Ungdomar, musik och subkulturer - 1900-talets roliga sida

Under följande moment kommer vi att studera tre olika typer av historia, vilka visserligen kan stå för sig själva, men som också med fördel kan flätas samman, något som kanske till och med ökar förståelsen för dessa. Vi kommer att titta närmare på ungdomar, och hur ungdomars roll i samhället sett ut genom tiderna. Vi kommer vidare att titta på de subkulturella riktningar som ofta knyts till just ungdomar, och sedan berika allt med en översiktlig presentation av populärmusikens historia under 1900-talet, med viss tyngdpunkt på den elektroniska musiken. Varför just den elektroniska, frågar sig några. Därför att den är bäst helt enkelt, svarar den allenarådande (nåja…) magistern! Are you ready? Let’s go!

Ungdomar som samhällsgrupp

Innan vi kan börja studera ungdomars historia måste vi först och främst definiera begreppet. Vilka är det vi talar om, inom vilka gränser bestäms denna samhällsgrupp? En snabb och generaliserande definition torde vara den grupp människor vilka lämnat barnstadiet men ännu inte uppnått full vuxenhet. Denna definition fungerar så länge man inte väljer att problematisera den. När upphör barndomen, och vad krävs för att vara fullvuxen? Om vi exempelvis ser tillbaka några hundra år, ansågs man vara barn till någon gång under tonåren, då man automatiskt uppgick i de vuxnas gemenskap. Förr hade man inte någon tydlig ungdomsgrupp, det var ett onödigt utvecklingssteg i dåtidens samhälle. Till ganska nyligen ansågs man, här i Sverige, bli vuxen i samband med den förr närmast obligatoriska konfirmationen, alltså i femton-, sextonårsåldern, och liknande passageriter går att finna i andra kulturer för ungefär samma åldersgrupp. I detta kan vi se en tydlig fysisk orsak till skiftet mellan barn och vuxen: Barn är man innan puberteten, vuxen är man när puberteten är över, och man kan bidra till samhället dels genom en större arbetsbörda än barn (även om barn i de flesta kulturer naturligtvis hjälpte till och utförde de sysslor de klarade av), dels genom att man faktiskt kunde bilda familj.

Detta uppdelningssystem, alltså barn och vuxna, var tämligen genomgående i hela det europeiska (Och som sagt de flesta andra, men även i detta moment kommer vi att vara obehagligt eurocentriska!) samhället. Både fattiga som rika gick direkt från barnkammaren in i vuxenlivet. Dock, under 1700-talet började en antydan till förändring börja skönjas inom adeln och bland de välbärgade borgarna. Både unga män och kvinnor hade en kort period innan de gifte sig då de tilläts vara ”nästan” vuxna, trots att de inte delade alla de vuxnas plikter. En antydan till denna förändring hade redan setts under medeltiden, då unga män som studerade på universitet hade en period av till synes sorglös ansvarslöshet, men dessa grupper var så små att det knappast kan sägas ha varit en allmän samhällelig attitydsförändring. Mer om dessa senare.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet började denna förändring märkas tydligare, om än inte i speciellt stor skala och i regel i samhällets mer välbärgade lager. De nästanvuxna tilläts leva en typ av liv som tidigare inte förekommit, ett sorts förstadium till det verkliga vuxenlivet. Dock, det verkliga genombrottet för ungdomar som samhällsgrupp inföll efter det andra världskriget. Efterkrigstiden innebar en period av tidigare knappast skådat välstånd, framförallt i västvärlden, vilket gav allt större grupper av ungdomar möjligheten att ”skjuta upp” vuxenlivet några år, och då ägna sig åt sig själva. Då samhällsekonomin i regel var så pass god började denna barnlösa men ändå ofta yrkesarbetande eller i vissa fall studerande grupp äga eget kapital, och därför bli intressant för det övriga samhället. Ungdomars intressen och behov kom att bli ekonomiskt värdefulla, och en marknad öppnades upp för ungdomsrelaterade varor och tjänster. Denna marknad kom i sin tur att generera ännu tydligare uttryck för ungdomen att yttra, som i sin tur ledde till en ökad marknad och så vidare. Ungdomar kom att, på grund av den ekonomiska status de hade, bilda en egen samhällsgrupp, något som alltså inte skett tidigare, och definitivt inte i samma utsträckning.

En intressant aspekt av detta är att ungdomen även kom att sätta normer för det övriga samhället. Det tidigare idealet för både män och kvinnor låg oftast i den stadgade familjesituationen, som öm moder eller trygg fader, men i och med efterkrigstiden på 1900-talet blev snarare ungdomen idealet. Detta ledde till att folk med de ekonomiska möjligheterna i allt högre grad började sträva efter att förlänga sin egen ungdom, ofta långt efter tonårstiden, och ofta även efter en egen familj bildats. Detta syns inte minst då människor, ibland så högt upp i åldrarna som över trettio, klär sig efter det rådande ungdomsmodet, och människor i övre medelåldern opererar sig för att se yngre ut. Trots, eller på grund av, dessa extremfall kan vi kanske konstatera att ungdomsåldern förlängts radikalt, då den i dagens samhälles ögon oftast ses sträcka sig flera år över tjugoårsåldern, och enligt vissa når hela vägen till, och ibland passerar, fyrtio år…

Så alltså, vad är ungdomar? Är det tonåringar? Är det alla under trettio? Är det beroende av hur man själv känner sig? Är det vuxna män i collegetröjor och baseballkepsar som tilltalar varandra ”brushan”? Förmodligen är detta upp till var och en att avgöra. Själv bryr jag mig inte. Jag är för gammal för att bry mig.

Kultur och subkultur

Att tala om en enhetlig kultur i ett område, land, nation eller världsdel är i högsta grad vanskligt. Att, såsom vissa politiska grupperingar exempelvis, tala om ett lands, låt oss säga Sveriges, kultur, är bara ett tomt påstående, då Sverige vid närmare granskning är en väv av många kulturer och har varit så i århundraden. Det multikulturella samhället är inte ett nytt påfund, det introducerades inte i samband med de första invandringsvågorna, utan Sverige har alltid haft flera kulturer, och detta inom den egna etniska gruppen.

Kulturskillnaderna mellan, säg, norrlandsarbetare, östermalmstanter, socialdemokrater och frireligiösa kan vara större än mellan svenskar, fransmän och japaner, rent generellt. Det handlar i väldigt hög grad om samhällsklass, socioekonomisk tillhörighet och även generation och så vidare, att en kulturbestämning blir närmast omöjlig att genomföra. De kulturella skillnaderna kan till en början vara osynliga för den oinvigde, men belysta på rätt sätt blir de mycket tydliga. Seder och traditioner, hur man dricker kaffe, hur man firar jul etcetera.

Dock, alla dessa olika kulturella riktningar erkänner en större gemenskap, och söker ofta en konformitet i den stora massan. Norrlandsarbetarna, östermalmstanterna socialdemokraterna och de frireligiösa ser sig som en del av det gemensamma samhället och finner en styrka i denna gemenskap. Men denna vilja till enhet gäller inte alla.

Genom historien har olika grupper dykt upp som medvetet brutit mot kollektivet (den stora, allmänövergripande kulturen) genom olika yttre och inre normativa markörer. Dessa kulturer har samexisterat i eller snarare under det kollektiva kulturella paraplyet, och har därför kommit att kallas subkulturer, eller underkulturer. Fram till 1900-talet var dessa typer av subkulturella yttringar tämligen ovanliga. Vi känner bara till ett fåtal, och dessa har varit blygsamma i sin kulturella särart och till sitt anhängaravtal. Några exempel:

I de medeltida städerna samlades ibland grupper av ekonomiskt välbeställda unga män som var satta att studera på universitetet i grupper, som inte bara pluggade (ganska lite av den varan faktiskt), utan också klädde sig utmärkande ofta efter gemensamma färgkoder och mönster, drev runt och festade, och inte sällan betedde sig i de övriga stadsbornas ögon ganska otrevligt. Dessa studentgrupper skulle troligen inte räknas som en subkultur i dagens ögon, men de utgjorde en försmak på vad som skulle komma några hundra år senare.

Den nya världen blev en kulturell smältdegel, vilket innebar att många sökte trygghet och tillhörighet i subkulturella gäng. 1800-talets New York hyste ett flertal distinkta grupperingar, med tydliga yttre markeringar och ofta egna regler och normer, ibland till och med egna språk. Mer om dessa kan man läsa i boken ”The Gangs of New York” av Herbert Asbury, eller, om ni är lata, se filmen med samma namn.

Även Stockholm hade sina subkulturella strömningar förr. Både grupperna kväsarkvantingar och grilljannar förekom för runt hundra år sedan, och beskrevs av dåtidens journalister som tämligen samhällsodugliga. Mer info om dessa finns i dessa länkar: Grilljannar och kväsarkvantingar.

Värt att nämna är att vissa av de tidiga subkulturerna föddes under otrevliga omständigheter. I det nazistiska Tyskland var i princip alla ungdomar tvingade att ansluta sig till Hitlerjugend eller Bundesmädchen, men grupper av ofta föräldra- och hemlösa ungdomar slöt sig samman i distinkta subkulturella gäng och körde sitt eget race, om man vill uttrycka sig så. Dessa var Berlins Apacher och Pirater under 30-talet, vilka förde en hopplös kamp mot den välordnade nazistiska normen. Länk för mer info kommer… Här!

Hur som helst, ovan nämnda grupper var små och utgjorde verkligen undantag. Senare kom olika subkulturer att växa sig större, till att omfatta flera miljoner människor globalt. Skall man studera de viktigaste subkulturerna måste man speja västerut, mot USA och mot UK, vilket vi skall göra. Nedan följer en kort historik och förteckning över de mest framträdande och viktiga subkulturerna de senaste 70 åren.

Först ut i denna korta redogörelse kommer de som generellt i USA kallades zooties, i de latinska delarna av samma nation pacuchos, i Frankrike zazous, i Sverige swingpjattar och i Tjeckoslovakien (finns inte längre) potápkys. Denna grupp uppstod under 40-talet bland svarta och latinos i USA som vände sig mot sin generellt utsatta och ekonomiskt svaga situation genom att anlägga en extrem och fåfäng stil. Stora höga byxor, långa kavajer, stora hattar och långa klockkedjor tillhörde uniformen. Desto mer tyg desto bättre. Detta klingade illa med tanke på att då USA deltog i det andra världskriget, rådde ransonering på allt, inte minst tyger. De så kallade zootsen gick runt och var civila, i dyra kostymer, medan andra krigade i Europa och i Stilla Havet. Detta ledde till att det förekom att grupper av soldater (vita!) på permission sökte upp och spöade zoots. Vid ett tillfälle, på en biograf, rev en stor grupp solodater på permission av kläderna på en zootie och urinerade på kostymen. Detta ledde till motreaktioner, i Kalifornien samlades stora mängder pachuchos och startade upplopp, vilka naturligtvis brutalt slogs ned.

Även i Europa förekom zoots, med vissa variationer. I Paris förekom under det tidiga 40-talet så kallade ”zazous”, även de utmärktes genom sin extrema klädstil och förkärlek för amerikansk swingmusik. Under tysk ockupation var dessa knappast populära, och flera fängslades, tvångsklipptes och skickades ut på landet för att arbeta med jordbruk. Även i Tjeckoslovakien fanns en liten enklav så kallade ”potápky” (betyder ”dykande fågel”, efter deras dansstil). Stora rutiga kostymer, höga hattar och skor med mycket tjocka ljusa sulor (ibland med glödlampor…)

I Sverige dök under 40-talet swingpjattarna upp. Dessa vållade visst rabalder och inte minst ogillande i det extremt konforma Sverige. Swingpjattarnas subkulturella konkurrenter var de så kallade ”nalensnajdarna” (efter danspalatset Nalen på Regeringsgatan), men denna rivalitet tog sig knappast några allvarligare proportioner.  Nu lämnar vi Sverige ett tag och hoppar över till Det Stora Landet i Väster, USA…

Det andra världskriget medförde, ur ett socialt perspektiv, att människor som annars aldrig skulle ha träffats nu träffades. Som amerikanska soldater beblandades olika etniciteter från helt olika ursprung och insåg, inte alltid, men ibland, att ”de andra” inte var så farliga. Efter kriget kom många hem och hade svårt at anpassa sig till ett civilt liv. Att försöka leva ett ordnat liv som affärsbiträde i en sömnig småstad då man bara några år tidigare utkämpat luftstrider ovanför Stilla Havet visade sig vara en omöjlighet för många. Flera unga män, ofta just gamla stridspiloter, lämnade den inrutade livsstilen bakom sig och började föra en ny tillvaro, iförda sina gamla pilotjackor men nu på motorcyklar snarare än i jaktplan. Dessa grupperav motorcyklister började driva runt på den amerikanska västkusten ungefär från 1947, och gjorde sig snart kända som bråkstakar. Denna grupp kom att ge upphov till flera senare subkulturer, och kan nog ses som ett av startskotten (tillsammans med zootiesarna och deras likar) till den stora subkulturella utvecklingen under den andra hälften av 1900-talet.

Anyhoo, i mitten på 1950-talet slog Rock n’ Rollen ned som en åskvigg i den västerländska ungdomens medvetande, och förändrade allt. Den köpstarka ungdomen började lyssna till denna musik, och byggde mer och mer sin identitet efter nya, av de äldre generationerna ouppskattade mönster. Rocken sågs som en fara, något som skulle leda in ungdomen i drogmissbruk och promiskuitet. Faktum är att just sex och droger var något som ungdomsgenerationen som först tog till sig rock ägnade sig en hel del åt. Var det musikens fel? Troligen inte, vad den kristna högern än må hävda…

Rocken kom att bli flera ungdomskulturers signum och gemensamma nämnare. I princip alla yngre med någon form av rebellisk ådra, eller vilja att bryta mot det trygga invanda samhälle som föräldragenerationen representerade, tog till sig rockmusiken. Dock, ganska snart kunde vissa skillnader i mångt och mycket baserat på klass skönjas. Rock var i grunden arbetarklassens musik, och under det sena 50-talet och tidiga 60-talet kunde det ibland vara svårt för rebelliska medelklassungdomar att känna tillhörighet med rocken. Ur den ofta akademiska medelklassen uppstod den ursprunglige hipstern, en jazzlyssnande (gärna svårarare jazzvarianter), poesiskrivande karaktär som även visade sitt avståndstagande från den förstockade föräldragenerationen genom klädstil och frisyrer (långt platt för kvinnor, skägg för män).

Rocklyssnande ungdom – Bikers, rockers. I Sverige raggare. Bilburen ungdom med förkärlek för amerikanska bilar och rock. Ansågs vara ett samhällsproblem.

Under 60-talet uppstod hippien i USA, med intressen i alternativ livsföring, fri kärlek och rökverk från andra länder. Snabbt spreds hippiekulturen även till Europa. Hippiesarna kom i regel ur den så kallade ”baby-boom”-generationen, det vill säga de som föddes under 40-talet, alldeles i slutet av eller under åren efter det andra världskrigets slut. Hippies kom generellt ur medelklassen, och var en ekonomiskt stark grupp. Flera hade möjlighet att studera på universitet, eller på annat vis föra en tillvaro där man inte behövde lönearbeta. Behovet att bryta mot föräldragenerationens konformitet var stark, och blev starkare då rockmusik, lättillgängliga psykoaktiva preparat (”knark”, om man skall tala vardagsspråk) samt P-piller lades in som faktorer i ekvationen. Dessa komponenter formade hippiekulturen till att bli en alternativkultur, med starka inslag av österländsk religion, psykedelia i alla dess former, och en mer liberal syn på intima relationer. Naturligtvis sågs detta som ytterst provocerande, speciellt av den amerikanska allmänheten, men även av myndigheterna. Hippies förespråkade ickevåld, ett ställningstagande som inte uppskattades av USA:s regering som just förklarat krig mot Vietnam. Att många hippies förkastade tanken på enskilt ägande, och förespråkade kollektiva lösningar, gjorde inte saken bättre. Många var oroade över att hippiekulturen var kommunistisk, och vissa menade till och med att framträdande hippies var sovjetiska agenter, påståenden som nog förvånade dels de anklagade hippiesarna, men även Sovjet.

Woooooooodstock!

UK på 60-talet: Mods mot rockers. Bland arbetarklassens ungdomar hade rockern, inspirerad efter amerikansk förebild, blivit vanlig. Rockers hade våg i håret, skinnjackor och åkte motorcykel. De lyssnade på rock och blickade ständigt mot USA för influenser och stil. Samtidigt utvecklades i Storbritannien de så kallade modsen (mods, ursprungligen efter modernists). Dessa kom oftare från medelklassen, och tig till sig ett annat ideal än rockers. Mods klädde sig mer prydligt och elegant i smala kostymer och skjortor, lyssnade på modernare musik och körde scooter snarare än motorcykel. Som i så många andra sammanhang då två profilerade grupper måste samsas på samma yta uppstod fiendskap mellan rockers och mods.  Våldsamma sammanstötningar mellan dessa grupper drabbade Brighton och andra semesterorter sommaren 1964.

Scooter mot motorcykel.

Modsen utvecklades så småningom i två riktningar. Dels de glammiga swinging London-modsen, och dels hardmods. De senare kom senare att utvecklas till suedeheads och senare skinheads.

Skinheadsen kom från arbetarklass, umgicks med karibiska invandrare och lyssnade på reggae och ska. På lördagarna slogs de på fotbollsläktare. Viktigt at vara hel, ren och prydlig i sin stil. Under 70-talet drog karibierna öronen åt sig i samband med att den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen spreds även till UK, och skinsen portades från många av sina tidigare häng. Det rasistiska partiet National Front såg sin chans och värvade ett stort antal skins, varpå hela subkulturen (alltså inte helt rättvist, många var fortfarande inte rasister) i nästan tjugo år kom att sammankopplas med rasism.

Thailändska skingirls.

London 1976 var ett tråkigt ställe. Influerade av amerikanska garageband började en helt ny grupp börja synas, som helt tog avstånd från rådande estetiska och politiska värderingar: Punkarna. De ledande blev bandet SexPistols. Punken blev omåttligt populär…

Gullegull.

…Och tappade glöden efter bara några år. Ur postpunken föddes nyromantikerna, och de visuellt starka och musikaliskt framgångsrika goterna. Samtidigt hade hårdrockarna, metalheadsen, blivit en tydlig subkultur, med rötter tillbaka i det sena 60-talets, tidiga 70-talets tyngrerockmusik. Nu blev metalstilen konformare med långt hår, nitar, läder och jeansjackor täckta med bandbadges.

Hårdrockarnas svurna fiender var syntharna. Mer om dessa i nästa avsnitt.

I USA hade hiphop blivit en del av den afroamerikanska befolkningens kultur, och i slutet av 80-talet började den slå även bland kaukasier. Hiphopparna blev en egen subkultur, med stilelement lånade från de amerikanska storstäderna.

Även rastas började dyka upp utanför Jamaica, detta under 70-talet med en storhetstid under 80-talet och 90-talet.

Under 80-talets sista skälvande år började ravers (mer framöver om dessa) och cyberpunks dyka upp. Kul gäng.

90-talet (senare hälften) såg pandornas födsel (en mix av mods, goter och rockers), och i USA föddes den urvattnade, ultralama och ofta mest pinsamma emon (om jag låter fördomsfull här är det för att jag är det). Här i Skandinavien började några klä ut sig till rika tanter och gubbar i ren ironi, men strax försvann ironin och bratsen, stekarna var födda (nu kräktes jag lite). Från USA kom snart (nu är vi inne på 2000-talet) guidosarna, vars orangesprayade anleten och plutande läppar även multiplicerades i Europa.

Även hipstern väcktes till liv igen, efter att ha slumrat sedan 50-talet. Nu med lite nya kläder, ny musik men med samma glasögon…

Vad kommer härnäst?

Det andra världskriget

Ok ungdomar...

Jag vet att ni alla tycker det andra världskriget är jättekul, och jag vill inte direkt påstå att ni har fel, men jo, ni har fel. Andra världskriget är inte så kul. Och om man nu tycker det är kul, finns det ett närmast oändligt antal böcker, filmer, TV-serier, spel och annat som man kan fördjupa sig i. I detta forum kommer jag beskriva kriget mycket, mycket kortfattat. Kanske utökar jag texten framöver, vi får se.

Så, andra världskriget, mycket kortfattat:

Nazityskland attackerar Polen, vilket leder till ett krigstillstånd mellan Tyskland och dess allierade mot Storbritannien och dess allierade.

Tyskland genomför snabba (Blitzkrieg) attacker mot flera europeiska länder och ockuperar dessa.

Några länder är neutrala, däribland Sverige, Schweiz, Irland och Spanien (som dock var en fascistdiktatur).

Tyskland försöker invadera Storbritannien i en serie massiva flyganfall, men drivs tillbaka av brittiska flygare vilkas kraftansträngningar har blivit legendariska.

Hitler och Stalin har gjort upp en deal, Molotov-Ribbentroppakten, vilken innebär en uppdelning av östra Europa samt ett icke-aggressionsavtal.

Hitler bryter dock mot detta avtal, och inleder en jätteattack mot Sovjetunionen, operation Barbarossa.

Sovjet kör gammal beprövad brända-jorden-taktik i början, men börjar så småningom avancera.

USA engagerar sig i kriget, och kommer som välbehövlig uppbackning till de andra allierade.

Invasionen av Normandie genomförs av framförallt brittiska, amerikanska och kanadensiska soldater. Tyskarna börjar vackla på bägge fronter.

Tysklands allierade Japan vill bygga ett Stillahavsimperium, och attackerar den amerikanska basen på Hawaii.

Tyskland blir allt svagare, Sovjet rycker fram i öst och västallierade i väst.

Våren 1945 är det kört för nazisterna. Röda Armén intar Berlin. Hitler begår självmord och i maj kapitulerar Tyskland.

Stillahavskriget fortsätter, men USA nukleärbombar Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 vilket tvingar Japan till kapitulation.

Kriget är över!

Så!

Det får räcka där så länge, återkommer som sagt med mer så småningom.

Och nej, krig är inte kul. Kan inte historia handla om fred, kärlek och folk som är snälla mot varandra i stället? Mycket trevligare, inte sant?

Just så!

Mellankrigstiden – Först så går det upp, sen så går det ner…

 Det här avsnittet, typ, finns också som kort föreläsning på Youtube.Se den också. Länk HÄR.

Anyway, Mellankrigstiden, here goes!

På anställningsintervjuer, på gruppstärkande kick-offer, på föredrag om personlig utveckling förekommer ofta frågan om man ser ett glas som halvfullt eller halvtomt. Beroende på hur man svarar menar självhjälpsgurun eller personalchefen att man kan avgöra om personen i fråga är en optimist eller pessimist. Om man ser glaset som halvfullt är man optimist och kan bli en tillgång för företaget, ser man det som halvtomt är man pessimist och kommer bara fungera som bromskloss och varsågod där är dörren tack för att du kom. OK, jag raljerar, men viss sanning finns i min, visserligen överdrivna, beskrivning.

Dock, följande avsnitt kommer att handla en del om optimism och pessimism, vilka präglade världen på ganska tydliga vis under perioden efter det första världskriget. Exempel kommer nedan. Let’s go!

Freden i Versailles sågs av många som en ny början. Man såg möjligheter att bygga upp igen, att förbättra ekonomin, att helt enkelt se kriget som en sorts förlossning, ur vilken en ny, bättre värld skulle födas.

Samtidigt var krigets sår fortfarande öppna. Den gamla världen dog i skyttegravarna (symboliskt talat, eller kanske inte), och många människor kunde inte finna trygghet i den nya, utan en oro, rastlöshet, rotlöshet och en känsla av meningslöshet spred sig.

Innan kriget hade världen dominerats av optimistiska tankar. Dessa hade i princip sin grund i upplysningstidens utvecklingsoptimism, och hade knappast blivit svagare av den accelererande vetenskapliga utvecklingen, industrialismen, och kanske framförallt den stora demokratiseringsvåg som sköljde över stora delar av världen under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Generellt var man optimistisk, och såg på framtiden med tillförsikt.

Sedan kom kriget.

Krigets fasor väckte nya tankar (Flera hade i sanningens namn cirkulerat i intellektuella kretsar sedan 1880-talet, men nu blev de mer allmängods.), som snarare var pessimistiska än optimistiska. Man hade sett att människan, lika väl som att bygga upp välstånd och rättigheter, var fullt kapabel att riva ned allt detta, vilket just kriget var ett tydligt exempel på. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche hade redan under 1800-talets slut formulerat tankar som kraftigt ifrågasatte den kristna värdegrunden, förnuftstanken, demokrati och andra idéer som västvärlden i princip bygger på, och menade att dessa tankar snarare förvandlade människan till en passiv slav, ett offer utan vilja eller möjlighet att förverkliga sig själv och på så vis uppnå sin verkliga kapacitet. Nietzsches tankar blev alltmer populära under tidigt 1900-tal, i synnerhet efter kriget, och fler och fler började se världen ur ett pessimistiskt, närmast cyniskt perspektiv.

Samtidigt, parallellt med den spridda pessimismen och besvikelsen, rådde en positiv känsla hos många människor. Ofta talar man om ”Det glada 20-talet” med hänvisning till denna tendens. Alla hade inte dött i kriget eller i den spanska sjukan, och många av de som överlevde kände att livet skulle levas fullt ut, utan den gamla världens ofta kvävande moraliska och sociala begränsningar. Denna känsla av ”carpe diem” sammanföll med nya kulturella influenser dels från USA, men också från de kolonier man hade i andra världsdelar. Jazzen blev oerhört populär (och oerhört föraktad av de stora konservativa massorna) och med den följde en ny typ av uteliv, danser och även mode. Kvinnorörelsen hade gjort framsteg, så många kvinnor kände en betydligt större frihet än tidigare, och kunde börja ta ut svängarna i sin personliga utveckling ( Något som vissa markerade med yttre attribut, såsom kort hår och byxor. Ja, BYXOR!). Även ny media introducerades, och radion kom att bli allmän och radioapparaten en naturlig samlingsplats för fler och fler familjer. Filmindustrin tog ny sats efter svackan under kriget, och Hollywood erbjöd allt mer påkostade produktioner. Även litteraturen förändrades, många fortsatte naturligtvis skriva som förr, men även nya tendenser och genrer introducerades, inte ovanligtvis i rent eskapistiskt syfte.

I USA tog sig firandet ibland form av att de överlevande från kriget, och typ de flesta andra också, konsumerade en del alkohol. Många grupper, primärt från den religiösa högern, såg detta som att allvarligt moraliskt förfall, och lobbade för ett totalförbud på alkohol, vilket snart infördes (1920). Politiskt var förbudet en stor framgång, USA framstod som ett moraliskt och dygdigt samhälle, men det verkliga resultatet var i själva verket ett ökat (!) drickande, och att man öppnade upp för en omfattande organiserad brottslighet, som hade sin bas i alkoholsmuggling. Förbudet fanns kvar till 1933, då det upphävdes. Även Sverige höll på att torrläggas, men då man röstade om ett totalförbud mot alkohol vann nejsidan marginellt (50,8% mot 48,8%).

Depressionen

Optimismen under 20-talet syntes inte minst på den amerikanska börsen, där aktierna tycktes stiga och stiga utan stopp. Detta ledde till att fler och fler människor ville tjäna pengar på aktiehandel, även de som saknade likvida medel. Att låna på banken blev en vanlig metod att finansiera sin aktiehandel, och många, många belånade sina hus för att kunna göra vinster på aktier de egentligen inte hade råd med. Bubblan växte och växte, tills oktober 1929. Handeln började då mattas av, varpå några började sälja sina aktier. Fler och fler sålde av sina innehav, vilket ledde till att aktiernas värde sjönk i allt snabbare hastighet. Nu började folk sälja i panik, aktievärdet sjönk som en sten, varpå bankerna, lika panikslagna de, började kräva tillbaka sina lån. Detta ledde i sin tur till att folk blev totalt ruinerade, och detta kunde ske på bara några veckor eller till och med några dagar. Börskraschen ledde till fattigdom, och detta i sin tur ledde till minskad konsumtion, vilket ledde till att flera fabriker och industrier var tvungna att lägga ned, med massarbetslöshet som följd. USA var illa ute, ekonomiskt. Denna period, från 1929 till 1939, kallas för Depressionen, och innebar en svår tid för många människor.

Fattigdom är inte bra...

Även Europa drabbades av ekonomiska svårigheter under 20-talet, kanske tydligast i Tyskland. Weimarrepubliken var politiskt och ekonomiskt instabil. Redan 1923 hoppades den tyska regeringen på att kunna häva den ekonomiska nedgången genom att helt enkelt trycka mer pengar. Resultatet blev inte som man tänkt, utan Tyskland drabbades av en närmast legendarisk inflation, där värdet på pengarna föll i rasande fart. Till slut saknade pengarna i princip värde, och framförallt den tyska medelklassen drabbades av fullkomligt ekonomiskt haveri. Detta bidrog till det redan spridda allmänna missnöjet i Tyskland, och den politiska oron blev starkare. Den redan svaga tyska demokratin blev alltmer ansatt från olika mer extrema politiska håll, vilket framförallt utnyttjades av nazistpartiet…

Snabba cash!

I USA insåg regeringen att staten måste gå in och säkra den nationella ekonomin. Staten startade arbetsprojekt för att få de stora arbetslösa massorna på fötter, och nya lagar stiftades för att förhindra ekonomiska katastrofer i framtiden. Många anklagade presidenten för socialism och rentav kommunism, anklagelser som i princip saknade grund (det är inte kommunism bara för att staten agerar starkt). Trots de kritiska rösterna och varningarna, lyckades USA resa sig, och stärka sin ekonomi. Runt skiftet 1930-1940-talet var man åter på bana!

Så, är glaset halvfullt eller halvtomt? Spelar det någon roll? Världen är inte svart-vit, utan består av oändliga variationer och variabler. Allt går att diskutera. Halvfullt eller halvtomt? Håll käften, thönth!

Sovjetunionens uppgång och fall

Sovjetunionen är det genom tiderna till ytan största riket. Sovjetiska vetenskapsmän lyckades skicka ut den första människan i rymden. Sovjets oförtröttlighet knäckte ryggen på de tyska arméerna, vilket ledde till att det nazistiska Tyskland till slut föll. Generellt bra saker. Men Sovjet har också kommit att stå som symbol för fattigdom, grymheter och förtryck. Utan tvekan ett intressant objekt för historiska studier…

Hur som helst, det är lika bra att ta det från början. Början i det här fallet är tsarens Ryssland, som, vilket kanske framgick i inlägget om det första världskriget, inte nådde några större framgångar. Kriget ledde till hungersnöd och sociala motsättningar, vilka i sin tur ledde till upplopp, till uppror, till revolution. Detta kommer ni ihåg.

Lenin och hans bolsjeviker hade alltså tagit kontroll över revolutionen, och kunde själva gripa makten i Ryssland. Det gamla tsardömet avskaffas (eller i tsarfamiljens fall, avrättas…), och en ny stat, Sovjetunionen, växer fram. Frid och fröjd…

… Eller inte. Kriget har lett till en fullkomlig ekonomisk kollaps. Industrin är i princip stillastående, och nationen drabbas av den största svälten på flera generationer (vilket i Rysslands fall bör ses som något mycket allvarligt). Missnöjet med den nya regeringen går så långt att till och med bolsjeviksoldater vänder sig mot sina ledare och gör uppror. Aj aj…

Dock, Lenin behåller makten, och upproren upphör. För att få nationen på fötter igen lanserar Lenin NEP (Ny Ekonomisk Policy), vilken innebär en svag lättnad av den annars stenhårda bolsjevikiska planekonomin. En viss, begränsad, marknadsekonomi tillåts, och bönder och småföretagare får sälja en viss, reglerad del av sin produktion. Lenin vet att regeringen inte är stark nog att utmana den stora bondepopulationen, och de ekonomiska fristerna är en tydlig eftergift till denna.

Lenins hälsa är inte speciellt god, och 1924 dör han. Partiet har två möjliga ersättare, Leo Trotskij och Josef Stalin. Trotskij är omtyckt och populär bland befolkningen, men Stalin är starkast inom partiet, vilket leder till att han tar makten.

NEP lyckas. År 1926 är industrin på en högre nivå än innan kriget, och jordbrukets produktion är lika hög som före kriget. Den sovjetiska ekonomin går uppåt, vilket naturligtvis Stalin utnyttjar till sin egen fördel, och tar åt sig äran för. Han stärker sin makt avsevärt, och 1927 är hans makt i princip total. Att opponera sig mot Stalin var detsamma som att opponera sig mot partiet. Att Stalin själv dikterat partilinjen underlättade naturligtvis för honom i detta…

År 1927 deklarerar Stalin NEP som över, och inför i stället femårsplanerna som ekonomiskt system: På fem år skulle industrins produktion öka 250%, jordbrukets 150%, och 20% av böndernas mark skulle kollektiviseras. Denna kollektivisering utökades 1929 till att innefatta alla bönders mark, 100%...

Stalins hårda linje mot bönderna har sin förklaring: Stalin var övertygad om att självägande bönder förr eller senare skulle bli allt mer konservativa politiskt, och därmed vända sig mot honom. Han löste detta problem genom att, som nämnts ovan kollektivisera småbönderna. De större jordägarna, så kallade kulaker, ansåg han utgjorde ett alltför stort hot även efter kollektiviseringen, varför i princip alla ur detta samhällsskikt likviderades, antingen direkt efter summariska rättegångar, eller genom att skickas till arbetsläger där de fick arbeta sig till döds. Utrensningarna var fullkomligt skoningslösa, och ibland utrotades befolkningen i hela byar.

Reaktionen mot kollektiviseringen följde omedelbart. Bittra bönder slaktade sina djur och brände sina åkrar i ren protest, vilket naturligtvis ledde till en omfattande hungersnöd. Exakta siffror är mycket svåra att finna, men till och med Stalin medgav att minst tio miljoner människor svalt ihjäl under kollektiviseringen.

Trots låga produktionsnivåerna inom jordbruket ökade faktiskt produktionen inom industrin. Detta skulle kunna vara en paradox, då industriarbetare naturligtvis är beroende av jordbruket för sin överlevnad, men med Stalins prioriteringar hölls industrin intakt och kunde till och med utvecklas. Under bara tio år, från slutet av 1920-talet till slutet av 1930-talet (1928-1937 för att vara exakt), ökade den industriella produktionen fyrfallt. Arbetslinjen var oerhört hård. Arbetslösa bönder tvångsförflyttades till de stora industrizonerna, skattepålägg finansierade uppbyggandet av gigantiska fabriker, vilka följde utländska konstruktionsmönster. Då Sovjetunionen inte hade ingenjörer nog att styra denna utveckling lockade man kunnigt folk från utlandet, främst från USA. Där fanns det gott om duktiga ingenjörer, som på grund av den ekonomiska depressionen i USA stod arbetslösa, och därmed välkomnade arbetserbjudande från Sovjet…

Stalins mål var en ny typ av stat befolkad av en ny typ av människa. Hans politiska linje var utopisk, vilket man kanske, med facit i hand, borde oroas över redan från början. Få utopiska ideologier resulterar i det uppsatta målet, utan tenderar att degraderas till samhällen med stora motsättningar och ofta våld. Så även Sovjetunionen. Faktum kvarstår ändå att Stalin i viss mån lyckades. Det BLEV ett nytt samhälle, och det byggdes upp kring en modell formad av hans idéer, och det bestod ända in på 1980-talet, men det var då det började förändras, för att kort därefter upplösas. Mer om det senare.

Så snyggt!

 Dock, även om Utopia var målet, kan man knappast att det var alla som fick njuta av framgångarna. Satsningen på tung industri hämmade produktionen av mindre hushållsvaror, och kollektiviseringen ledde snarare till brister i vardagsförnödenheter än ökning av dessa. De enklaste varor, som vi är vana vid att de alltid finns tillgängliga, blev bristvaror, och ransonerades. Det kanske tydligaste exemplet på detta är att i de stora varuhusen i Moskva ekade hyllorna ofta tomma, och folk kunde få köa i timmar för att kunna köpa en limpa bröd eller en säck potatis. Även boendet höll en låg kvalitet. De stora bostadsblocken, vilka i teorin skulle vara moderna och bekväma bostäder för Sovjets arbetare bestod oftast av trånga lägenheter med dåligt dragen elektricitet och bara ibland med fungerande vattenledningar.

Brödkö...

 Levnadsstandarden var alltså påtagligt lägre i Sovjetunionen och dess underlydande stater i östblocket än i västvärlden, med ett litet varuutbud och ofta sämre produkter, en påtaglig statlig kontroll av media vilket ledde till en på många vis stukad kulturell utveckling, samt, vilket kanske var det värsta, ett ständigt förtryck av befolkningen, åsiktsregistrering och ett alltid övervägande hot att bli arresterad och deporterad till något arbetsläger i norra Sibirien.

Dock…

Allt var inte misär. Det förekom en hel del positiva saker:

Skolan

Teknologisk utveckling

Ekonomisk fördelningspolitik (typ)

Modernisering generellt, inte minst i avlägsnare delar

Betydligt större jämställdhet mellan könen

Och så vidare…

Så småningom kunde dock det sovjetiska systemet inte bära sig självt. Det Kalla Krigets upprustning tärde på de allt mer magra statliga resurserna, och Sovjets ekonomi ansträngdes till det yttersta. Efter en serie hårdnackade ledare, drillade i stalinism, fick under 1980-talet Michail Gorbatjov makten. Han hade en betydligt mer positiv syn på demokratiska reformer än hans föregångare, och under hans styre tinade det hårda sovjetiska systemet, en ny deal som kom att kallas Glasnost. Under Gorbatjovs ledning inleddes också seriösa nedrustningssamtal med USA, och, tillsammans med USAs dåvarande president Ronald Reagan började bägge supermakterna skrota en del av sina mest destruktiva vapen (i praktiken rörde det sig primärt om redan obsoleta missiler, vilka skrotades för att ge plats åt nya, förbättrade, domedagsvapen).

I och med den alltmer mänskliga politiken i Sovjet, i samband med den dåliga ekonomin, började demokratirörelserna i Östeuropa agera med större tydlighet än tidigare. I Tyskland ökade kraven på en återförening mellan BRD och DDR, i övriga öststater krävde befolkningen demokrati och rättvisa. I och med att Berlinmuren föll 1989, blev dessa krav så starka att Sovjet inte kunde ignorera dem. På grund av sin egen dåliga ekonomi kunde de heller inte agera mot demokratirörelserna på samma vis som de gjort tidigare. Sovjet hade helt enkelt blivit för svagt. I ren desperation försökte några höga militärer, vilka skyllde Sovjets försvagning på Gorbatjovs reformer, sommaren 1991 genomföra en statskupp för att återställa den gamla ordningen. Gorbatjov hölls i husarrest, men då agerade Moskvas starke man, Boris Jeltsin, mot kuppmakarna, och förhindrade deras planer. Han grep makten, och proklamerade att reformerna skulle fortgå och intensifieras, samt, vilket kom som en överraskning för större delen av världen, att Ryssland skulle bryta sig ur Sovjetunionen. I och med detta frigjorde sig de tidigare sovjetstaterna en efter en, och därmed upphörde Sovjetunionen, en av 1900-talets mäktigaste stater, att existera…