Sovjetunionen är det genom tiderna
till ytan största riket. Sovjetiska vetenskapsmän lyckades skicka ut den första
människan i rymden. Sovjets oförtröttlighet knäckte ryggen på de tyska
arméerna, vilket ledde till att det nazistiska Tyskland till slut föll.
Generellt bra saker. Men Sovjet har också kommit att stå som symbol för
fattigdom, grymheter och förtryck. Utan tvekan ett intressant objekt för
historiska studier…
Hur som helst, det är lika bra att
ta det från början. Början i det här fallet är tsarens Ryssland, som, vilket
kanske framgick i inlägget om det första världskriget, inte nådde några större
framgångar. Kriget ledde till hungersnöd och sociala motsättningar, vilka i sin
tur ledde till upplopp, till uppror, till revolution. Detta kommer ni ihåg.
Lenin och hans bolsjeviker hade
alltså tagit kontroll över revolutionen, och kunde själva gripa makten i
Ryssland. Det gamla tsardömet avskaffas (eller i tsarfamiljens fall, avrättas…),
och en ny stat, Sovjetunionen, växer fram. Frid och fröjd…
… Eller inte. Kriget har lett till
en fullkomlig ekonomisk kollaps. Industrin är i princip stillastående, och
nationen drabbas av den största svälten på flera generationer (vilket i
Rysslands fall bör ses som något mycket allvarligt). Missnöjet med den nya
regeringen går så långt att till och med bolsjeviksoldater vänder sig mot sina
ledare och gör uppror. Aj aj…
Dock, Lenin behåller makten, och
upproren upphör. För att få nationen på fötter igen lanserar Lenin NEP (Ny
Ekonomisk Policy), vilken innebär en svag lättnad av den annars stenhårda
bolsjevikiska planekonomin. En viss, begränsad, marknadsekonomi tillåts, och
bönder och småföretagare får sälja en viss, reglerad del av sin produktion.
Lenin vet att regeringen inte är stark nog att utmana den stora
bondepopulationen, och de ekonomiska fristerna är en tydlig eftergift till
denna.
Lenins hälsa är inte speciellt god,
och 1924 dör han. Partiet har två möjliga ersättare, Leo Trotskij och Josef
Stalin. Trotskij är omtyckt och populär bland befolkningen, men Stalin är
starkast inom partiet, vilket leder till att han tar makten.
NEP lyckas. År 1926 är industrin på
en högre nivå än innan kriget, och jordbrukets produktion är lika hög som före
kriget. Den sovjetiska ekonomin går uppåt, vilket naturligtvis Stalin utnyttjar
till sin egen fördel, och tar åt sig äran för. Han stärker sin makt avsevärt,
och 1927 är hans makt i princip total. Att opponera sig mot Stalin var detsamma
som att opponera sig mot partiet. Att Stalin själv dikterat partilinjen
underlättade naturligtvis för honom i detta…
År 1927 deklarerar Stalin NEP som
över, och inför i stället femårsplanerna som ekonomiskt system: På fem år
skulle industrins produktion öka 250%, jordbrukets 150%, och 20% av böndernas
mark skulle kollektiviseras. Denna kollektivisering utökades 1929 till att
innefatta alla bönders mark, 100%...
Stalins hårda linje mot bönderna
har sin förklaring: Stalin var övertygad om att självägande bönder förr eller
senare skulle bli allt mer konservativa politiskt, och därmed vända sig mot
honom. Han löste detta problem genom att, som nämnts ovan kollektivisera
småbönderna. De större jordägarna, så kallade kulaker, ansåg han utgjorde ett
alltför stort hot även efter kollektiviseringen, varför i princip alla ur detta
samhällsskikt likviderades, antingen direkt efter summariska rättegångar, eller
genom att skickas till arbetsläger där de fick arbeta sig till döds.
Utrensningarna var fullkomligt skoningslösa, och ibland utrotades befolkningen
i hela byar.
Reaktionen mot kollektiviseringen
följde omedelbart. Bittra bönder slaktade sina djur och brände sina åkrar i ren
protest, vilket naturligtvis ledde till en omfattande hungersnöd. Exakta
siffror är mycket svåra att finna, men till och med Stalin medgav att minst tio
miljoner människor svalt ihjäl under kollektiviseringen.
Trots låga produktionsnivåerna inom
jordbruket ökade faktiskt produktionen inom industrin. Detta skulle kunna vara
en paradox, då industriarbetare naturligtvis är beroende av jordbruket för sin
överlevnad, men med Stalins prioriteringar hölls industrin intakt och kunde
till och med utvecklas. Under bara tio år, från slutet av 1920-talet till
slutet av 1930-talet (1928-1937 för att vara exakt), ökade den industriella
produktionen fyrfallt. Arbetslinjen var oerhört hård. Arbetslösa bönder
tvångsförflyttades till de stora industrizonerna, skattepålägg finansierade
uppbyggandet av gigantiska fabriker, vilka följde utländska
konstruktionsmönster. Då Sovjetunionen inte hade ingenjörer nog att styra denna
utveckling lockade man kunnigt folk från utlandet, främst från USA. Där fanns
det gott om duktiga ingenjörer, som på grund av den ekonomiska depressionen i
USA stod arbetslösa, och därmed välkomnade arbetserbjudande från Sovjet…
Stalins mål var en ny typ av stat
befolkad av en ny typ av människa. Hans politiska linje var utopisk, vilket man
kanske, med facit i hand, borde oroas över redan från början. Få utopiska
ideologier resulterar i det uppsatta målet, utan tenderar att degraderas till
samhällen med stora motsättningar och ofta våld. Så även Sovjetunionen. Faktum
kvarstår ändå att Stalin i viss mån lyckades. Det BLEV ett nytt samhälle, och
det byggdes upp kring en modell formad av hans idéer, och det bestod ända in på
1980-talet, men det var då det började förändras, för att kort därefter
upplösas. Mer om det senare.
Så snyggt!
Brödkö...
Dock…
Allt var inte misär. Det förekom en
hel del positiva saker:
Skolan
Teknologisk utveckling
Ekonomisk fördelningspolitik (typ)
Modernisering generellt, inte minst
i avlägsnare delar
Betydligt större jämställdhet
mellan könen
Och så vidare…
Så småningom kunde dock det
sovjetiska systemet inte bära sig självt. Det Kalla Krigets upprustning tärde
på de allt mer magra statliga resurserna, och Sovjets ekonomi ansträngdes till
det yttersta. Efter en serie hårdnackade ledare, drillade i stalinism, fick
under 1980-talet Michail Gorbatjov makten. Han hade en betydligt mer positiv
syn på demokratiska reformer än hans föregångare, och under hans styre tinade
det hårda sovjetiska systemet, en ny deal som kom att kallas Glasnost. Under
Gorbatjovs ledning inleddes också seriösa nedrustningssamtal med USA, och,
tillsammans med USAs dåvarande president Ronald Reagan började bägge
supermakterna skrota en del av sina mest destruktiva vapen (i praktiken rörde
det sig primärt om redan obsoleta missiler, vilka skrotades för att ge plats åt
nya, förbättrade, domedagsvapen).
I och med den alltmer mänskliga
politiken i Sovjet, i samband med den dåliga ekonomin, började
demokratirörelserna i Östeuropa agera med större tydlighet än tidigare. I
Tyskland ökade kraven på en återförening mellan BRD och DDR, i övriga öststater
krävde befolkningen demokrati och rättvisa. I och med att Berlinmuren föll
1989, blev dessa krav så starka att Sovjet inte kunde ignorera dem. På grund av
sin egen dåliga ekonomi kunde de heller inte agera mot demokratirörelserna på
samma vis som de gjort tidigare. Sovjet hade helt enkelt blivit för svagt. I
ren desperation försökte några höga militärer, vilka skyllde Sovjets
försvagning på Gorbatjovs reformer, sommaren 1991 genomföra en statskupp för
att återställa den gamla ordningen. Gorbatjov hölls i husarrest, men då agerade
Moskvas starke man, Boris Jeltsin, mot kuppmakarna, och förhindrade deras
planer. Han grep makten, och proklamerade att reformerna skulle fortgå och
intensifieras, samt, vilket kom som en överraskning för större delen av världen,
att Ryssland skulle bryta sig ur Sovjetunionen. I och med detta frigjorde sig
de tidigare sovjetstaterna en efter en, och därmed upphörde Sovjetunionen, en
av 1900-talets mäktigaste stater, att existera…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar