Vad är vetenskap? Utan tvekan en enkel fråga med ett svårt svar. Diskussionen om vetande och sann kunskap har upptagit en hel del tankeenergi, från det antika Greklands kunskapsfilosofer till dagens vetenskapsmän. Och kanske går det inte att ge ett klart svar, då gränsen mellan faktisk kunskap och rena antaganden ofta är synnerligen diffus. Då detta inte är en filosofilektion tänker jag inte gå djupare in i vetenskapsfilosofiska hårklyverier (de av er som kommer att gå min filosofikurs kommer plågas av detta i alla fall), utan i stället försöka ge en väldigt översiktlig bild av hur delar av vår nutida naturvetenskap vuxit fram, var rötterna ligger. För saker och ting har ändrats. Tid brukar ha den effekten. Tid förändrar.
Ofta brukar man i dagsläget dra en tydlig gräns mellan vetenskap och vidskepelse. Vetenskap är i regel sådant vi kan mäta och beräkna, medan vidskepelse och övertro oftast rör sig i för vetenskapen skuggiga områden såsom andlighet och esoterika. Dock, denna gränsdragning är ett tämligen nytt fenomen, sprunget ur upplysningen under 1700-talet men inte allmänt antaget förrän långt senare, om än över huvud taget. Under tidigare epoker blandades vad vi skulle kalla hokus pokus med begynnande naturvetenskap, det fanns ingen skillnad. Då, under antiken och medeltiden till exempel, var även astrologi, magi och liknande, discipliner fullt jämbördiga med, och oftast en del av, matematik, kemi och astronomi. Faktum är att flera av våra genom historien mest framstående vetenskapsmän utan att blinka kunde kombinera för oss fullt acceptabel naturvetenskap med ren ockultism. Och detta långt in i vår tid (Graham Bell till exempel…), och med största sannolikhet än i dag.
Vilka forskade och varför?
Människan är av naturen nyfiken. Vi vill ta reda på saker och ting. Detta gällde då, och det gäller nu. Dock, alla har inte möjlighet att ägna sig åt forskning och vetenskap, speciellt inte förr i tiden. De flesta människor hade fullt upp med att överleva, det vill säga plöja åkrar, driva boskap och undvika pest och krig, så de hade inte tid för annat. De få lyckligt lottade som hade det så pass gott ställt att de kunde ägna sig åt annat än rent livsuppehållande verksamhet hade det lättare, och vissa av dem utnyttjade sin tidsmässiga och ekonomiska situation till att försöka fördjupa sitt kunnande om världen och människan.
Nyfikenheten och kunskapstörsten drev dem, men naturligtvis fanns det ofta andra mål än enbart kunskap. Viljan att behärska naturen var stark, och ofta fokuserades denna vilja kring möjligheten att tillverka guld, samt att kunna leva i evighet. Inga blygsamma ambitioner, men nödvändiga för att få den ekonomiska backning och inte minst det beskydd som vetenskapliga studier och deras utövare ofta behövde. Att studera skapelsen utifrån andra källor än Bibeln kunde nämligen vara ödesdigert. Kyrkan uppskattade inte konkurrerande världsuppfattningar, och kväste alla försök till modifiering av den kristna dogmen med stort nit, ofta genom fysiskt våld eller hot om detta. Skydd för dessa föregångare till nutida forskare kom i regel från olika furstar, vars politiska ambitioner de ansåg gynnades bäst genom att ha en duktig vetenskapsman vid sitt hov, hellre än att alltid lyda kyrkans påbud.
Furstarnas primära vetenskapliga intresse låg dock i just guldmakeriet, samt även i krigsingenjörskonsten, bägge gynnsamma för deras klättrande på maktstegen. Så länge den vid hovet anställde vetenskapsmannen kunde underhålla furstens vision om ekonomisk och politisk vinning, kunde han också studera och experimentera med annat. Då och då måste resultat visas, annars riskerade vetenskapsmannen att bli av med sin mecenat och därmed sitt beskydd och sin försörjning.
Dåtidens forskare arbetade alltså i regel i motvind, antingen tyngda av krav från en girig adelsman eller under hot om kättaranklagelser, från vilka få lyckades rentvå sig eller ens överleva. Följaktligen pågick mycket av deras verksamhet i hemlighet. Hemlighetsmakeriet kunde med andra ord vara en livförsäkring. Ur vår nutida synvinkel ter sig detta närmast parodiskt, då en stor del av forskningen som utfördes var vad vi i högsta grad skulle kalla ofarlig eller oförarglig. Allt var inte samhällsomstörtande upptäckter, kunskapsmässiga sprängladdningar som hotade brisera och ödelägga den ordning som upprätthölls av kyrka och monarki. En stor del av forskningen berörde ofarliga ting, blygsamma insamlanden av kunskap och bearbetning av denna. Dock, var den inte sanktionerad av kyrkan var den i princip förbjuden.
Vad forskade man om då? Svaret är enkelt: Allt. Allt man inte kände till, och allt man kände till men ville veta mer om. Detta gör naturligtvis att följande text skulle kunna bli oändlig. Att gå igenom människans vetenskapliga utveckling från det ursprungliga apstadiet till nutid skulle kräva ett enormt arbete. Ett behjärtansvärt projekt, men krävande, och då jag är en total latmask och dessutom begränsad i tid begränsar jag även denna redogörelses omfång. Följaktligen kommer texten nedan primärt att beröra människans sökande efter kunskap om universum, alltså rymden och himlakropparna, om jorden, alltså vår egen planet, dess beskaffenhet och naturen runt om oss, samt även människan, hur vi fungerar eller inte fungerar. Även tidsmässigt kommer denna texts innehåll att begränsas. Nedslag kommer att göras här och där från antiken och framåt, men en fullständig kronologisk genomgång får den som är intresserad av detta söka på annat håll, då denna text är rent översiktlig och framställd i främst intresseväckande syfte. Vill man veta mer kan jag varmt rekommendera besök på bibliotek och på museer. Glöm inte att kunskap är makt.
Alltings början...
Universum
Himlen har alltid lockat människans nyfikenhet, och försöken att förstå och förklara valvet ovanför oss har varit, och är, ett av de främsta men också ett av de mest kontroversiella spörsmålen i vår historia. Idéerna om universum och himlakropparna har avlöst varandra, och då möjligheterna att studera dessa på nära håll inte funnits var den mänskliga fantasin mycket länge det främsta redskapet för utforskandet av rymden, vilket märks i flertalet av de teorier som lagts fram och senare förkastats.
Sedan antiken har stjärnornas och de observerbara planeternas positioner observerats, och deras banor och beskaffenhet har diskuterats. Generellt kan sägas att vår uppfattning har varit att himlakropparna är tämligen små, och att avståndet mellan dem och oss är betydligt kortare än vad vi i dag vet är det rätta. Vidare var man övertygad om att stjärnor och planeter hade en direkt och aktiv inverkan på jorden som helhet, men även på varje individ. Astrologin kom före astronomin, och har klamrat sig fast i människans medvetande till dagsläget. Att kunna förutsäga kommande händelser med hjälp av stjärnorna kom att bli en så viktig kunskap att de flesta hov höll sig med en egen astrolog, och flera viktiga beslut gjordes efter inrådan av denne.
Själva idén om rymd och universum var som sagt ofta ytterst fantasifull. Många såg himlen som ett fast, roterande tak i vilket stjärnorna var lampor eller fönster. Generellt menade man att jorden utgjorde universums centrum, kring vilket allt roterade i cirklar. Aristoteles, känd grekisk filosof, lade fram teorin om att jorden omgavs av koncentriska sfärer. Hans idéer levde kvar under medeltiden, då de kom att utgöra kyrkans officiella uppfattning, och utvecklades i detaljrikedom. Tanken bestod i att jorden var i centrum, och att vi omgärdades av tio, av kristall bestående, sfärer. I de första åtta sfärerna är solen, månen, planeterna och alla stjärnorna fästa. De två sista sfärerna lades till under medeltiden, för att kunna förklara de rubbningar som uppstod i beräkningarna av stjärnornas rörelser, då dessa beräknades ur koncentriska cirklar snarare än ellipser. Utanför sfärerna fanns gud och paradiset, och ansvaret att sfärerna rörde sig som de skulle låg på ett antal änglar. Ibland gneds sfärerna mot varandra, och ur denna himmelska friktion uppstod Aurora Borealis, norrsken.
Iden om att jorden var universums centrum, en geocentrisk världsbild, var sanktionerad av kyrkan. De ansåg att andra idéer, att jorden, Guds främsta skapelse, inte skulle vara i centrum, var ren och skär blasfemi. Dock, duktiga astronomer och matematiker började snart ana felaktighen i denna världsbild. Kopernikus, en polsk astronom och faktiskt tillika präst, studerade dock gamla grekiska texter och baserade sina mätningar efter dessa. Han lade så småningom fram en annan världsbild, där solen var i mitten, kring vilken jorden, planeterna och stjärnorna roterade. Denna modell kallas en heliocentrisk världsbild, och vann så småningom allmänt genomslag.
Astronomiska studier var länge kraftigt begränsade, då man var hänvisad till enbart sina ögon som observationsinstrument. Detta medförde en tämligen fattig bild av universum, med på sin höjd vaga uppfattningar om våra planetära grannar och andra himlakroppar. Detta skulle dock förändras då italienaren Galileo Galilei uppfann det första kända primitiva teleskopet. Med hjälp av detta kunde han studera himlafenomen med större exakthet och i större detalj. Dessa studier medförde dock att han kom på kant med kyrkan, och tvingades ta tillbaka sina vetenskapliga uttalanden, under hot om avrättning. Dock, kunskaperna fanns, och under de kommande århundradena utvecklades instrument och metoder, vilket innebar närmast revolutionära kunskapsvinster. På bara några sekel lärde sig människan mer om universum än under hela sin tidigare existens.
Kristallsfärer. Rymden var mindre förr...
Jorden, natur, djur och växter
Inte bara rymden lockade. Naturligtvis ville man veta så mycket som möjligt om vår egen plats i världsalltet, om Jorden.
Kanske mest påtagligt främmande för oss i fråga om forna tiders uppfattning om Jorden rör frågan om Jordens form. Generellt var uppfattningen att jorden var platt spridd, men detta främst bland de outbildade samhällslagren. Många hade redan under antiken anat att Jorden var rund, men hade oavsett lite svårt att förklara hur saker och ting höll sig kvar på undersidan. Idén om en skivformad jord sporrade människans fantasi, och historier om vidundren vid världens kant bidrog till att få sjömän sökte sig speciellt långt bort från land.
Just sjöfararna var annars de vilka hade de största intressena i just landmassornas utformning, då de i regel ständigt var på resande fot och där just avstånd, öar och kustlinjer kunde innebära skillnaden mellan liv eller död. Kartografin utvecklades allt mer under medeltiden, och återgivningarna blev realistiska i allt högre grad. Intressant i detta är att de tidigaste kartorna knappast var objektiva, och detta inte enbart beroende på okunskap eller dåliga mätinstrument, utan också på att man generellt föredrog subjektiva kartor. Det var viktigare att markera till exempel städer än bergskedjor, då städerna var av högre intresse för resenärer än berg. Detta kunde innebära att kartorna visserligen var illustrativa, men att de ofta var missvisande. Ytterligare problem uppstod då flera kartritare utformade sina verk efter hörsägen eller mycket vaga upplysningar. Ofta hade informationen gått flera led innan den målades upp på pergament, med en därmed tillhörande hög felaktighetsfaktor.
Förutom jordens rena geografi började människan utveckla ett allt starkare intresse för naturen. Generellt kan sägas att under antiken och medeltiden sågs naturen som något ont och farligt, i kontrast till civiliserade områden. Natur stod i opposition till kultur. Dock, allteftersom framförallt européer började sprida sig över jorden började dessa också intressera sig för främmande platsers flora och fauna. Flera bestiarier, det vill säga beskrivningar om olika djur, var i omlopp. Över lag gav dessa ytterst fantasirika redogörelser för olika, ofta exotiska djur, och bestiarieförfattarna tvekade inte att bifoga en hel del fabeldjur i sina böcker. Följaktligen kunde man i flera verk läsa om den fruktansvärda gulon, stor som en häst, vars glupskhet var så våldsam att den ibland med hjälp av tätt stående björkar tömde sig med våld för att kunna konsumera mera (gulobeskrivningen åsyftade den nordskandinaviska djärven, ni vet, den som aldrig syns på Skansen). Eller noshörningen, vars tunga var så sträv att detta köttätande djur använde den att slita köttet av sina offers ben. Och som sagt grundliga och vetenskapliga beskrivningar av drakar, basilisker och andra fantastiska varelser. Anledningen till dessa ganska sanningsvidriga redogörelser berodde, precis som då det gäller kartorna, ofta på att författaren använt sig av information som gått flera led innan den sätts på pränt. Beskrivningar av vissa djur från avlägsna trakter kunde baseras på flera århundraden gamla återgivelser, vilket naturligtvis innebar att de sällan ens var i närheten av att vara korrekta.
"Here be dragons..."
Även växter var intressanta, då dessa ofta kunde göra nytta. Olika växters medicinala egenskaper var väl kända, men under senmedeltid och framåt började dessa även i skrift beskrivas och diskuteras. Även här kunde botanikernas redogörelser skilja sig avsevärt från verkligheten, på gott och ont. Dock, intresset blev starkare, och under 1600-talet och framåt började flera europeiska potentater anlägga botaniska trädgårdar, där man dels studerade växter och deras förtjänster, men också försökte genom förädling öka dessa.
Människan
Under studierna av kosmos, jorden, djur och växter blev naturligtvis en hel del forskare under tidigare epoker intresserade av människan. Enligt kristendomen, som ju kom att bli den förhärskande religionen i Europa och de av Europa dominerade andra länder, var människan Guds främsta skapelse, mest lik Honom. Nyttan av att känna till hur kroppen fungerar är självklar. Det är kunskap om anatomi och fysiska processer som ligger till grund för nästan all läkekonst och medicinsk vetenskap, något vi knappast i dagsläget betvivlar på något vis.
Dock, föga förvånande, var det annorlunda förr. Redan antikens tänkare intresserade sig för kroppen, dess funktioner och dess svagheter. Dock tog de sig an forskningen synnerligen ovetenskapligt, vilket ledde till för oss skrattretande resultat. Att låta samhällets värderingar påverka synen på den mänskliga anatomin var närmast praxis (och så är det väl inte nu, eller), vilket framförallt medförde att kunskapen om den kvinnliga kroppen var mycket vag och ofta helt felaktig. Teorierna om den mänskliga reproduktionen var ofta ytterst fantasifulla, och inbegrep inte bara mannen och också oftast kvinnan (ja, OFTAST), utan också stjärnor, planeter och himmelska konstellationer, samt väder, miljö och annat. Skillnaden mellan mannen och kvinnan påtalades alltid, och fokus låg oftast på kvinnans tillkortakommanden.
Den mänskliga organismen ansågs till långt in i modern tid vara en gåta, och hennes olika organ och beståndsdelar höljda i ett mystiskt dunkel av okunskap. Det tog lång tid bara att fastställa de olika inre organens position. Många på sin tid (alltså antiken och medeltiden) framstående medicinare menade att kroppens organ flöt runt inne i kroppen, och deras skiftande position kunde påverka människan s hälsa och humör. Kunskapen om de olika organens funktion var också luddig, och objekt för ständiga debatter.
I efterhand, med modern läkekonst att luta sig mot, kan vi förbryllas över hur våra vetenskapliga föregångare kunde grunda en hel vetenskaplig disciplin till synes helt utan observationer. Svaret är enkelt: För att lära sig om kroppen och dess organ måste man öppna och titta. Att på den tiden öppna en levande människa var oftast kopplat till någon form av våld. I krig öppnades en hel del människor, men då knappast för observation. Rimligen borde man kunna ta redan döda, och obducera dessa för att nå kunskap. Det torde vara det bästa sättet. Det var det också, om man bortser från de fruktansvärda straff, sanktionerade av kyrkan, som väntade den som sysslade med denna typ av forskning.
Att obducera lik för att studera människokroppen var alltså, till långt in i vår tid, högst illegalt. Gravplundring ansågs vara ett av de värsta brotten, att störa de döda var inte bara ett brott mot samhället utan även mot Gud. Ändå riskerade många liv och lem för att lära sig. En svart marknad med lik som främsta handelsvara fanns, med universitetsprofessorer som främsta kunder. De olagliga obduktionerna hölls nattetid ibland på universiteten, ibland i privata hem.
Medicinstudier. Rembrandt 1632
Desto mer man lärde sig om kroppen desto mer kunde man överge de gamla villfarelserna. Man trodde inte längre att sjukdomar berodde på elakartade planetära konstellationer eller häxkonst, utan började långsamt, långsamt förstå hur saker och ting hängde ihop. Mediciner och kurer blev mindre dödliga än de sjukdomar de var ämnade att bota. Till stor hjälp för detta var naturligtvis nya uppfinningar som mikroskopet, för medicinen minst lika värdefullt som teleskopet var för astronomin, och liknande. Dessutom började kyrkan förlora sin dominanta position. Läkare kunde, från ungefär 1500-talet och framåt, börja studera även ickekristen medicin, och vann enorma kunskaper på detta. De muslimska, och framförallt judiska, läkarna besatt en oftast långt mer högtstående vetskap om kroppen och dess sjukdomar än sina kristna kollegor, vetskap som av kyrkan förbjudits att användas praktiskt av kristna. Detta ändrades nu, och kunskapsflödet ökade, till allas vinst.
Då och nu
Så, efter denna översiktliga presentation kan vi väl sluta oss till att vi nu lämnat okunskap och vidskepelse bakom oss. Vetenskapen har gjort att vi har full koll på universum, Jorden och oss själva. Vi ägnar inte tid och energi åt dunkla spekulationer eller övernaturliga antaganden. Eller gör vi det? Har vi egentligen, som art, kommit speciellt mycket längre än våra förfäder? Visst, vi har en större kunskap, men har detta ökat vår förståelse av helheten, eller har den bara gjort oss ännu mer osäkra, utlämnade som vi är i universums kalla, svarta, djup…
Jag skulle kunna skriva något här om att bryta ned barriärerna mellan den fysiska världen och den andliga, men det skulle bara resultera i tre sidor metafysiskt flum, vilket jag anar skulle vara fullkomligt bortkastat i sammanhanget. Fin bild dock.
