, Italien, Spanien, Portugal, samt även USA

Först ofta ostindiska kompaniet, sedan staten

Vad ville man ha?
Varorna och inflytandet och även personlig ära för Europas härskare (Belgien!)

Hur berättigade man sitt agerande från kolonisatörernas sida? Ideologiska grunder?

Hur styrdes kolonierna?
Europeisk elit
Befolkningen förtrycks i olika nivåer

Resultatet i dag
Frihetskamp
Pissig ekonomiskt utgångsläge

Koloniområden, en presentation
Jag vet, det där lät fånigt, men jag tror ni fattar…

Nordafrika

Området under det Osmanska riket under 1800-talet.
Osmanska riket pressas mellan väst och Ryssland.
Osmanska kunde inte stå mot trycket, och detta leder till:

Yttre angrepp – Frankrike går in i Algeriet 1830.

Inre förfall – Egypten bryter sig loss från Osmanska och inleder en moderniseringsprocess: Nytt skattesystem, kommersiellt jordbruk, industrialiseringsprocess (textilindustri), järnvägs- och telegrafnät, och som kronan på verket, år 1869 grävs Suezkanalen (mycket viktig!).

Dock, Storbritannien koloniserar Egypten p.g.a. Suezkanalens strategiska läge (a passage to India). I stället för att segla runt hela Afrika för att nå Indien, det brittiska imperiets pärla, kunde man nu segla genom kanalen, vilket förkortade resorna ordentligt.

Egypten starkt skuldsatt, och snart bankrutt. England och Frankrike kräver år 1876 att få gå in och styra – tvångsförvaltning. Den brittiska armén fanns kvar till år 1956.

Under britterna läggs jordbruket om – beroende av bommullsexport. Storbritannien beroende av råvaran, men ville raffinera den själv, ingen konkurrens. Detta ledde till att den egyptiska textilproduktionen avtar.

Västafrika

Slavhandel fram till 1800-talet. Mer om detta senare.

Slavhandeln ersattes av handel med tropiska produkter.

Moderniseringsprocessen avtar p.g.a. monopol från väst.

Södra Afrika

England tar över de nederländska bosättarnas – boernas – områden. De låg i ständig konflikt med varandra.

1867 upptäcks diamanter – rivaliteten ökar.

1899 Boerkriget.

Hela Afrika koloniserades snabbt p.g.a. västmakternas tekniska och militära överlägsenhet. Modernismens syfte i kolonialmakternas intresse.

Indien
Attraktivt handelsområde sedan medeltiden. Portugiser först, men sedan även fransmän, holländare och slutligen britter.
Det brittiska Ostindiska kompaniet tilltvingade sig handelsrättigheter. De fick stöd av engelska kronan, inte minst militärt.
Snart var Britterna så starka att man helt tog över området. Indien blev en brittisk kronkoloni, och oerhört värdefullt för Storbritannien. De ekonomiska vinsterna var enorma, och det skulle dröja ända till 1947 innan Indien blev fritt, under Mahatma Gandhi.

Rule Britannia…

Ostasien (Kina och Japan)

Från början var ländernas utgångspunkt lika, fast man utvecklades olika efter mötet med Västeuropa. Rent tekniskt var dessa länder inte kolonier, men de kuvades mer eller mindre av västmakter.

Båda länderna var medvetet isolerade och restriktiva i mötet med européerna. Man hade ett begränsat handelsutbyte.

Kina:
Handel med opium från Storbritannien.
I Kina var denna handel illegal. Leder till omfattande smuggling.
Britterna odlade det lagligt i Indien, i stor skala.
Stor uppgörelse mellan brittiska handelskompanier och kinesiska staten.
Storbritannien vill öppna för handel.
Kina vill få bort opiumet från Kina.
Leder till Opiumkriget (1838).
Britterna stänger flera kinesiska hamnar, och tvingar kineserna att förhandla.
År 1842 kriget slut, och Nankingavtalet sluts.
Hong Kong blir enligt detta brittiskt, och Kina öppnar fem hamnar för handel.
Kina skulle även betala ett stort skadestånd.

I mötet med väst visar Kina sig svagt, och i stort behov av modernisering. Kina förödmjukas därefter vid flera tillfällen.

Kina levt i fred fram till att britterna startade krig för att ta över handelskontrollen.

Landet hade en omfattande byråkrati, och folket var beroende av kontrollen.

Kina hade en ytterst omodern armé. Lätt match för britterna.

Befolkningsökningen större än lantbruksproduktionen. Ledde till hunger och revolt. Revolterna slogs ned av lokala stormän.

Kina i behov av en stark centralmakt. Makten dock flyttats nedåt. Därmed dynastin i upplösning och landet mycket sårbart när de mötte yttre makter.

År 1895 attackeras Kina av Japan som tar en del av landet.

År 1901-1911 moderniseringsreformer, bla inom utbildning.

År 1911 Dynastin upplöst till förmån för lokala stormän och warlords.

Revolution underifrån, fullbordas 1947, då ett nytt Kina föds. Och de fick ha OS…


Japan:
Amerikanen Matthew Perry seglar till Edo (Tokyo) och kräver handelsavtal (1853). Japan villiga att förhandla, och öppnar två hamnar för handel. Japanerna vänder snabbt ”förlusten” till sin fördel. De avancerar stort.

Lite bakgrund:
Japan styrs av Tokugawa-shogunatet.
Kejsaren endast ceremoniell funktion.
Landet styrs av shogun från Edo.
Landet indelat i Han-områden som styrs av vasaller till shogunatet.
Shogunen är stark i förhållande till sina vasaller.
Samurajerna hade utvecklats till en administrativ klass (fortfarande rätt att bära vapen).
År 1868 genomdriver samurajerna en statskupp. De tar makten i kejsarens namn, inte så mycket en revolution som en restaurering/återgång. Detta gör det lättare att modernisera.
Armen moderniseras efter först fransk, sedan tysk modell (1871).

Skillnaden mellan Kina och Japan beror på det inre samhället och viljan att adoptera nya idéer.

Japans modernisering sker ovanifrån och utan demokratiska reformer. Det råder en stark nationalism, som sedan utvecklas till en form av fascism.

Vill ni veta mer om Japans historia, om samurajväsendet och ninjas, rekommenderar jag er att söka min kurs i Historia B.

Politiska – ismer alt. ”Kul politik för alla”

Nedan följer några korta beskrivningar av de under 1700- och 1800-talen framväxande politiska ideologier, vilka fortfarande är dominerande i det politiska spelet.

Liberalism
Uppstod under upplysningen, den franska revolutionen var liberalismens politiska genombrott som ideologi.
Förgrundsgestalter:
Locke, samhällsfilosof, framhärdade alla människors rätt till sina liv, men även alla människors rätt till egendom. Man lägger ned en del av sig själv i sitt arbete, alltså är arbetets resultat en del av en själv, och därför har man oinskränkt rätt till frukterna av detta arbete. Undrar hur Locke såg på ränta eller aktiehandel…
Adam Smith, ekonomisk liberalism, lanserade teorin om ”den osynliga handen” som styr ekonomin. Anses vara en av liberalismens fäder.
Jeremy Bentham, politisk liberalism, kyrkan och staten måste separeras. Ett geni, började college vid 12 års ålder. Tyckte att den utbildade eliten skulle undervisa alla medborgare, för att på så sätt höja deras lycka och därmed gynna nationen.
John Stuart Mill, anses vara skaparen av den moderna liberalismen, stod för så kallad socialliberalism, större statligt engagemang, påtalade även kvinnans rättigheter.
Målgrupp:
Primärt inriktad på en kapitalstark och utbildad medelklass, det vill säga affärsmän och välutbildade borgare.
Huvudteser:
Stark statlig makt hotar individens frihet. Eftersträvar en så liten statsapparat och så få lagar som möjligt.
Staten skall garantera åsikts-, yttrande-, religions- och tryckfrihet genom lagstiftning.
Motstånd mot kungligt envälde, ofta mot monarki över lag.
Makten skall utgå från folket, och nationen skall styras genom folkrepresentation (riksdag).
Endast de bildade eller e med en viss inkomstnivå skall ha rösträtt. Detta sållar agnarna från vetet.
Viktigt att så många som möjligt får en god utbildning.
Fri handel och fri konkurrens leder till materiellt välstånd.

Konservatism
En reaktion mot liberalismen. Ville bevara gamla beprövade mönster, inte utsätta samhället för nya experimentella styrelseskick.
Förgrundsgestalter:
Edmund Burke, menade att samhällets nytta är viktigare än individens, betonar gamla traditioner och privilegier. Påtalar människans förnuft och rationella tänkande. Är inte främmande för reformer, men menar att dessa skall genomföras försiktigt och långsamt. År utbildningsfientlig, så till vida att han inte ser nyttan av allmän utbildning. Det kanske ger folk dumma idéer, som revolution till exempel…
Friedrich Hegel är mån om staten, som han menar är en högre form av familjen, och som skall styra och leda människor.
Målgrupp:
Adelsmän, präster och större markägare kan sägas utgöra det övre skiktet i samhället, och är i princip konservativa. De vill inte ha några förändringar, då dessa utan tvekan kan omkullkasta deras redan upphöjda position.
Den andra gruppen konservativa finner man bland militärer och andra statliga tjänstemän. Även dessa tjänar på ett bevarande av gamla mönster och värderingar.
Även bönder har ofta konservativa åsikter, inte minst då denna grupp gynnas av konservativa makthavare. Glada bönder är lugna bönder, och lugna bönder gör inte revolution…
Huvudteser:
Förändringar får ske, men skall genomföras mycket långsamt. De styrande skall bevara och skydda det som redan finns. Konservera det, helt enkelt.
Står som liberalismens antites, dess motsats. Konservatismen värnar i hög grad om monarkin, kyrkan och försvaret.
I grunden är konservatismen mot allmän och lika rösträtt. Man menade att endast de med utbildning och god ekonomi skulle få rösta. Gärna med ganska höga nivåkrav på dessa kriterier, vilket i princip utesluter de flesta utom adel, präster och de absolut rikaste borgarna.
Konservatismen menar att individen ingår i större sammanhang, och ser gärna en tydlig parallell mellan familjen och staten. Precis som fadern styr i familjen skall kungen styra i staten (glöm inte att dessa idéer lanserades för över 200 år sedan).

Socialism
Uppstod i det industrialiserade samhället, då en tydlig arbetarklass hade formatsFörgrundsgestalter:
Karl Marx, ekonom, gav 1848 ut ”Det kommunistiska Manifestet”, och menade att samhällsutvecklingen gick att påverka utifrån vetenskapliga och ekonomiska idéer. Marx menade att den starkaste drivkraften i ett samhälle var den ekonomiska utvecklingen, uppenbart eller dolt, men allestädes närvarande.
Friedrich Engels, var affärsman och vän med Karl Marx. Han gav 1845 ut ”DE arbetande klassernas situation i England”, och delade samt deltog i utvecklingen av Marx idéer om ständig klasskamp.
Målgrupp:
Den under den här tiden ganska nya arbetarklassen, primärt lokaliserad i de stora städerna, är huvudgruppen, men även utbildade och intellektuella såg en positiv nyordning i socialismen.
Huvudteser:
Tanken är att samhällets orättvisor endast kan undanröjas om man avskaffar privat ägande av fabriker, markområden etc., och i stället inför ett gemensamt ägande, företrädesvis kollektivisering. Syftet med denna process är till slut statens avskaffande.
Ekonomiska krafter, alltså metoder att överleva, formar allt i den mänskliga världen, och då inte bara fysiskt och materiellt. Även tankar, lagar, religion och sociala mönster formas i grunden utifrån ekonomiska mönster.
Under hela historien har det pågått en kamp mellan samhällsklasser, en kamp om ekonomisk överlevnad. Fattiga mot rika. Denna kamp pågår än, och kommer till slut leda till revolution. Efter revolutionen kommer arbetarklassen att styra enväldigt, ett proletariatets diktatur, men detta kommer också att till slut falla och övergå till ett klasslöst och statslöst (enligt socialismen rättvist och fredligt) samhälle.

Nationalism
Uppstod under det sena 1700-talet, men växte och blev stor under 1800-talet. Nationen står högst i denna ideologi, och medborgarna förväntas vara patriotiska och lojala…
Förgrundsgestalter:
Nationalismen har så många grenar att det är svårt att utse några få huvudideologer, men tysken Johann Gottfried von Herder är en av de främsta, då det var han som lanserade den etniska nationalismen, den typ av nationalism som skulle bli den främsta.
Målgrupp:
Alla inom en nations gränser, eller med en gemensam etnicitet eller religiös uppfattning. Nationalismen tilltalar med andra ord folk ur alla samhällsklasser, vilket ’är tämligen unikt i detta sammanhang.
Huvudteser:
Tar sitt avstamp i en tänkt gemenskap inom nationens gränser. Nationalismen hyllar nationen (döh!), kulturen och den gemensamma historien.

Nationalismen menar att genom att likrikta krafterna och minska friktionerna i samhället, skulle detta gynna utvecklingen starkt.
Viss nationalism kopplar samman begreppen nation och folk, och då kan nationalismen ta sig rasistiska och främlingsfientliga uttryck.
Precis som de flesta andra politiska –ismer tar sig nationalismen olika uttryck, många olika varianter figurerar. Den vanligaste, etnisk nationalism, är den största, och har ofta varit synonym med nationalism som helhetsbegrepp. Andra varianter är romantisk, kulturell, religiös och pan- nationalism. Med flera.

1800-talet – Klassamhället

Kort bakgrund

Ståndssamhället, med dess orättvisor och ojämlikhet var avskaffat. Detta innebar tyvärr inte att det ”nya” samhället var baserat på rättvisa, långt ifrån.

I stället för stånd hade man nu samhället indelat i klasser, överklass, medelklass och underklass, den sistnämnda oftast refererad till som arbetarklass, då det var det den var i realiteten. En individs position i detta klassmönster bestämdes av olika kriterier, mest framträdande var yrke, ekonomisk status och utbildning. Det bör dock påpekas att även familjetillhörighet spelade in. Gamla vanor och traditioner håller längre än politiska system…

En skillnad, påtaglig sådan, var att i ståndsamhället var positionerna låsta, men i klassamhället kunde man, om man var driftig och hade en del flyt, faktiskt arbeta sig upp. Det var inte lätt men det gick. Historien är full av ”self-made-men” (Inga kvinnor. Inte en chans!) som arbetade sig upp rån lägsta nivån till att bli rika och mäktiga.

Nedan följer en kort presentation av de tre huvudklasserna. Observera att dessa i sin tur bestod av många sub-klasser, vilket kanske är en rättvisare, men mer omständlig indelning. Indelningen i undergrupper skiljer sig också en smula mellan olika länder, givetvis då situationerna såg olika ut i olika regioner (UUC, MUC, LUC, UMC, MMC, LMC, ULC, MLC och LLC, till exempel).

Överklassen:

Föga förvånande är detta samhällets översta skikt, och det minsta skiktet, oftast bara några få procent (1-2%) av befolkningen.

Överklassen bestod av den gamla högadeln, det vill säga de som varit högst länge, samt det absoluta toppskiktet ur den urbana borgarbefolkningen, alltså industrimagnater och storföretagare.

Mest utmärkande för denna samhällsklass är naturligtvis rikedomen. Överklassen satt på förmögenheter som de övriga klasserna bara kunde drömma om (och det gjorde de)

Äktenskap mellan adel och högborgare började bli vanligt. Vanligast var union mellan adelssöner vars familjer anade en ekonomisk nedgång, och döttrar till rika borgare. Adelsfamiljen fick därigenom pengar, och borgarfamiljen fick ett fint namn!

För att ta sig in i överklassen räckte det med att vara rik, men alla i överklassen började ta till sig adelns livsstil. Stora lantgods blev till exempel en viktigt statussymbol.

Medelklassen:

Även den ganska liten, kanske mellan 5 och 10 %. Kallas ofta borgare, efter den gamla ståndsbeteckningen

Vad är medelklass? I princip statsboende bildade med viss ekonomisk status. Medelklassen definieras mer av vad den INTE är. En tydlig nedre gräns dras, de är INTE arbetarklass, utan har bättre utbildning och ekonomi. Även en övre gräns dras, de är INTE överklass, då de lever efter andra mönster, dygder. Mer om dessa senare. Medelklassen delas dessutom lätt in i tre undergrupper. Lägst är småbutiksägare, caféägare och lägre tjänstemän. I mitten finner man de högutbildade, akademikerna. Högst upp finner vi de som nästan når överklassen, kapitalstarka företagare etc.

Tydligt för medelklassen är den bild man odlade av sig själv. Man höll hårt på vissa dygder: Sparsamhet, flit, skötsamhet och sådant. Äktenskapet var viktigt, otrohet eller föräktenskaplig sex ansågs otänkbart. Kvinnans plats var i hemmet, ibland assisterad av tjänstefolk. Mannen var försörjaren. Borgarens officiella framtoning var alltså stram, ärlig, flitig, ofta kulturell och dessutom sparsam. Pengar skulle investeras i nyttiga verksamheter, inte slösas på lyx. Denna ”mall” är fortfarande den dominerande samhällsmallen i västvärlden.

Dock…

Under ytan, inofficiellt, såg det annorlunda ut. Här frodades prostitution, droger, otrohet och pornografi…

Viktigt var att hålla en snygg fasad.

Ganska snart blev medelklassens ideal antagna även av arbetarklassen, vilket naturligtvis var mycket svårare, då de ekonomiska medlen ofta saknades…

Arbetarklassen:

Den stora massan, runt 80-90% av befolkningen.

Fyra grupper: Jordbruksarbetare, Hantverks- och industriarbetare, de som arbetade med distribution och inom handel (men som inte ägde verksamheten), samt tjänstefolk.

Gemensam nämnare är beroendet av lönearbete.

Klassen utgjordes inledningsvis främst av jordbrukare, men detta förändrades under 1800-talet, då fler och fler hamnade inom industrin.

Förhållandena för arbetarklassen var i regel mycket dåliga.

Fattigdomen var stor.

Trångboddhet.

Dålig hygien.

Arbetspassen långa.

Alkoholism.

Kvinnans situation ytterst dålig.

Dock… Under 1800-talet börjar arbetarklassen organisera sig, de var trötta på de dåliga förhållandena och krävde förändring. Mer om detta framöver…

Nog sagt...