torsdag 29 december 2011

Europa expanderar

Ungdomar! Detta inlägg är i väldigt kortfattad form. Sorry för detta, men jag lovar att ni snart skall få mer ordentliga texter av högre litterär kvalitet. Håll ut!

Den europeiska kulturen märks överallt på planeten (typ). I drygt ett halvt millenium har européerna lämnat gamla Europa och rört sig bort över haven.

Varför sökte sig européerna utåt? Först och främst, det var inte vanliga människor som sökte nytt land, det var furstarna.

Dessa ville på alla vis öka sina rikedomar, och därmed sin makt.

Ständiga krig i Europa.

Maktövertaganden genom våld eller giftermål.

Pengar hela tiden nödvändigt för att kunna fortsätta kriga.

Handel med orienten extremt inkomstgivande: Siden, kryddor och lyxvaror. Stora pengar, för oss nästan ofattbara.

Dock ett problem: Det Osmanska riket.

Svårt att handla med jätteproppen Osman i vägen (även om Genua och senare Frankrike fick till ett handelsavtal).

Kunde man nå orienten med en annan väg? Marco Polo hade tagit sig till det mytomspunna Kina, men landvägen, som var mycket farlig och långsam. Att färdas med fartyg var utan tvekan att föredra.

Furstar sponsrade expeditioner till Asien. Columbus åkte fel, men hittade i stället Amerika. Vasco da Gama tog sig runt Afrika och fann en väg till Indien och Sydostasien.

I och med detta öppnade sig nya möjligheter. Man kände till geografin bättre, och visste hur man skulle ta sig till de eftersökta områdena. Nu skulle det göras pengar!

Dock, Osmanerna var starka, de indiska maharadjorna ointresserade av europeiska varor, liksom Kina och Japan. Hur löser man effektivast ett problem? Jo med våld. Funkar det ändå inte? Ta till mer våld!

"Hej, jag heter Columbus och jag är här för att göra era liv fördjävliga!"

Europeiskt våld

Att säga att ett speciellt folk är mer krigiskt till sin natur är felaktigt och rasistiskt.

Däremot visar historien att vissa folk har gång på gång, av olika anledningar, tagit till vapen, vilket naturligtvis medför vissa effekter. Europa är definitivt ett område hemsökt av krig (jämför öarna i södra Stilla havet. Inte ens ett ord för konflikt…), vilket kan ha medfört att européerna utan tvekan har viss vana att spöa skiten ur varandra och andra.

Krig driver fram teknologiska vinningar. Detta gäller även nu. Flera av våra mest använda, vanligaste och mest avancerade uppfinningar är i grunden militära.

Européerna hittade dels på en del egna saker, men framför allt tog man till sig andras idéer och utvecklade och förbättrade dessa: Krut från Kina, metallurgi från araberna, samt åtskilliga andra uppfinningar såsom armborst, stigbyglar, biologisk krigsföring etc. Oftast kom dessa idéer från Asien.

Européerna utvecklade och förbättrade, vilket ledde till att deras vapenteknologi var något bättre än de närmaste konkurrenterna turkarnas, bättre än de flesta asiaters, och mycket bättre än till exempel Amerikas indianer…

Detta i kombination med att det i Europa, på grund av de många krigen, redan fanns en stor mängd yrkeskrigare, samt en vana att snabbt samla nya trupper och snabbt skaffa och frakta stora arméer, ledde till att Europa kom att dominera rent våldsmässigt.

Inte alltid med lätthet, och inte jämt, men generellt…

Man kan ha mycket kul med krut...

Som om detta inte räckte, européerna förde med sig sjukdomar vilka framför allt amerikanerna inte klarade av. Framför allt mässling, smittkoppor och liknande skördade ickeeuropeiska offer, men även vanlig förkylning och influensa visade sig vara dödlig för de människor som européerna stötte på…

Europas befolkning var stor, och tillgångarna ofta orättvist fördelade. Då furstarna ville grunda kolonier var det sällan svårt att få frivilliga. Gick det inte användes straffångar eller religiöst oliktänkande.

De nya kolonierna anpassade sig snabbt till den nya miljön, man lärde sig om nya grödor etc., samt hur de man hade med sig hemifrån kunde växa bättre. Samtidigt kom ständigt nya skepp med folk och förnödenheter hemifrån (inte alltid. Delaware!). Kolonisterna kunde m.a.o behålla sin kultur och sina traditioner, och ofta föra över denna på de koloniserade folken. Detta ofta med stöd av kyrkan. Hedningar kristnades, och kuvades därmed…

Kristendomen kunde också vara ett problem, man får som god kristen inte förslava andra eller slå ihjäl folk…

Två lösningar:

1) Inte förslava, utan frälsa. Endast genom lydnad och hårt arbete kan man rädda sin själ…

2) Det är inte människor man slår ihjäl, utan ett slags människoliknande djur. De pratar ju jättekonstigt, har konstiga kläder, skäller som hundar etc… rasismen har inga gränser.

Lite kristendom gör att folk sköter sig...

Hur som helst, från 1500-talet och framåt pågår en europeisk expansion, och den europeiska dominansen har till ganska nyligen varit nästan total. Vi får se hur det ser ut om ett halvsekel eller så…

söndag 18 december 2011

Östrom och det Osmanska Riket

Östrom, Byzans

Det väldiga romarriket började ett par århundraden in i vår tideräkning försvagas. Germanska barbarstammar från norr och asiatiska ryttarfolk från öst gnagde rikets kanter.

Även inre spänningar urholkade den tidigare supermakten. På 300-talet delades riket i två delar, västrom och Östrom. Västrom lydde under staden Rom, Östrom under staden Konstantinopel. År 476 föll som bekant staden Rom själv, och riket bestod nu bara av Östrom. Hela riket kom att kallas för Byzans, eller det Byzantinska riket. (Byzans var Huvudstaden Konstantinopels gamla namn). Hela Byzans makt centrerades kring Konstantinopel. Staden var även centrum för ekonomin, kulturen och kyrkan. Vilken Religion? Kristendom så klart! Vilken riktning? Ortodox! Byzans kultur var mer influerad av grekisk sådan än av romersk, och det allmänna språket var grekiska.

Då det ur spillrorna av det gamla Västrom föddes något nytt, Karolingerriket och senare det Tysk-Romerska riket, blev det gamla bevarat i Byzans. I de nya rikena i väst utarbetades nya system och många nya traditioner växte fram. Men i öst gällde fortfarande de gamla traditionerna och samhällsmönstrena. På många vis var det i Byzans som den europeiska civilisationen bevarades, när den i väst så att säga låg i träda under de mörka århundradena. Mycket europeisk visdom och kunnande bevarades naturligtvis också av araberna!

Samtidigt fungerade det Byzantinska riket som en spärr, ett skydd mot alltför kraftiga invasioner i västeuropa. Flera östliga ryttarfolk ville inte stöta sig med den byzantinska makten, något som ej heller de expanderande araberna var så sugna på. Till en början.

Dock, Byzans, och framförallt Konstantinopel blev allt eftersom tiden gick ständigt attackerat av olika folk. Germaner, araber, mongoler och perser försökte alla tvinga staden på knä, men misslyckades. Detta beror på flera saker:

Konstantinopel låg väldigt bra till rent geografiskt och försvarsmässigt. Ett strategiskt läge helt enkelt.

Konstantinopel omgavs av tre rader höga murar, vilka ständigt underhölls och byggdes på. Staden ansågs i princip vara ointagbar.

Inne i staden fanns stora sötvattencisterner, betesmarker och trädgårdar. Under en belägring kunde Konstantinopel hålla ut flera år utan att befolkningen behövde svälta.

De byzantinska soldaterna var vältränade och välorganiserade. Man hade en stark flotta, väldisciplinerade fotsoldater och kanske framför allt ett mycket fruktat kavalleri, vilket ofta knäckte de annars på hästryggen överlägsna asiatiska ryttarfolken.

Runt år 1000 var Konstantinopel hela kristenhetens största och rikaste stad. Det var en knytpunkt mellan Europa, Asien och Afrika, där handelsmän och resande från mycket avlägsna platser möttes. Handeln dominerades dock av muslimska, italienska och judiska handelsmän. Den infödda aristokratin sysslade inte med handel på samma sätt, utan tjänade pengar på sina stora landområden, med jordbruk och boskap. Detta gav inte alltid så hög avkastning, men var å andra sidan betydligt säkrare än handel. Trots att flera handelsmän kunde bli oerhört rika, fick de aldrig någon större politisk makt, den hölls av aristokratin. Vanliga människor, hantverkare, lägre tjänstemän och liknande, levde i flervåningshus, i lägenheter. De rikares bostäder var ofta strikt uppdelade mellan könen, så att kvinnorna hade en del och männen en. Kvinnorna vistades sällan eller aldrig utanför hemmets murar, och troligen har det muslimska haremet inspirerats av detta grekiska system. Att äga en eller ett par slavar var vanligt, även bland de lägre klasserna. Slavar var billigt. På detta vis fortlöpte rikets existens. Bortsett från några bakslag (typ 1204, det fjärde korståget) var Byzans ett väl fungerande och mäktigt rike. Men, som alltid, allt roligt måste få ett slut, och för Byzans tog det roliga slut år 1453… Enter the turks!

Mysigt värre. Men vad gör Mehmet II där i nederkanten? Bådar inte gott!

Det Osmanska riket

Redan på 1200-talets slut hade olika turkfolk börjat utöva inflytande i mindre Asien, då de tidigare härskarna, Seljuk-turkarna, hade förlorat deras tidigare totala kontroll över området. Den grupp som snabbt blev starkast kallade sig Ottomanerna (kan vara en fransk term efter arabiskans Uthman) eller Osmanerna, efter sin ledare Osman. Osmanerna etablerade ett gränsrike mellan den muslimska och den kristna världen, en position som de effektivt utnyttjade. Själva var de muslimer, och utropade ett jihad, för att med denna religiösa rätt ta över andras riken. Osmanernas jihad hade för avsikt att underkuva snarare än att förgöra, och en hög tolerans mot andra traditioner och religioner visades. Åtskilliga miljoner ortodoxa kristna och judar undflydde Europas religiösa konflikter och förföljelser, och sökte sig till det Osmanska riket. Här var de fria att utöva den religion de själva valde, så länge de lydde den turkiska överheten och betalade skatt till dessa. Förutom de religiösa fördelarna kunde det Osmanska riket erbjuda en långt bättre administration än exempelvis det Byzantinska riket, och för icke-muslimer även vissa skattelättnader.

Denna tolerans hos osmanerna gällde naturligtvis endast då folk gav sig frivilligt. Vid flera tillfällen mötte de väpnat motstånd, exempelvis av serbisk-bosniska trupper år 1389, samt av ungerska, av franska, tyska och engelska riddare förstärkta trupper 1396. Dessa motståndare utplånades utan pardon. Sedan får man naturligtvis inte glömma Vlad i Valakiet

Vlad äter middag. Yummy!

Riket växte, och snart började självaste Konstantinopel, det Byzantinska rikets huvudstad, att locka. En turkisk här under Mehmet II på över 100 000 man attackerade staden. Dock, vilket tidigare nämnts, hade Konstantinopel ett fenomenalt försvar. Med hjälp av de tjocka murarna, grova kedjor över vattenvägarna och en stående försvarsmakt på 10 000 soldater höll kejsar Konstantin IX ut i sex veckor, innan staden tvingades kapitulera, för att sedan plundras under tre dagar.

Mehmet var så poppis att han till och med fick vara på moderna pengar!

Osmanerna etablerade sig snabbt som nya härskare, tog över stora delar av det Byzantinska riket och döpte om huvudstaden till Istanbul. Istanbul restaurerades och nya byggnader uppfördes. Stadens invånarantal hade minskat betänkligt under de senaste årtiondena, varpå Mehmet flyttade in nya, för att få igång handel och annan näring. Judar togs emot med öppna armar, något som snabbt spred sig i de judiska enklaverna i Europa. Åtskilliga judar kallade Istanbul för ett paradis, då de jämförde staden med de ständiga förföljelserna och övergreppen i Europa.

Osmanernas makt var nu oerhört stor. Hela Europa darrade inför ”Turken”, samtidigt som man ville handla med det nya superriket. Frankrike såg möjligheten att slå två flugor i en smäll, och allierade sig med Osmanerna. På så vis fick de ensamrätt att handla med dem, samt kunde tillsammans med turkarna försöka knäcka det Tysk-romerska riket under den Habsburgska ätten. Den Habsburgske kejsaren kontrade då med att alliera sig med det mäktiga Persien, varpå sultan Suleiman sluter förbund med diverse protestantiska tyska furstar (kejsaren var katolik) och stödjer dessa, och så vidare och så vidare…

Stort är bra. Osmanska vid 1580

Slavsystemet

Genialiskt system rådde i det Osmanska riket: Sultanen äger all mark. Alla undersåtar är i princip slavar. Om du är duktig får du mark av sultanen, men är fortfarande slav. Allt som gives kan lika snabbt tagas bort igen. Följaktligen, även de på mycket höga poster, storvesiren, generaler och paschor, är alla slavar. Deras lojalitet ligger i att sultanen när som helst kan avsätta och avrätta, samt ta deras ägor ifrån dem. Med andra ord ingen arvsadel som i Europa, utan snarare högavlönade slavar med total lojalitet till sultanen. Detta system även i armén, janitsjarerna. Slavkrigare med stora möjligheter att avancera enbart efter egen förmåga. Fattiga sålde ibland sig själva eller sina söner till janitsjarregementen, en möjlighet till bättre liv än som vanlig fattig. Janitsjarer från andra länder inte ovanligt, ända ifrån Nordeuropa förekom. Sultanatet köpte även, eller tog som krigsbyte, företrädesvis kristna pojkar, vilka bedömdes efter sin förmåga. Den mest begåvade tiondelen fick utbildning och sedan jobb i den osmanska administrationen, resten fick jobba inom jordbruket för att bygga upp sin styrka, och sändes sedan till janitsjarerna. Total lojalitet även här.

Kvinnans situation

Om kvinnans situation i det Osmanska riket vet man rätt lite, åtminstone när det rör sig om vanligt folk. Det finns mer material om de rika kvinnorna, vilket inte är speciellt ovanligt. De välbesuttna kvinnorna kunde ha, och hade det tämligen ofta, en indirekt politisk makt. De kunde på grund av sin rikedom agera självständigt till en viss grad, men man får inte glömma att de levde i en förhärskande patriarkal kultur. Sultanens och andra höga herrars kvinnor, det vill säga hans fruar, mamma, ogifta systrar och konkubiner levde i speciella kvinnosektioner i palatsen, kallade harem. Alltså inte en plats för olika sexuella utsvävningar! (Detta är en nidbild framlagd i väst under 1700-talet).

Sultanen skaffade helst barn med slavkonkubiner. Dessas lojalitet var större, de saknade egen förmögenhet och därmed makt, och kunde inte ställa till med något juridiskt trassel. Barnen räknades lika högt oavsett moderns börd, slav eller utländsk drottning spelade ingen roll. Alla sultanens söner kunde bli ny sultan, vilket inte sällan resulterade i brodermord…

Den osmanska kulturen påverkade även Europa i hög grad: Klädsel, kaffe, musikinstrument (trumsetet!) och mycket annat kom till Europa via osmanerna. Trots att dessa oftast såg som en stor och farlig fiende, imponerade den rika kulturen på européerna.

Fika!

Dock, allteftersom tiden gick började makten tackla av. Århundradena gick och inte mycket nytt hände, flera andra nationer, främst i Europa, utvecklades snabbare och gick om Det osmanska riket. På 1800-talet försvagades riket dramatiskt, för att under 1900-talets början betraktas som ”Europas sjuke man”. Efter det första världskriget, då Det osmanska riket var allierat med de förlorande makterna med Tyskland i spetsen, föll riket till slut. Ur askan föddes den moderna staten Turkiet, men det är en annan historia…

Andra bullar!

onsdag 7 december 2011

Vetenskap och världssyn

Vad är vetenskap? Utan tvekan en enkel fråga med ett svårt svar. Diskussionen om vetande och sann kunskap har upptagit en hel del tankeenergi, från det antika Greklands kunskapsfilosofer till dagens vetenskapsmän. Och kanske går det inte att ge ett klart svar, då gränsen mellan faktisk kunskap och rena antaganden ofta är synnerligen diffus. Då detta inte är en filosofilektion tänker jag inte gå djupare in i vetenskapsfilosofiska hårklyverier (de av er som kommer att gå min filosofikurs kommer plågas av detta i alla fall), utan i stället försöka ge en väldigt översiktlig bild av hur delar av vår nutida naturvetenskap vuxit fram, var rötterna ligger. För saker och ting har ändrats. Tid brukar ha den effekten. Tid förändrar.
Ofta brukar man i dagsläget dra en tydlig gräns mellan vetenskap och vidskepelse. Vetenskap är i regel sådant vi kan mäta och beräkna, medan vidskepelse och övertro oftast rör sig i för vetenskapen skuggiga områden såsom andlighet och esoterika. Dock, denna gränsdragning är ett tämligen nytt fenomen, sprunget ur upplysningen under 1700-talet men inte allmänt antaget förrän långt senare, om än över huvud taget. Under tidigare epoker blandades vad vi skulle kalla hokus pokus med begynnande naturvetenskap, det fanns ingen skillnad. Då, under antiken och medeltiden till exempel, var även astrologi, magi och liknande, discipliner fullt jämbördiga med, och oftast en del av, matematik, kemi och astronomi. Faktum är att flera av våra genom historien mest framstående vetenskapsmän utan att blinka kunde kombinera för oss fullt acceptabel naturvetenskap med ren ockultism. Och detta långt in i vår tid (Graham Bell till exempel…), och med största sannolikhet än i dag.
Vilka forskade och varför?
Människan är av naturen nyfiken. Vi vill ta reda på saker och ting. Detta gällde då, och det gäller nu. Dock, alla har inte möjlighet att ägna sig åt forskning och vetenskap, speciellt inte förr i tiden. De flesta människor hade fullt upp med att överleva, det vill säga plöja åkrar, driva boskap och undvika pest och krig, så de hade inte tid för annat. De få lyckligt lottade som hade det så pass gott ställt att de kunde ägna sig åt annat än rent livsuppehållande verksamhet hade det lättare, och vissa av dem utnyttjade sin tidsmässiga och ekonomiska situation till att försöka fördjupa sitt kunnande om världen och människan.
Nyfikenheten och kunskapstörsten drev dem, men naturligtvis fanns det ofta andra mål än enbart kunskap. Viljan att behärska naturen var stark, och ofta fokuserades denna vilja kring möjligheten att tillverka guld, samt att kunna leva i evighet. Inga blygsamma ambitioner, men nödvändiga för att få den ekonomiska backning och inte minst det beskydd som vetenskapliga studier och deras utövare ofta behövde. Att studera skapelsen utifrån andra källor än Bibeln kunde nämligen vara ödesdigert. Kyrkan uppskattade inte konkurrerande världsuppfattningar, och kväste alla försök till modifiering av den kristna dogmen med stort nit, ofta genom fysiskt våld eller hot om detta. Skydd för dessa föregångare till nutida forskare kom i regel från olika furstar, vars politiska ambitioner de ansåg gynnades bäst genom att ha en duktig vetenskapsman vid sitt hov, hellre än att alltid lyda kyrkans påbud.
Furstarnas primära vetenskapliga intresse låg dock i just guldmakeriet, samt även i krigsingenjörskonsten, bägge gynnsamma för deras klättrande på maktstegen. Så länge den vid hovet anställde vetenskapsmannen kunde underhålla furstens vision om ekonomisk och politisk vinning, kunde han också studera och experimentera med annat. Då och då måste resultat visas, annars riskerade vetenskapsmannen att bli av med sin mecenat och därmed sitt beskydd och sin försörjning.
Dåtidens forskare arbetade alltså i regel i motvind, antingen tyngda av krav från en girig adelsman eller under hot om kättaranklagelser, från vilka få lyckades rentvå sig eller ens överleva. Följaktligen pågick mycket av deras verksamhet i hemlighet. Hemlighetsmakeriet kunde med andra ord vara en livförsäkring. Ur vår nutida synvinkel ter sig detta närmast parodiskt, då en stor del av forskningen som utfördes var vad vi i högsta grad skulle kalla ofarlig eller oförarglig. Allt var inte samhällsomstörtande upptäckter, kunskapsmässiga sprängladdningar som hotade brisera och ödelägga den ordning som upprätthölls av kyrka och monarki. En stor del av forskningen berörde ofarliga ting, blygsamma insamlanden av kunskap och bearbetning av denna. Dock, var den inte sanktionerad av kyrkan var den i princip förbjuden.
Vad forskade man om då? Svaret är enkelt: Allt. Allt man inte kände till, och allt man kände till men ville veta mer om. Detta gör naturligtvis att följande text skulle kunna bli oändlig. Att gå igenom människans vetenskapliga utveckling från det ursprungliga apstadiet till nutid skulle kräva ett enormt arbete. Ett behjärtansvärt projekt, men krävande, och då jag är en total latmask och dessutom begränsad i tid begränsar jag även denna redogörelses omfång. Följaktligen kommer texten nedan primärt att beröra människans sökande efter kunskap om universum, alltså rymden och himlakropparna, om jorden, alltså vår egen planet, dess beskaffenhet och naturen runt om oss, samt även människan, hur vi fungerar eller inte fungerar. Även tidsmässigt kommer denna texts innehåll att begränsas. Nedslag kommer att göras här och där från antiken och framåt, men en fullständig kronologisk genomgång får den som är intresserad av detta söka på annat håll, då denna text är rent översiktlig och framställd i främst intresseväckande syfte. Vill man veta mer kan jag varmt rekommendera besök på bibliotek och på museer. Glöm inte att kunskap är makt.
Alltings början...
Universum
Himlen har alltid lockat människans nyfikenhet, och försöken att förstå och förklara valvet ovanför oss har varit, och är, ett av de främsta men också ett av de mest kontroversiella spörsmålen i vår historia. Idéerna om universum och himlakropparna har avlöst varandra, och då möjligheterna att studera dessa på nära håll inte funnits var den mänskliga fantasin mycket länge det främsta redskapet för utforskandet av rymden, vilket märks i flertalet av de teorier som lagts fram och senare förkastats.
Sedan antiken har stjärnornas och de observerbara planeternas positioner observerats, och deras banor och beskaffenhet har diskuterats. Generellt kan sägas att vår uppfattning har varit att himlakropparna är tämligen små, och att avståndet mellan dem och oss är betydligt kortare än vad vi i dag vet är det rätta. Vidare var man övertygad om att stjärnor och planeter hade en direkt och aktiv inverkan på jorden som helhet, men även på varje individ. Astrologin kom före astronomin, och har klamrat sig fast i människans medvetande till dagsläget. Att kunna förutsäga kommande händelser med hjälp av stjärnorna kom att bli en så viktig kunskap att de flesta hov höll sig med en egen astrolog, och flera viktiga beslut gjordes efter inrådan av denne.
Själva idén om rymd och universum var som sagt ofta ytterst fantasifull. Många såg himlen som ett fast, roterande tak i vilket stjärnorna var lampor eller fönster. Generellt menade man att jorden utgjorde universums centrum, kring vilket allt roterade i cirklar. Aristoteles, känd grekisk filosof, lade fram teorin om att jorden omgavs av koncentriska sfärer. Hans idéer levde kvar under medeltiden, då de kom att utgöra kyrkans officiella uppfattning, och utvecklades i detaljrikedom. Tanken bestod i att jorden var i centrum, och att vi omgärdades av tio, av kristall bestående, sfärer. I de första åtta sfärerna är solen, månen, planeterna och alla stjärnorna fästa. De två sista sfärerna lades till under medeltiden, för att kunna förklara de rubbningar som uppstod i beräkningarna av stjärnornas rörelser, då dessa beräknades ur koncentriska cirklar snarare än ellipser. Utanför sfärerna fanns gud och paradiset, och ansvaret att sfärerna rörde sig som de skulle låg på ett antal änglar. Ibland gneds sfärerna mot varandra, och ur denna himmelska friktion uppstod Aurora Borealis, norrsken.
Iden om att jorden var universums centrum, en geocentrisk världsbild, var sanktionerad av kyrkan. De ansåg att andra idéer, att jorden, Guds främsta skapelse, inte skulle vara i centrum, var ren och skär blasfemi. Dock, duktiga astronomer och matematiker började snart ana felaktighen i denna världsbild. Kopernikus, en polsk astronom och faktiskt tillika präst, studerade dock gamla grekiska texter och baserade sina mätningar efter dessa. Han lade så småningom fram en annan världsbild, där solen var i mitten, kring vilken jorden, planeterna och stjärnorna roterade. Denna modell kallas en heliocentrisk världsbild, och vann så småningom allmänt genomslag.
Astronomiska studier var länge kraftigt begränsade, då man var hänvisad till enbart sina ögon som observationsinstrument. Detta medförde en tämligen fattig bild av universum, med på sin höjd vaga uppfattningar om våra planetära grannar och andra himlakroppar. Detta skulle dock förändras då italienaren Galileo Galilei uppfann det första kända primitiva teleskopet. Med hjälp av detta kunde han studera himlafenomen med större exakthet och i större detalj. Dessa studier medförde dock att han kom på kant med kyrkan, och tvingades ta tillbaka sina vetenskapliga uttalanden, under hot om avrättning. Dock, kunskaperna fanns, och under de kommande århundradena utvecklades instrument och metoder, vilket innebar närmast revolutionära kunskapsvinster. På bara några sekel lärde sig människan mer om universum än under hela sin tidigare existens.
Kristallsfärer. Rymden var mindre förr...
Jorden, natur, djur och växter
Inte bara rymden lockade. Naturligtvis ville man veta så mycket som möjligt om vår egen plats i världsalltet, om Jorden.
Kanske mest påtagligt främmande för oss i fråga om forna tiders uppfattning om Jorden rör frågan om Jordens form. Generellt var uppfattningen att jorden var platt spridd, men detta främst bland de outbildade samhällslagren. Många hade redan under antiken anat att Jorden var rund, men hade oavsett lite svårt att förklara hur saker och ting höll sig kvar på undersidan. Idén om en skivformad jord sporrade människans fantasi, och historier om vidundren vid världens kant bidrog till att få sjömän sökte sig speciellt långt bort från land.
Just sjöfararna var annars de vilka hade de största intressena i just landmassornas utformning, då de i regel ständigt var på resande fot och där just avstånd, öar och kustlinjer kunde innebära skillnaden mellan liv eller död. Kartografin utvecklades allt mer under medeltiden, och återgivningarna blev realistiska i allt högre grad. Intressant i detta är att de tidigaste kartorna knappast var objektiva, och detta inte enbart beroende på okunskap eller dåliga mätinstrument, utan också på att man generellt föredrog subjektiva kartor. Det var viktigare att markera till exempel städer än bergskedjor, då städerna var av högre intresse för resenärer än berg. Detta kunde innebära att kartorna visserligen var illustrativa, men att de ofta var missvisande. Ytterligare problem uppstod då flera kartritare utformade sina verk efter hörsägen eller mycket vaga upplysningar. Ofta hade informationen gått flera led innan den målades upp på pergament, med en därmed tillhörande hög felaktighetsfaktor.
Förutom jordens rena geografi började människan utveckla ett allt starkare intresse för naturen. Generellt kan sägas att under antiken och medeltiden sågs naturen som något ont och farligt, i kontrast till civiliserade områden. Natur stod i opposition till kultur. Dock, allteftersom framförallt européer började sprida sig över jorden började dessa också intressera sig för främmande platsers flora och fauna. Flera bestiarier, det vill säga beskrivningar om olika djur, var i omlopp. Över lag gav dessa ytterst fantasirika redogörelser för olika, ofta exotiska djur, och bestiarieförfattarna tvekade inte att bifoga en hel del fabeldjur i sina böcker. Följaktligen kunde man i flera verk läsa om den fruktansvärda gulon, stor som en häst, vars glupskhet var så våldsam att den ibland med hjälp av tätt stående björkar tömde sig med våld för att kunna konsumera mera (gulobeskrivningen åsyftade den nordskandinaviska djärven, ni vet, den som aldrig syns på Skansen). Eller noshörningen, vars tunga var så sträv att detta köttätande djur använde den att slita köttet av sina offers ben. Och som sagt grundliga och vetenskapliga beskrivningar av drakar, basilisker och andra fantastiska varelser. Anledningen till dessa ganska sanningsvidriga redogörelser berodde, precis som då det gäller kartorna, ofta på att författaren använt sig av information som gått flera led innan den sätts på pränt. Beskrivningar av vissa djur från avlägsna trakter kunde baseras på flera århundraden gamla återgivelser, vilket naturligtvis innebar att de sällan ens var i närheten av att vara korrekta.
"Here be dragons..."
Även växter var intressanta, då dessa ofta kunde göra nytta. Olika växters medicinala egenskaper var väl kända, men under senmedeltid och framåt började dessa även i skrift beskrivas och diskuteras. Även här kunde botanikernas redogörelser skilja sig avsevärt från verkligheten, på gott och ont. Dock, intresset blev starkare, och under 1600-talet och framåt började flera europeiska potentater anlägga botaniska trädgårdar, där man dels studerade växter och deras förtjänster, men också försökte genom förädling öka dessa.
Människan
Under studierna av kosmos, jorden, djur och växter blev naturligtvis en hel del forskare under tidigare epoker intresserade av människan. Enligt kristendomen, som ju kom att bli den förhärskande religionen i Europa och de av Europa dominerade andra länder, var människan Guds främsta skapelse, mest lik Honom. Nyttan av att känna till hur kroppen fungerar är självklar. Det är kunskap om anatomi och fysiska processer som ligger till grund för nästan all läkekonst och medicinsk vetenskap, något vi knappast i dagsläget betvivlar på något vis.
Dock, föga förvånande, var det annorlunda förr. Redan antikens tänkare intresserade sig för kroppen, dess funktioner och dess svagheter. Dock tog de sig an forskningen synnerligen ovetenskapligt, vilket ledde till för oss skrattretande resultat. Att låta samhällets värderingar påverka synen på den mänskliga anatomin var närmast praxis (och så är det väl inte nu, eller), vilket framförallt medförde att kunskapen om den kvinnliga kroppen var mycket vag och ofta helt felaktig. Teorierna om den mänskliga reproduktionen var ofta ytterst fantasifulla, och inbegrep inte bara mannen och också oftast kvinnan (ja, OFTAST), utan också stjärnor, planeter och himmelska konstellationer, samt väder, miljö och annat. Skillnaden mellan mannen och kvinnan påtalades alltid, och fokus låg oftast på kvinnans tillkortakommanden.
Den mänskliga organismen ansågs till långt in i modern tid vara en gåta, och hennes olika organ och beståndsdelar höljda i ett mystiskt dunkel av okunskap. Det tog lång tid bara att fastställa de olika inre organens position. Många på sin tid (alltså antiken och medeltiden) framstående medicinare menade att kroppens organ flöt runt inne i kroppen, och deras skiftande position kunde påverka människan s hälsa och humör. Kunskapen om de olika organens funktion var också luddig, och objekt för ständiga debatter.
I efterhand, med modern läkekonst att luta sig mot, kan vi förbryllas över hur våra vetenskapliga föregångare kunde grunda en hel vetenskaplig disciplin till synes helt utan observationer. Svaret är enkelt: För att lära sig om kroppen och dess organ måste man öppna och titta. Att på den tiden öppna en levande människa var oftast kopplat till någon form av våld. I krig öppnades en hel del människor, men då knappast för observation. Rimligen borde man kunna ta redan döda, och obducera dessa för att nå kunskap. Det torde vara det bästa sättet. Det var det också, om man bortser från de fruktansvärda straff, sanktionerade av kyrkan, som väntade den som sysslade med denna typ av forskning.
Att obducera lik för att studera människokroppen var alltså, till långt in i vår tid, högst illegalt. Gravplundring ansågs vara ett av de värsta brotten, att störa de döda var inte bara ett brott mot samhället utan även mot Gud. Ändå riskerade många liv och lem för att lära sig. En svart marknad med lik som främsta handelsvara fanns, med universitetsprofessorer som främsta kunder. De olagliga obduktionerna hölls nattetid ibland på universiteten, ibland i privata hem.
Medicinstudier. Rembrandt 1632
Desto mer man lärde sig om kroppen desto mer kunde man överge de gamla villfarelserna. Man trodde inte längre att sjukdomar berodde på elakartade planetära konstellationer eller häxkonst, utan började långsamt, långsamt förstå hur saker och ting hängde ihop. Mediciner och kurer blev mindre dödliga än de sjukdomar de var ämnade att bota. Till stor hjälp för detta var naturligtvis nya uppfinningar som mikroskopet, för medicinen minst lika värdefullt som teleskopet var för astronomin, och liknande. Dessutom började kyrkan förlora sin dominanta position. Läkare kunde, från ungefär 1500-talet och framåt, börja studera även ickekristen medicin, och vann enorma kunskaper på detta. De muslimska, och framförallt judiska, läkarna besatt en oftast långt mer högtstående vetskap om kroppen och dess sjukdomar än sina kristna kollegor, vetskap som av kyrkan förbjudits att användas praktiskt av kristna. Detta ändrades nu, och kunskapsflödet ökade, till allas vinst.
Då och nu
Så, efter denna översiktliga presentation kan vi väl sluta oss till att vi nu lämnat okunskap och vidskepelse bakom oss. Vetenskapen har gjort att vi har full koll på universum, Jorden och oss själva. Vi ägnar inte tid och energi åt dunkla spekulationer eller övernaturliga antaganden. Eller gör vi det? Har vi egentligen, som art, kommit speciellt mycket längre än våra förfäder? Visst, vi har en större kunskap, men har detta ökat vår förståelse av helheten, eller har den bara gjort oss ännu mer osäkra, utlämnade som vi är i universums kalla, svarta, djup
Jag skulle kunna skriva något här om att bryta ned barriärerna mellan den fysiska världen och den andliga, men det skulle bara resultera i tre sidor metafysiskt flum, vilket jag anar skulle vara fullkomligt bortkastat i sammanhanget. Fin bild dock.

tisdag 15 november 2011

Digerdöden

Ett skepp kommer lastat…

Pesten, digerdöden, den svarta döden, Guds straffdom och så vidare dök upp först i Sydostasien på 1340-talet. Den spred sig via sidenvägen västerut.

Under belägringen av Kaffa på Krim började Khan Janibegs tatararmé minska. Folk dog av en mystisk sjukdom. Detta var i slutet av år 1346. Tatarerna började kasta sina döda över Kaffas murar med katapulter. Biologisk krigsföring känt redan då. Snabbt insjuknade stora delar av stadens befolkning. Några handelsmän från Genua försökte fly undan sjukdomen i sina fartyg, men förde då bara smittan vidare till Europa…

Tidigt år 1347 nådde det besmittade skeppet Genua i Italien. Sedan spreds sjukdomen i tur och ordning till Frankrike, Spanien, Storbritannien och Tyskland, för att år 1349 nå Norge, och året därpå, år 1350, Sverige.

Black Death European Tour...

Sjukdomen

Pest orsakas av bakterien Yersinia Pestis. Dock antyder nya rön att det kan ha rört sig om flera sjukdomar. Krönikor berättar hur offren blödde ur kroppsöppningar och genom huden, vilket antyder ebola eller en liknande sjukdom. Att fåglarna dog i Kairo innan människorna fick pesten skulle kunna antyda en aggressiv influensa…

Pesten kom i tre olika varianter: Böldpest (dödlighet cirka 50%), lungpest (dödlighet 100%) och blodpest (dödlighet 100%). Symtomen kunde variera, men oftast drabbades offret av inflammerade lymfkörtlar, bölder fyllda med var och blod, kräkningar, diarré, hög feber och yrsel. Sedan dog man. Mest smittsam var lungpest. Detta var när blodpest först drabbade luftvägarna, vilket framkallade våldsam hosta, vilken i sin tur innebar ytterligare smittspridning.

En gammal teori var att pesten spreds av råttor, men denna teori betvivlas av många idag. Pesten rörde sig helt enkelt snabbare än vad råttor klarar av (runt åtta kilometer per dygn), vilket innebär att de främsta smittspridarna troligen var människor. Eventuellt spreds smittan genom luften, från människa till människa, men även ibland mellan människa och djur. Sjukdomen hade tre dagars inkubationstid. Detta innebar att under tre dagar kunde man gå runt och vara smittad och smitta andra, utan att känna sig sjuk. Sjuk blev man först på fjärde dagen, men då gick det i regel snabbt, man dog inom runt ett eller ett par dygn. Vissa klarade upp till fem dygn. Grattis säger vi till dem! Med andra ord, från att en pestsmittad kom till en stad, till att halva stadens befolkning var utplånad, kunde det ta tre dagar …

Lycka till...

Vilka drabbades?

Det är lätt att tro att pesten främst drabbade vissa befolkningsgrupper, till exempel de tätt boende borgarna. Så var inte fallet. Alla, även de på landsbygden drabbades mycket hårt.

God hygien eller välnärdhet utgjorde inget skydd, varför de rika drabbades lika hårt som de fattiga. Många rika hade dock ekonomin att fly undan pesten, vilket kan ha hjälpt i vissa fall. Eller bara spritt smittan ytterligare … Vissa områden klarade sig av någon anledning bättre: Böhmen, Polen och Valakiet drabbades, men inte speciellt hårt, bara typ var tionde dog. Detta gällde även staden Milano. Hur detta kom sig vet man ännu inte. Det kan ha att göra med att fler i dessa regioner har blodgrupp 0- än vanligt, och detta innebär högre motståndskraft. Detta är dock bara en teori.

Totalt räknar man med att runt en tredjedel av Europas befolkning dog, fler på vissa platser, färre på vissa. Norge drabbades exempelvis fruktansvärt hårt, ungefär hälften av alla människor dog. Man menade att döden kom med en kratta och en kvast. Krattade han staden klarade sig några, men sopade han… I den muslimska världen vet man inte hur många som dog, men troligen försvann ungefär lika stor del av befolkningen som i Europa. Detsamma gäller Asien, men här är det svårt att hitta tillförlitliga uppgifter.


Samtida orsaksförklaringar

Medeltidens människor anade olika orsaker till pestens härjningar: De flesta gick på kyrkans linje, att det var Guds straff för alltför syndigt leverne. Denna teori eldades på av prästerskapet, och kyrkan utnyttjade till en början situationen. Folk uppmanades donera pengar till kyrkan i tron om att de då skulle klara sig. Man kunde betala för att prästerna skulle hålla speciella förböner för en och liknande. Hjälpte inte så bra direkt… Andra hade en ”vetenskaplig” förklaring, att planeterna Mars och Jupiter i konjunktion bildade miasma (gaser) i den Indiska oceanen, vilka orsakade pesten. Idén att dålig lukt kunde orsaka sjukdomar fanns kvar ända in på 1800-talet! Andra beskyllde judarna för att förgifta brunnar och vattendrag och på så vis sprida sjukdomen. Detta ledde till ökade förföljelser av judarna, vilka naturligtvis drabbades av pesten lika hårt som alla andra…


Försök att häva smittan

Något botemedel finns inte. Ändå försökte speciella pestdoktorer med olika knep häva sjukdomen. Man försökte bränna olika örter, man åderlät de sjuka, gav de olika mediciner, men till föga nytta. Eld sågs som renande (renar luften, miasmatanken igen), och vissa omgav sina hus med eldar. Detta funkade i viss mån, men framförallt på grund av den isolering det innebar. De flesta var hänvisade till att vänta och be…

Det visade sig att när en stad drabbades, rasade pesten i 40 dagar, för att sedan ebba ut. Detta medförde att man började stänga drabbade städer helt, ingen fick komma in och ingen fick komma ut. Än i dag kallar vi isolering av sjuka för karantän, från det franska ordet för 40, quarante.

Scrubs på medeltiden...


Andra effekter av pesten

Massdöden orsakad av pesten hade även andra effekter: Flera byar och gårdar tömdes på folk, med följden att åkermark blev ledig. Bönder som överlevde odlade bara på de bra åkrarna, de andra användes som betesmarker. Köttkonsumtionen gick därmed upp i och med Digerdöden.

Produktionen av matvaror minskade, varför de överlevande bönderna kunde ta mer betalt för sina varor, och därmed stärkte sin position. Samtidigt minskade även köparnas antal, så i vissa regioner blev bönderna snarare fattigare. Dock, generellt blev bondeståndet starkare, och började kräva sin rätt. Många bondeuppror följde i Digerdödens spår.

Kyrkan var ingen hjälp, vilket innebar att många började tvivla på den kyrkliga makten. Prästerna hade lovat mycket de inte kunde hålla, och de, som var guds tjänare, dog de också. Denna förtroendeknäck försvagade kyrkan kraftigt, och var indirekt en av orsakerna till reformationen som genomfördes på 1500-talet.

Även konsten förändrades. Plötsligt började målare och skulptörer fylla sina verk med dödskallar och lik. Sånger skrevs om död snarare än om kärlek. Döden hade gripit tag om människans psyke på ett vis som aldrig tidigare. Det blev till och med trendigt att omgärda sig med symboler för död. Pesten var total och allomfattande, döden lurade överallt.

Goth!


Pestpaus, sen på igen och igen och igen…

År 1351 avtog epidemin. Då hade mellan en tredjedel och hälften av de olika europeiska ländernas befolkning dött. Vissa länder drabbades mer, andra mindre. Även den muslimska världen drabbades mycket hårt: Kairo, en av dåtidens största städer, blev av med halva sin befolkning på bara några dagar. Så många dog att man inte hann begrava alla i tid (muslimsk sed), utan ruttnande lik låg kvar i husen och på gatorna under lång tid, vilket naturligtvis ledde till att fler sjukdomar spreds… Dock, efter denna våg av död, följde flera nya pestepidemier, dock alltid med avtagande styrka. Den Svarta Döden återkom år 1361, 1369, 1375, 1379, 1389, 1400, 1405, 1413, 1420, 1427, 1433, 1438, 1457, 1463, 1467, 1471, 1479, 1485 Och så vidare…

Läkarna sökte efter nya botemedel, och märkte snart att folk som haft den svagare sjukdomen kokoppor inte drabbades, de hade blivit immuna. Av arabiska läkare lärde man sig en tidig form av vaccination. Denna började användas, men kunskapen spreds långsamt. Kyrkan var länge motståndare till denna metod, då den uppfunnits av icke-kristna, men fler och fler läkare trotsade kyrkans förbud och började praktisera metoden, med stora framgångar. Sjukdomen fanns kvar, men svagare. Så sent som i mitten av 1900-talet (!) ansågs den Svarta Döden slutligen utrotad!

Men… För bara några år sedan upptäcktes sjukdomsfall i både Indien och Afrika, där de sjuka drabbats av Yersinia Pestis

Favorit i repris?

måndag 14 november 2011

Bondeliv på medeltiden

Böndernas liv var mycket hårt, men inte bara elände.

Familjen grunden. Familjer större, flera generationer bodde tillsammans. Ätten fortfarande viktig. ELLER… Senare forskning antyder att det kanske faktiskt rörde sig om mindre kärnfamiljer.

Man och kvinna olika uppgifter, oftast kopplat till fysisk styrka, men ej alltid. Nödvändigt för att kunna driva jordbruk, svårt ensam. Man gifte sig troligen inte så tidigt generellt, snarare när man var runt tjugo. De tidiga giftermålen fann man snarare inom adeln. Mannen bestämde. Äldste sonen ärver gården. Endast män myndiga.

En gård ofta flera hus med gårdsplan i mitten. Hade man tur hade man egen brunn, annars brunn på torget.

Folk levde i byar. Detta var innan storskiftet!

Runt byarna låg åkrar. Tegsystemet skulle göra det rättvist, så att alla fick lite av de olika odlingsmarkerna. Skiftesbruk skulle maximera avkastningen. Träda innebar att jorden fick vila sig och gödslas naturligt av betande djur.

Tegsystemet. Rätt skall vara rätt!

Spannmål, husdjur och grönsaker huvudfödan. Jakt ibland, men detta var ofta förbjudet, ett privilegium för adeln. All mat producerades hemma.

Ingen skola. Alla, även vuxna, var generellt analfabeter. Ej latinska bokstäver, dock ibland runor!

Info fick man i kyrkan, prästen är nyhetsförmedlare, han bestämmer vad som skall sägas, ofta i samråd med fursten.

Viss info även på de återkommande marknaderna. Professionella nyhetsuppläsare förekom. Marknaden en social höjdpunkt. Skvaller och fest.

Åtskilliga högtider, de viktigaste knutna till jordbruksåret. Gamla hedniska blev kristna. Många helgon firades.

Då ingen klassskillnad på kulturen, ingen folklig resp. finkultur. Alla deltog i byfester, ibland även adelsmannen.

Dock STOR skillnad på folklig kultur och kyrkans kultur. Kyrkan ofta oroad.

Sånger (Ballader!), musik, danser (Ringdanser) och lekar.

Öl, vin eller mjöd, beroende på var man bodde.

Socker fanns i princip inte. Till fest åt man honungssötade saker och frukt, förutom den vanliga maten.

Arbetslinjen...

Viktigt hur man såg ut. Kläderna markerade sin ägares stånd. Regel som inte fick överskridas, åt något håll.

Kvinnokläder:

Enkla långa klänningar som dras över huvudet. Gärna klara starka färger (växtfärgning). Dekorationer runt halsen. Ofta lät man underklänningen sticka upp över halslinningen på klänningen. Gifta kvinnor bar ALLTID huvudduk. Annars skamligt. Hu! Bättre vävteknik ger möjlighet till längre tyger. Klänningar fick släp. Stora armhål blev poppis. Men då kunde man se brösten! Kyrkan och moralisterna upprörda. Mycket populärt…

Kvinnor hade under huvudduken långt hår, gärna flätat.

Färgglatt skulle det vara!

Manskläder:

Lång skjorta med bälte i midjan. Hosor. Ibland korta skjortor som knappt täckte rumpa och skrev. Hu!, sade kyrkan…Senare även byxor, gärna med blygdkapsel. Lång tjusig rock om det var fest. Olika mössor, gärna päls.

Långt hår och skägg standard till ca 1200. Sedan kortare, typ popfrilla. Skäggen försvann, blev ibland tom förbjudna.

För bägge könen gäller naturligtvis att bling-bling är bra… Örhängen vanliga.

Jordbruk med stil!

onsdag 9 november 2011

Handel under medeltiden



Vad bygger handel på? Varor efterfrågas: Allt som inte finns att tillgå i närområdet, dvs tyger, matvaror, metaller, lyxvaror etc.

Många faror (rövare, skeppsbrott).

Höga tullar.

Därav höga priser, och därmed stor profit.

Handelsmän slår ihop sig i förbund: Delad risk är mindre risk, tillsammans köpa skydd etc.

Do a bit of shopping...

Europas handelscentrum:

Norditalien (Venedig och Genua)

Flandern

Hanseområdet (kanske mest intressant för oss i Sverige)

Flandern:

Textilier (ylle)

Ull från England

Stor efterfrågan- Vissa familjer blev extremt rika…

Venedig:

Bra geografiskt, tillgång både till Medelhavet och de transalpinska lederna. Bra knytpunkt. Primärvaror var egenproducerat salt (från lagunen), samt kryddor, tyger och slavar från orienten och Nordafrika.Venedig tog kontroll över flera stora handelsplatser runt Medelhavet. Ofta köptes ensamrätt att bedriva handel med främmande makter, vilket alltså utestängde andra européer att handla med dessa. Detta ledde till regelrätta handelskrig, där den största konkurrenten var…

…Genua:

Handelsmännen från Genua sysslade med samma varor som de från Venedig, vilket naturligtvis ledde till gräl. Även Genua köpte ensamrätt i flera viktiga hamnstäder runt Medelhavet (Främst de västra delarna. Venetianarna höll sig främst österut.) Fiendskapen mellan dessa två städer legendarisk, och de missade aldrig ett tillfälle att sabotera för den andre…

Hansan:

Hansan utgjordes till en början av ett handelsförbund centrerat kring ett antal tyska städer, med Lübeck i spetsen. Från mitten av 1100-talet expanderade förbundet till att innefatta omkring 200 städer kring Östersjön och Nordsjön. Runt 70 av dessa städer var aktiva i Hansans styrelse, och utövade därmed politisk makt inte bara över förbundet, utan ofta över de länder där Hansan var representerad.

Hansan lade sig ofta i nationell och internationell politik, för att säkra och stärka sin ställning. De såg ogärna att något enskilt land växte sig för starkt, då detta kunde leda till inskränkningar på Hansans privilegier. Följaktligen stödde de ofta den näst starkaste parten i olika konflikter, för att utjämna oddsen en smula. Danmark, som var en stark handelsmakt på den tiden, ogillade Hansans inflytande och bildade därför tillsammans med Sverige och Norge Kalmarunionen i ett försök att knäcka ryggen på de tyska handelsfurstarna. Under hela medeltiden pågick maktspelet mellan Hansan och olika kungar.

Bortsett från politiska problem, var Östersjön på den tiden ett mycket farligt område, fullkomligt infekterat av sjörövare. För att skydda sig mot dessa köpte och utrustade Hansan krigsskepp och legoknektar för att skydda sina intressen. Samtidigt sponsrade de kungar och makthavare på olika sätt, i utbyte mot vissa privilegier, typ skattelättnader och tullbefrielse.

Hansans viktigaste handelsvarorna var salt, torkad fisk, spannmål, timmer, järn, bärnsten och pälsar från Norden, samt ylletyger, vin och kryddor från Västeuropa.

Det nordeuropeiska hansenätet hade god kontakt med de sydeuropeiska handelsstäderna, vilket kom att innebära en kommersiell revolution i Europa. Det gamla feodala självhushållet kom att ersättas av ett marknadsekonomiskt penninghushåll.

Pengar, mynt, blir viktiga. Tidigare framförallt byteshandel, men mynt gör det enklare.

Växlar, krediter och banker följer i myntens spår, allt för att underlätta, och minska de reella farorna (pirater! Rövare!), kring överföringen av summor från en köpare till en säljare. Tidigare hade dessa uppgifter legat hos judarna (ingen god kristen sysslade med pengahantering, och räntor sågs som ett brott mot Gud), men då det var ytterst lukrativt började även kristna syssla med finanser.

Tillgången på nya varor ökar, maten förändras (kryddor!), och levnadsstandarden höjs rent generellt. Givetvis mer för vissa. Fattiga har det tråkigt jämt… Dock, i och med den medeltida handelsrevolutionen gavs tusentals människor med tämligen påvra liv möjligheten att förbättra sin situation.

Den tidigare nästan helt jordbruksdominerade ekonomin i Europa fick större och större inslag av urban ekonomi. Städerna blir avsevärt mer viktiga än tidigare, och så även de som bodde i dessa, borgarna.

Den nya, rika, borgarklassen blev intressant för olika furstar, och de blev en viktig bricka i maktspelen runt om i Europa. Handel, som ju borgarna ägnade sig åt, genererade rikedomar, som för kungen innebar möjligheter till större skatteintäkter. Med mer pengar kunde kungen öka, förstärka och centralisera sin makt. Därmed ändrades den tidigare, feodala maktalliansen kung + adel till kung + rika borgare.

Stålar!

Ytterligare en effekt bestod i den ökade kontakten med orienten och de kulturer som fanns där. Detta medförde olika saker, antingen avgörande stora saker (krut och vetenskap), till kanske mer diskreta, men ändå märkbara innovationer, som bestick och servietter (de senare blev mycket populära, nu kunde man använda dessa i stället för att torka av sina flottiga fingrar på någon hund som låg och sov under matbordet. Gott bordsskick var ännu inte uppfunnet.). Handeln berikade med andra ord samhället på nästan samtliga plan.