Franska revolutionen

Samtidigt som de brittiska kolonierna i Amerika slog sig fria och bildade USA, fortlöpte samhällena i Europa i sina gamla hjulspår. Kanske tydligast visade detta sig i Frankrike. Frankrike var under den här tiden, under 1700-talets senare del, en nation som präglades av stora sociala orättvisor och förlegad administration.

Det franska samhället var uppdelat i tre stånd, precis som under medeltiden. Dessa stånd var adeln, prästerna och det tredje ståndet. De två förstnämnda utgjorde en försvinnande liten minoritet av befolkningen, tillsammans endast två (2) procent. De övriga 98 procenten innefattade alla andra, från utfattiga jordlösa jordbruksarbetare till välutbildade, ekonomiskt oberoende, men likaväl ofrälse, borgare.

Adeln var i princip helt skattebefriade, och kunde dessutom räkna upp en rad andra privilegier, vilka deras släkter haft sedan medeltiden. Detta innebar att adeln var extremt rik, och kunde dessutom bete sig i princip som de ville (vilket de också ofta gjorde, åtminstone högadeln). För många adliga bestod livet enbart av fester, baler, intriger och hovliv. De var oemotsagda och oinskränkta. För adeln var livet ett paradis, och exemplen på deras slöseri och oförmåga att sätta sig in i, eller ens bry sig om, andras situation kan läggas på en lång rad. Okej, några exempel: På de tjusiga festerna lät man ibland fontänerna spruta vin eller champagne. Flera adelsmän hade börjat använda en ny uppfinning, toalettpappret. Deras papper var naturligtvis försilvrade. Det var trendigt att ha stora parker, och för att öka på lyxen skulle man gärna ha en eremit eller indianstam i parken (indianer importerades från Amerika, eremiter hyrdes in från lokalbefolkningen) och så vidare…

Även prästerna åtnjöt skattebefrielser och privilegier. Kyrkans ställning var i Frankrike under den här tiden fortfarande mycket stark, även om flera upplysningsfilosofers tankar börjat spridas (illegalt tryckta böcker och pamfletter), vilka ifrågasatte kyrkans, och ibland även religionens makt över människan. Kyrkan och adeln backade varandra, och legitimerade varandras maktanspråk. Inte sällan var dessutom höga kyrkoledare av adlig börd.

Både adeln och kyrkan var således oerhört mäktiga och inflytelserika, och deras privilegier och familjenamn var ofta garantier för fördelaktiga poster och anställningar inom den statliga administrationen. Ett statligt ämbete, vilket som helst, gav en ofta helt okej lön (de flesta adliga behövde dock knappast arbeta för sitt leverne), men framförallt inflytande. För att en adelsman skulle få en dylik post var han ofta tvungen att betala ansenliga summor till rätt beslutsfattare (mutor), samt åberopa sin börd. Detta innebar att alla fördelaktiga poster inom staten innehades av adelsmän, vilka också svartsjukt bevakade dessa poster. För de högutbildade ur tredje ståndet innebar detta med andra ord att det spelade ingen som helst roll hur bra utbildningar de hade, hur duktiga eller ambitiösa de var, då nästan alla attraktiva tjänster tillföll snoriga adelsmän, ofta utan vare sig kunskaper eller intresse, som ofta ägnade sin tid på arbetet med att lata sig eller att fnittrande studera högst erotiska men även högst illegala kopparstick. Puh! Misstron och missnöjdheten växte således i den franska borgarklassen, en stämning som dessutom ökade i samband med att de olika upplysningsideologierna blev mer och mer kända och accepterade. Frankrike var till ytan stabilt, men var i själva verket en krutdurk.

Fransk adel. Rika föräldrar, taskig hygien.

Revolutionen

Kungen, Ludvig XVI (satt på tronen mellan 1774 och 1792), var enväldig, och fattade själv alla viktiga politiska beslut. Han bestämde allt, och behövde inte bry sig om andras åsikter, utom då det gällde skattefrågor. I dessa fall var han tvungen att sammankalla parlamentet och förhandla med parlamentets ledamöter. Detta hade inte skett på många år, inte sedan år 1615 (!). För att finansiera krigen mot Storbritannien, först sjuårskriget, och sedan som koloniernas allierade under det amerikanska befrielsekriget, hade franska staten tvingats ta stora lån, skatterna räckte inte att finansiera dessa företag. För att kunna betala tillbaka lånen, samt återställa statens finanser, måste således kungen kräva in nya skatter, vilket alltså innebar att han måste kalla samman parlamentet, så att detta kunde rösta om saken. Valet genomfördes våren 1789. Problemet var att vardera av de tre stånden hade varsin röst, adeln en, prästerna en och tredje ståndet en. Att det tredje ståndet utgjorde 98 procent av befolkningen gjorde naturligtvis att många, framförallt rika borgare, men även några ur lågadeln och prästståndet, reagerade mot detta system och ville förändra det. Deras påtryckningar lyckades, och i juni 1789 avskaffades ståndsindelningen i parlamentet. Parlamentet döptes om till Nationalförsamlingen, och nu gällde en ledamot - en röst.

Detta var naturligtvis ett stort steg mot demokrati, och många, både på landsbygden och inne i städerna, förväntade sig att det nu skulle ske flera förändringar som skulle bidra till orättvisornas utjämning. Situationen var synnerligen orolig. Året innan hade missväxt drabbat Frankrike hårt, med resultatet att det rådde matbrist, framförallt i städerna. Samtidigt florerade rykten om att kungen skulle upplösa nationalförsamlingen och tvinga tillbaka samhället till det gamla systemet. På landsbygden ryktades det att adeln försett inhyrda rövarband med vapen för att dessa med hjälp av terror skulle hålla nere bönderna, då dessa krävde rättvisa och mat…

Rädsla, desperation och hunger är ytterst lättantändliga komponenter, och tillsammans bildade dessa faktorer en samhällsbomb. Bönderna förberedde sig för attacker från de inhyrda rövarbanden. Dessa var dock just rykten, och då de inte anföll passade grupper av bönder på att plundra adelns slott och herresäten, samt, påpassligt nog bränna alla skattelängder och liknande dokument. I Paris var stämningen våldsam. När soldater kallades in beslöt parisarna för att beväpna sig. Ett stort vapenlager fanns i den gamla fängelseborgen Bastiljen, där även en hel del politiska agitatörer och samhällskritiker satt inspärrade. Den 14:nde juli 1789 attckerades bastiljen av hundratals parisare. Borgen intogs, fångarna befriades och vapen delades ut. De kuvade massorna hade plötsligt om inte helt tagit kontrollen, åtminstone utjämnat oddsen en smula. Vapen ger makt. I Versailles satt kungafamiljen och förstod kanske inte riktigt vad som höll på att hända. Först när en stor folkmassa från Paris, framförallt kvinnor, marscherade till det kungliga residenset och krävde bröd, insåg de att detta inte var något mindre bråk eller upplopp. Detta var en revolution. Huruvida drottningen, Marie Antoinette, verkligen sade sitt berömda svar på parisiskornas krav på bröd, är omdiskuterat. Troligast är att det är en efterkonstruktion, för att visa hur känslokall hon var inför folkets lidande.

Stormningen av Bastiljen. Power to the people, typ…

Oroligheterna gör att nationalförsamlingen måste handla snabbt, för att saker och ting inte skall spåra ur totalt. I början av augusti 1789 avskaffas adelns privilegier, samt jordavgiften (en avgift bönderna varit tvungna att betala). Några veckor senare utfärdas en deklaration om mänskliga och medborgerliga rättigheter, vilken skall garantera ett nytt och jämlikt samhälle. I deklarationen fastställs till exempel yttrandefrihet, tryckfrihet, jämlikhet inför lagen. Alla skulle ha rätt till personlig frihet, egendomsfrihet och frihet att utöva vilken religion som helst. Dessutom skulle vem som helst kunna få en statlig tjänst, oberoende av namn eller börd, och alla, inklusive adeln och prästerna skulle betala skatt efter sina tillgångar. Slagorden för revolutionen blev ”Liberté, egalité et fraternité”, ”Frihet, jämlikhret och broderskap”. Dessa tankar, utpräglade upplysningstankar, känner vi igen från den amerikanska revolutionen, vilket inte är speciellt konstigt, då åtskilliga fransmän var över och slogs på kolonisternas sida, och då tog del av deras idéer och tankar.

Nationalförsamlingen arbetade hårt under de nya premisserna för att bygga ett nytt samhälle. År 1791 antogs en ny grundlag, vilken innebar det definitiva slutet på det kungliga enväldet. Kungen måste nu dela makten med nationalförsamlingen, vilket han accepterade, men där drog han också sin gräns. Han menade att här var revolutionen över, han hade lämnat halva makten, adeln hade blivit av med sina privilegier och folket hade fått ökade rättigheter. Nu var det nog, tyckte kungen. Det var han ganska ensam om (nåja…).

Skräckväldet

Oroligheterna i Frankrike ledde till att andra Europeiska stater ville blanda sig i leken, och snart utbröt krig mellan frankrike och Österrike. Frankrike fick mest stryk, vilket de mer radikala politikerna i nationalförsamlingen ville ändra på. De ville effektivisera krigföringen, men även Frankrikes styrelse. Dessa radikaler bildar ett nytt parlament, som kallades nationalkonventet. Detta konvent utökade rösträtten, nu fick alla män rösta, även de fattigaste. Detta uppskattas naturligtvis, och den radikala regeringen får ett starkt stöd. De avskaffar då monarkin helt och utropar republik. Kungen, som levt i någon form av husarrest, anklagas för att motarbeta revolutionen och avrättas tillsammans med drottningen år 1793.

Monsieur Guillotine, a very democratic machine…

Trots nationalkonventets ansträngningar vänder inte krigslyckan, och här och var börjar kontrarevolutionära uppror blossa upp. Situationen blir ohållbar, och nationalkonventet utser en grupp på tolv män som kallas välfärdsutskottet, vilka får som uppgift att eliminera alla motståndare till revolutionen. Utskottet styrs av en man vid namn Robespierre, en ytterst farlig man. Utskottet har total makt, och alla, som på något vis kan ha sagt något negativt om revolutionen, riskerade huvudet i guillotinen. En ny tideräkning infördes, nya månader, och Robespierre proklamerade en ny, förnuftsbaserad religion. Runt 40 000 människor dömdes och avrättades, över 300 000 satt i fängelse. Republiken hade utvecklats till en diktatur… År 1794, på sommaren, hade alla uppror slagits ned, och även de franska trupperna började segra. Välfärdsutskottet började förlora i makt, vilket inte minst märktes när Robespierre själv fick en date med guillotinen. Skräckväldet var nu över, och många menade att det var demokratins fel att det gick så pass långt.

Resultatet

År 1795 begränsades åter den allmänna rösträtten, de fattigaste förlorade sitt inflytande, kyrkans inflytande stärktes och saker och ting stabiliserades. På flera sätt återgick man till pre-revolutionella system, men bara på vissa punkter. Det kungliga enväldet var avskaffat, framförallt borgarklassen hade flyttat fram sina positioner avsevärt, och åtskilliga rättigheter och friheter hade införts. Dessutom hade man visat att de gamla systemen kunde omkullkastas, Europas kungar skulle inte vara så säkra på sina troner. Snart skulle Frankrike dock styras av en ny enväldig härskare, Napoleon Bonaparte, men det är en annan historia, som vi inte ägnar oss åt här…

Och vilka låg egentligen bakom revolutionen? Vi låter den frågan stå öppen för den som vill spekulera…

Amerikanska revolutionen

Under 1580-talet försökte Storbritannien etablera sig som kolonialmakt i Nordamerika, ett projekt som gick sisådär. Inga större framgångar. Det skulle dröja ända till år 1607 innan den första verkliga kolonin grundades, Virginia. Snart följde ytterligare tolv kolonier, vissa grundade av brittiska regeringen, vissa av bolag, och vissa av privatpersoner (smaka på den!).

Även Frankrike var sugna på att kolonisera Nordamerika, men de kom igång något senare, och lyckades bara få till två kolonier, en i nuvarande Kanada, och en nere i Louisiana.

En tydlig skillnad kunde märkas mellan dessa två kolonialstater, och den låg i deras förhållande till urbefolkningen. Engelsmännen var tämligen fientliga till dessa, och fördrev respektive mördade dem då de kom åt. Fransmännen hade en något annan inställning, och samarbetade i stället med de lokala stammarna, slöt handelsavtal med dem och var mer intresserade av att assimilera urinvånarna snarare än att få bort dem. Ibland. Fransmännen hade ihjäl en del också.

Konkurrensen mellan Storbritannien och Frankrike hårdnade allteftersom, och tog sig mer och mer våldsamma uttryck. Till slut bröt fullt krig ut, det så kallade Sjuårskriget (1757-1763, ännu ett missvisande krigsnamn med andra ord…), vilket utkämpades inte bara i de amerikanska kolonierna, utan även i brittiska och franska kolonier i Asien, främst i Indien och Kina.

Trots att fransmännen får hjälp av inhemska allierade trängs de undan, och Nordamerika ligger mer eller mindre öppet för en brittisk kolonisation. Förbindelserna mellan de tidigare tämligen isolerade och självständiga kolonierna förbättras, och så även handeln mellan dessa. I samma veva växer den amerikanska pressen fram, och tydligare samhällsmönster formas, efter brittisk modell, med allmänna val och lokala skatter. Samtidigt ökar en amerikansk snarare än brittisk självkänsla, en social samhörighetstendens som legat och grott i kolonierna under en längre tid, men som nu växte sig stark. Detta fenomen var en av förutsättningarna för den senare revolutionen.

Krig kostar, och även detta. Storbritannien hade tagit stora lån för att bekosta kriget mot Frankrike, och var nu tvingade att betala tillbaka. För att kunna göra detta ökade man skatterna, även i kolonierna. Invånarna i de amerikanska kolonierna uppskattar inte detta, en inställning som dessutom försämrades av att Storbritannien ville ha högre direktinflytande i koloniernas affärer, lite som tack för att de skyddat dessa mot de hemska fransmännen. Oron och oviljan ökade ännu mer i kolonierna i samma takt som de brittiska myndigheterna ökade skatte- och tulltrycket.

Protesterna började övergå till kravaller, polariseringen mellan kolonisterna och myndigheterna i London var knivskarp. Då en grupp kolonister, utklädda till urinvånare, tog sig ombord ett antal brittiska handelsfartyg som låg för ankar i Bostons hamn och som en protest mot höga tullavgifter dumpade lasten, lådor med te, gick det för långt. Denna händelse, som ägde rum år 1773, kom att kallas ”The Boston Teaparty”. Incidenten ledde till att herrarna i London placerade brittiska trupper runt Boston och stängde hamnen, med krav på att telasten skulle betalas.

Hur man retar engelsmän…

Koloniernas politiska och intellektuella ledare samlades till ett stort möte (år 1774) i Philadelphia, där man beslöt att stödja Boston, och införde en bojkott på varor från och till England. Alla positioner var nu låsta, möjligheterna till en fredlig lösning hade uttömts, nu fick man ta till de tyngsta argumenten… (Våld, alltså, om någon inte har räknat ut det. Om så är fallet, är denna person onekligen väldigt fin, som tror på fredliga lösningar in i det sista, men tyvärr kanske en smula världsfrånvänd och naiv. Men ett hurra för fredsoptimismen: HURRA!)

Hur som helst, kriget som följde kallas det amerikanska frihetskriget och varade mellan 1775 och 1783. Den 4/7 1776 undertecknar den tillsatta kolonialkongressen självständighetsförklaringen, där vissa rättigheter fastställs (dessa är tydliga upplysningstankar, USA är, eller i alla fall var, i högsta grad ett upplysningsprojekt), vilka motiverar koloniernas självständighet från Storbritannien. Intressant är att dessa rättigheter, som kallas mänskliga rättigheter, inte inbegrepp afrikaner eller indianer, utan i princip bara vita protestanter. Flera av revolutionsledarna, som alltså kämpade för frihet och rättvisa, var också plantageägare och ägde hundratals slavar… Mer om detta framöver.

Kriget böljade fram och tillbaka. Storbritannien var visserligen starkt, men kolonisterna fick hjälp av Frankrike. Fransmännen var fortfarande sura efter sjuårskriget, så den franske kungen ger stora summor pengar till kolonisterna. Summor som han lånar, vilket gör att Frankrikes statsskuld blir enorm, och så småningom bidrar till den franska revolutionen. Tala om att gräva sin egen grav…

De disciplinerade (nåja…) brittiska trupperna mötte ett kanske inte helt anat hårt motstånd.

Kolonisterna utnyttjade ofta gerillataktiker, något som på den tiden inte var speciellt vanligt, krig utkämpades i regel på slagfälten. De gånger detta skedde var britterna starka. De brittiska soldaternas moral sänktes dock med hjälp av ständiga sabotage och attentat. Pälsjägare från kolonierna utnyttjade sina färdigheter med geväret, vilket innebar att engelsmännen ständigt måste vara på sin vakt mot krypskyttar. En så enkel faktor som skillnad i vapenteknologi kom att vara en av de avgörande faktorerna: De engelska soldaterna hade bössor med slätborrad pipa, kolonisternas var räfflade. Detta innebar att kolonisternas gevär hade en större träffsäkerhet på långa avstånd, vilket alltså innebar att de kunde börja skjuta innan engelsmännen. Fusk! Skrek britterna, Tjoho! Skrek kolonisterna.

År 1783 besegrar kolonisterna engelsmännen, ett fredsavtal undertecknas i Paris, där Storbritannien avsade alla anspråk på, och erkände kolonierna som självständiga. I kolonierna, nu fria stater, införs demokrati. Allmän rösträtt. Åtminstone för alla vita män med en viss (ganska låg gräns) inkomst. Kvinnor, svarta, urinvånare och fattiglappar fick inte rösta. Och för att vara på valbar plats, alltså att folk kunde rösta på en, måste man ha en ganska hög inkomst och stor förmögenhet. Detta låter kanske inte så demokratiskt i våra öron, men i jämförelse med de samtida europeiska staterna var detta ett enormt steg. I kolonierna fanns ingen monarki, ingen adel, och med andra ord ingen ärvd makt eller förtur.

Kolonierna var nu fria, självständiga stater. Under kriget hade deras samarbete varit mycket nära, men nu måste de besluta hur det skulle bli i framtiden. Under ett konvent år 1787 beslutar man sig för att gå samman och bilda en unionsstat. Detta skedde år 1788, och då hölls även det första presidentvalet. Vinnare blev George Washington, som hade varit en av de mer framträdande ledarna under frihetskriget. USA var nu ett faktum, och resten, som det heter, är historia…

Så vackert att det nästan kommer tårar...

Upplysningen II: Tänkarna

Vi har redan berört dem, men jag tycker gott att några av upplysningens galjonslejon förtjänar att presenteras mer ingående. Så därför, direkt från England, mina damer och herrar, jag ber att få presentera…

Thomas Hobbes 1588-1679

Politisk teoretiker, mycket radikal, inte bara utifrån ett 1600-talsperspektiv. Tämligen bister människosyn, påverkad inte minst av Machiavelli. Realist på gränsen till cyniker och pessimist. Hans kalla syn på saker och ting gjorde honom knappast populär. Han skaffade sig motståndare i alla sammanhang och läger, varför han också flyttade ifrån England och slog sig ned i Paris (detta också för att undkomma det engelska inbördeskriget).

Han baserade stora delar av sin filosofi på materialistisk mekanism, och han hade onekligen påverkats av Descartes och Galilei. Han menade att naturen, människan och samhället alla agerade efter mekaniska orsaksrelationen (något leder till något annat, som leder till något tredje osv.).

Hobbes politiska filosofi kan kort förklaras således: Människan strävar hela tiden efter att bevara sig själv. I ett hypotetiskt naturtillstånd, helt utan stat och lagar att följa, skulle denna bevarelsedrift resultera i kaos och allas strid mot alla. Detta då människan aldrig kan vara helt trygg, utan alltid måste säkra sin egen existens och dessutom öka förutsättningarna för denna, skapa en buffertzon, så att säga.

För att undvika urtillståndet och den våldsamma anarki och oordning detta skulle innebära, har människan upprättat fenomenet staten. I staten har härskaren all makt, och friheten som fanns i naturtillståndet har upphört. Detta låter visserligen ganska otrevligt, men det man får på bekostnad av frihet är trygghet, vilket i sig är en nödvändighet för att kunna bygga ett samhälle.

Hobbes stöder alltså tanken på den upplyste despoten, vilket många då tolkade att han backade den engelske kungen, vilket inte är helt säkert. Hobbes menade visserligen att folket inte skall göra uppror, men OM detta sker, beror detta på härskarens inkompetens, så härskaren kan inte skylla på någon annan, och han har försatt sin rätt till makten. Hobbes idéer om staten och dess styrelse var inte speciellt inriktad på individens frihet, utan snarare på individens säkerhet. Allas säkerhet, fysisk likaväl som ekonomisk, är den absoluta utgångspunkten för en stat, och staten kan aldrig bli något annat än summan av sina medborgare, samt beskyddandet av dessa. Alla andra idéer är fel, enligt Hobbes. Hans fokus på individen kom att oerhört starkt påverka senare politiska ideologier, inte minst den till upplysningen starkt knutna liberalismen.

Hobbes. Ordning och reda!

Ja, mina damer och herrar, vad säger man? Inga kompromisser med Hobbes! Vi tackar honom med en taktfast applåd, och glider vidare i programmet, till…

John Locke (1632-1704)

Även Locke har spridda kvalitéer, med fingrarna i filosofi, politik, uppfostran och religion. Locke utbildades i Oxford, och ägnade sig framförallt åt medicin och kemi. Han var framgångsrik, vilket ledde till att han mellan åren 1667-1781 tjänstgjorde som personlig läkare och sekreterare åt en av Englands då mäktigaste politiker, Lord Shaftesbury, som presenterade honom för olika politiska och vetenskapliga grupper i London. I dessa sammanhang sög han åt sig och utvecklade idéer inom olika, ofta ganska spridda områden, och åtnjöt viss respekt bland just Londons intelligentia och akademiska elit (som på den tiden ofta bestod av samma personer). Locke reste mycket och hade en nära, ofta vänskaplig kontakt med andra av den tidens tänkare och vetenskapsmän.

Lockes främsta förtjänster rör sig primärt inom kunskapsfilosofiska områden, där hans idéer om att människan i grunden är som ett tomt ark, en tom tavla (”tabula rasa”), som skulle fyllas på med erfarenheter. Han menade att endast genom personliga erfarenheter kunde man på allvar veta någonting, även om han var mer än väl medveten om att våra sinnen ibland kunde bedra oss. Hans filosofiska resonemang kom att bli milstolpar inom både vetenskap och pedagogik, och det är kanske främst på grund av dessa tankar han är känd.

Hans filosofiska resonemang förringar dock på intet vis hans politiska idéer. Hans tankar kring samhället och dess uppbyggnad och styrelse spriddes och kom att påverka den politiska utvecklingen i hög grad. År 1690 gav han (anonymt, kanske för att vara på den säkra sidan) ut ”Two Treatises of Government”, ett politiskt verk vilket sammanfattade stora delar av hans teorier kring detta område. Locke intresserar sig för rättigheter, både medborgarnas och de styrandes, samt lagar och deras legitimitet i relation till verklig rättvisa. Liksom Hobbes utgår Lockes tankar från ett urtillstånd, ett naturtillstånd, där stat och skrivna lagar saknas. Ändå, menar Locke, kan i detta tillstånd några universella rättigheter konstateras, nämligen varje människas rätt till sin egen person och eget liv. Denna rättighet ger alla människor rätten att skydda sig. Detta var knappast något nytt, utan något alla kan skriva under på. Locke utökade dock naturrätten till att omfatta även egendom. Han menade att all egendom tillskansas genom arbete, på det ena eller andra sättet, och i allt arbete lägger människan ned lite av sig själv. Egendom får alltså inte kränkas eller hotas, på samma vis som att personen själv inte får det.

Trots sina rättigheter är människan som individ hela tiden utsatt, och som individ har man sällan ett adekvat skydd mot olika former av våld. Hjälpen mot detta, menar Locke, finner man i det mänskliga förnuftet. Vårt förnuft säger oss att ensamma är vi svaga, men att vi kan finna styrka tillsammans. Samarbete, och i förlängningen samhället, är en förnuftsbaserad lösning. Locke menar att individerna, genom att upprätta ett samhällskontrakt, avsäger sig vissa friheter, i utbyte mot skyddandet av liv, lem och egendom. Kontraktet är ömsesidigt, fursten måste uppfylla sin del, precis som undersåten måste uppfylla sin. Om en orättfärdig furste regerar, har folket rätt att avsätta denne.

Lockes idéer kom att bli mycket avgörande och bärande för moderna politiska riktningar, inte minst liberalismen, samt även hela samhällssystem, föga förvånande kapitalismen, som ju liberalismen vilar på.

Locke. Teriffic brainbox!

Vi tackar Locke för detta framträdande (tack, tack, tack), och rör oss över engelska kanalen till la belle France, och några av deras tyngsta representanter för upplysningen. Mina damer och herrar: På allmän begäran, efter flitigt turnerande och bejublade framträdanden på Roskilde och Glastonbury…

Francois Voltaire (1694-1778)

Utan tvekan en av Frankrikes tyngsta, både som upplysningsman men också som författare i allmänhet. Hans verk lästes och läses över hela världen, och har inte förlorat sin udd trots att de skrevs för 250 år sedan…

Voltaire föddes i Paris under tämligen välbärgade förhållanden. Hans far var mån om sonens utbildning, hoppades att han skulle bli advokat, så han sattes i den prestigefulla jesuitskolan Louis le Grand. Själv ville Voltaire bli författare, vilket han också blev, med succé redan från början.

Voltaire var vass i tungan och vass i pennan, vilket inte alltid var till hans fördel. År 1717 fick han sitta ett tag i Bastiljen, då han varit lite väl satirisk i några texter, och efter ett gräl (eventuellt en duell) med en adelsman var han tvungen att flytta till England ett tag. Voltaire var redan intresserad av filosofi, och då han i England upplevde den i jämförelse med Frankrike enorma friheten och toleransen i öriket växte även hans politiska intresse och engagemang. Hans verk var mycket populära, inte minst i hans hemland Frankrike. Med ”la Henriade” väckte han dock den franka kungens och kyrkans missnöje, då verket handlar om religiöst förtryck. Flera av hans verk kritiserade det franska samhället i allmänhet, och det franska kungahuset i synnerhet, något som under denna tid kunde vara mycket farligt. Inte sällan ansågs dessa verk så pass farliga av den franska censuren att de förbjöds och upplagorna drogs in (Vissa gavs naturligtvis ut illegalt. De underjordiska tryckpressarna var heavy shit på den tiden!).

Voltaire var tvungen att ligga lågt i tio år, och hystes av sin väninna Mme. De Châtelet i Champagne. Hon dog dock, och Voltaire ansåg att det var klokt att hitta en ny beskyddare. Fredrik II i Preussen var en stor beundrare av Voltaire, så den senare reste till Berlin. Dock, inte alltid den mest taktfulle, lyckades Voltaire få en av sina skrifter (”Diatribe du Docteur Akakia”) allmänt fördömd av den berlinska vetenskapsakademin, som också brände böckerna. Voltaire var tvungen att flytta igen, men eftersom kung Ludvig XV hade förbjudit honom att vistas i Paris, drog han till Genève och slog sig ned där i stället.

Voltaire fortsatte att skriva. Han kritiserade statliga och kyrkliga maktstrukturer och skrev debattinlägg där han framförallt försvarade folk som han tyckte hade blivit utsatta för orättvisor. Framförallt den katolska kyrkan blev nu fokus för hans kritik, och hans attacker var syrliga och satiriska. Voltaires filosofiska idéer cirkulerade runt tolerans och rättvisa (kanske påverkan av hans engelska vistelse), något knappast kyrkan gjort sig känd för.

Han hade läst Lockes och även Isaac Newtons texter, och dessa hade en stor inverkan på hans filosofiska och politiska tankar. Voltaire menade, som de flesta andra upplysningsmän, att enbart genom förnuft kan vi bygga en bra värld. En bra värld var för honom en där yttrandefrihet rådde och där mänskliga rättigheter åtnjöts. Han accepterade inte kyrkans värderingar och flera religiösa ”sanningar” kritiserades starkt i Voltaires skrifter. Han var inte ateist, tvärtom, men flera kyrkliga påfund fungerade inte i hans ideala, förnuftsbaserade värld. Han förkastade begrepp som arvsynd och predestination, och menade att alla individer har sin frihet att själva skapa och forma sitt öde, både i detta liv och det som han menade kommer härefter.

Voltaire är utan tvekan en av västerlandets främsta politiska och filosofiska tänkare, och dessutom en av de mest avgörande författarna. Hans idéer genomsyrar än idag våra modeller av hur ett samhälle skall se ut, och hans kritik när så inte är fallet är i regel lika aktuell idag som det var då han levde.

Voltaire. Vass jävel.

Oj oj oj, ladies und gentlemen, vem har sagt att filosofer är tråkiga? Voltaire var ytan tvekan head honcho, the man, leader of the pack och så vidare… Vi avslutar denna föreställning med en man som skiljer sig från de andra, ett wildcard, en joker. Får jag innan jag presenterar honom be damerna längst fram att behålla sina underkläder denna gång, det här är ett respektabelt etablissemang… Tack! Då så: Mina damer och herrar, sist ikväll men absolut inte minst…

Jean-Jaques Rousseau (1712-1778)

Rosseau blir omtalad i dag främst för sitt författarskap och sina politisk-filosofiska tankar, men under sin livstid ägnade han sig åt ett flertal yrken och rörde sig i mycket olika miljöer. Redan som sextonåring fann han en intellektuell och andlig motpart och lärare i den tolv år äldre Mme de Warens, som inte bara drillade den unge Rosseaus hjärna, utan de hade även en sexuell förbindelse (Damerna längst fram, jag har redan sagt till er en gång. Nu får ni dämpa er!). Förutom intellektuell och köttslig förlustelse lyckades de Warens omvända den reformerte Rousseau till katolicismen.

Rousseaus idéer skiljer sig avsevärt från många andra upplysningstankar, och han skaffade sig en hel del anhängare, men även åtskilliga fiender. Hans grundtanke, rent filosofiskt-politiskt, var inte utvecklingspositiv i ordets allmänna bemärkelse, utan snarare tvärtom. Rousseau menade att människan visserligen skulle agera förnuftigt, men att människan kanske framförallt styrdes emotionellt, och att agera mot denna vår natur, var att agera fel, mot gud. I en tänkt urtid, det tidigare av andra filosofer påtalade naturtillståndet, var människan ofördärvad, men i samma takt som kultur och samhällssystem växte och utvecklades, förföll den mänskliga rasen. Kulturen försvagar och förstör snarare än bygger upp, enligt Rousseau, och det bästa för människan vore om vi flyttade ifrån våra kulturbygder och bosatte oss på landet, där vi borde föra en naturnära, pastoral tillvaro, ofördärvade av kulturens lockelser och degenerering. Det kanske bör påpekas att Rousseau själv knappast levde som han lärde. Just dessa idéer utformade han då han bodde i Paris, och där njöt fullt ut av just den kultur han ville ta avstånd från. Så kan det vara.

Rousseaus misstro mot kultur, civilisation och vetenskap innebar dock inte att han inte förespråkade de olika friheter som andra upplysningsfilosofer också poängterade. Han menade att en stats uppgift är att trygga medborgarnas säkerhet, inget annat, vilket han skriver i flera skrifter.

Hans tankar kring frihet begränsas inte bara till det politiska fältet, utan även allmänt om människans utveckling som individ. I ”Émile ou de léducation” (1762) diskuterar han barnets uppfostran. Rousseau lägger här stor vikt i att en människa måste få utvecklas själv, utan påtryckningar utifrån. Egna intressen och styrkor skall få växa individuellt, och det är först genom denna fulla individuella frihet som människan kan bli harmonisk och nå sin fulla emotionella och intellektuella potential.

Rousseau var en mångsidig herre, och ägnade sig som sagt inte bara åt filosofi och politik. Han var mycket intresserad av musik, och lyckades faktiskt få till några av dåtidens hits. Dessa gav visserligen upphov till en het kontrovers mellan olika förståsigpåare. Han försökte göra om notsystemet, och författade ett musiklexikon.

Trots att han på många vis skilde sig diametralt i sina idéer mot andra upplysningsfilosofer, kom Rousseaus idéer att vara avgörande i de senare revolutionära strömningarna som skakade Frankrike. Vidare lade hans tankar grunden för motreaktionen mot upplysningen, den känslohyllande romantiken.

Rosseau. Back to nature, man!

Då så, mina damer och herrar, ber jag att få tacka för denna gång. Vi ber er kontrollera att ni har med er alla saker, och vill påminna om att program, souvenirer och liknande kan köpas i entrén för facila priser. Än en gång, stort tack!

Ridå.

Pssst! Ni där. Ja! Ni! Du, du och du. Ja, ni damer längst fram. Sugna på efterfest? Cool! Häng på mig, jag ringer taxi…

Upplysningen I: Från religion till förnuft

Hela historien formar nutiden, vissa epoker mer, andra mindre. Vi kan se tydliga lämningar från både medeltiden och antiken. Dock, vårt nuvarande, moderna samhälle, hade aldrig blivit vad det är, om inte den period man kallar upplysningen inträtt. Under denna period formades västerlandet enligt en mall som fortfarande gäller. Upplysningen är omfattande, och inbegriper åtskilliga områden och personligheter. Vi kommer att skrapa på ytan och ta upp de viktigaste sakerna…

Naturvetenskaplig revolution

Utveckling som föregår upplysningen (1500- och 1600-talen):

Ifrågasättande förhållningssätt. Under medeltiden hade religionen (kristendomen) total auktoritet i vetenskapliga sammanhang. Detta förändrades. Observation blev mer och mer viktigt, på bekostnad av gammal, ofta antik, litteratur.

Empirism blir den allt mer populära vetenskapliga grundmetoden (Galileo Galilei, tex). Erfarenhet bakgrund till ny kunskap. John Locke, tabula rasa. Människan föränderlig.

Astronomi tar över astrologi. Astrologi varit mycket populärt fram till 1680-talet. Pseudovetenskap med en hel del ockulta och esoteriska drag. Även alkemi poppis på 1600-talet.

Studier av människokroppen. En underjordisk marknad utvecklades, lik såldes i hemlighet till forskare. Da Vinci tex.

Nya teknologiska upptäckter (teleskop, mikroskop etc).

Den gamla världsbilden ifrågasätts. Mekanisk världsbild introduceras (Gud inte en aktiv part hela tiden).

Historievetenskapen förändras under 1600-talet. Empiriska studier, rudimentär arkeologi (vurm för antiken), man läser Bibeln på ett annat sätt. Erkänner fler källor än Bibeln (antika eller ickekristna, Platons berättelser om Atlantis, tex.), bibelkritik uppstår, flera vetenskapliga rön stämmer inte med Bibeln, skapelseberättelsen ifrågasätts.

Upplysningens gryning

Under 1700-talets början, runt 1720, växer det fram ett underlag för dessa tankar i Europa, mycket i samband med den växande borgarklassen (kaffehusen!). Denna utveckling märks tydligast i de protestantiska delarna av Europa, alltså Nord- och Västeuropa (samt i de kolonier vilka styrdes av framförallt England och Frankrike). Detta innebär inte att det inte fanns några katolska upplysningsideologer, det gjorde det, men upplysningen som rörelse är primärt protestantisk i sitt ideologisk-religiösa ursprung. Frankrike står dock som undantag i detta, då det katolska Frankrike var ett upplysningsideologiskt nav, kring vilket mycket av upplysningskaraktär snurrade. Undantaget som bekräftar regeln, skulle man kunna uttrycka det...

Det sker en popularisering av äldre idéer, dessa blir tillgängliga för alla genom billigare böcker.

Frankrike är det ledande landet, så även utländska (oftast engelska, Newton tex.) tänkares böcker sprids via Frankrike. Utgivarna ständigt i gräl och konflikt med kronan och kyrkan. Dessa kände sin auktoritet hotad, en inte helt obefogad tanke. Ofta gavs böcker ut illegalt. Förbjuden litteratur. Censur!

År 1751 ges Encyklopedin ut i Frankrike, bestående av 29 band. Denna skall innehålla allt mänskligt vetande inom natur, vetenskap, teknik och så vidare. Påtaglig är den stora öppenheten och intresset för andra kulturer och länder, vilket inte var speciellt vanligt annars. Denna encyklopedi följdes av andra encyklopedier i andra länder. Kungen och kyrkan inte roade. Varför? Kunskap är makt…

Borgarklassen börjar i allt högre drag diskutera politik, religion och vetenskap. Deras kunskaper ökar, och likaså deras självmedvetenhet. Det börjar puttra… Borgarklassen börjar bli farlig…

Upplysningstanken

Några tankar/idéer är genomgående under upplysningen. Dessa färgar av sig på allt, politik, vetenskap, moral och så vidare.

Mest framträdande av dessa är förnuftstanken. Denna innebär i korthet att det är genom sitt förnuft och inget annat människan kan nå sann insikt och kunskap. Genom förnuftet blir människan inte bara fri att styra eller åtminstone påverka sin materiella och sociala omvärld, utan även sin andliga värld. Observera här den religiösa närvaron i tänkandet. Religionskritik förekom visserligen, men denna var absolut inte ateistisk, utan snarare försök att på bättre vis förstå och kunna leva enligt guds plan. Om alla människor agerar förnuftigt så blir allt bra.

Ytterligare en tanke är framstegstanken. Denna var en positiv idé om att människan som organism, men även samhällsorganismen, kan utvecklas till något bättre. Utvecklingen sker alltså framåt och uppåt. Tidigare hade man primärt blickat bakåt för att nå stabilitet eller liknande (det var bättre förr…).

Dessa tankar var allmängiltiga, universella. De omfattade alla människor, oavsett klasstillhörighet. Åtminstone menade upplysningsideologerna detta…

Politiska idéer

Flera nya politiska idéer uppstår under denna period, nästan samtliga som reaktion på tidigare feodala eller post-feodala politiska system.

Naturrätten hävdas. Antika rötter. Människan har vissa naturliga rättigheter, vilka skall fastställas juridiskt genom ett samhällsfördrag, dvs. ett kontrakt mellan fursten och folket. Notera att man fortfarande accepterar en furste. Detta kom att förändras, men än så länge såg man inga andra politiska möjligheter.

Samhället styrdes bäst av en monark, en upplyst despot. Det låg i furstens makt, och därmed också i dennes intresse att genomföra gynnsamma reformer, vilka påverkade hela samhället positivt. Dock, frågan ställdes hur ett folk skulle reagera om monarken inte skötte sina uppgifter, bröt mot samhällsfördraget. Två engelska tänkare lade fram varsitt svar på denna fråga:

Hobbes (mer om honom senare) menade att folket alltid måste lyda och finna sig, men att det inte låg i furstens intresse att vara en tyrann…

Locke (också senare) sade att avtalet är villkorligt. Folket får göra uppror mot en tyrann.

Att dessa tankar lades fram av engelsmän är ingen tillfällighet. England var ett tämligen fritt land, då parlamentet avsatt monarken och befäst sin egen makt.

I Frankrike var det annorlunda. Kungen och adeln hade stor makt över hela samhället, och borgarklassen hämmades ständigt av adelns privilegier. I denna mentala miljö utvecklade Voltaire sina idéer. Han liknade samhället vid ett ölglas: längst ned i botten ligger de slemmiga avlagringarna, kriminella, lösdrivare och annat skräp. I mitten har vi själva ölet, gott bra och nyttigt på alla sätt och vis, och högst upp har vi skummet, tunt och substanslöst… Undrar vad han menade!

Ytterligare en viktig filosof med en politisk idé framträder vid denna tid, men hans idéer går stick i stäv med utvecklingstanken och förnuftstanken, nämligen fransmannen Rosseau.

Rosseau menade att kultur var fördärvligt, att det naturliga urtillståndet var att föredra. Han förespråkade känsla framför förnuft, en tanke som antydde 1770-talets förromantik. Vidare påpekade han att samhällsfördraget inte skrevs mellan furste och folk, utan inom folket. Allmänviljan skulle vara avgörande. Det var inte individens röst, utan hela folkets röst som skulle höras (majoritetsstyre). I Rosseaus tankar finner vi med andra ord dels demokratiska tendenser, men också embryot till totalitarism…

Upplysningens politiska idéer kom att bli avgörande för västvärldens samhällsutveckling. Dessa tankar ledde till nya politiska riktningar, reformer och även revolutioner. Man kan utan tvekan säga att vi i dagsläget lever i ett upplysningsprojekt, liksom andra länder med i huvudsak Nord- och Västeuropeisk kultur.

Viktigt är att påpeka att upplysningen inte slog ner som en bomb och sedan inte utvecklades. Tankar omarbetades, kritiserades och förändrades. Generellt kan man se två tidsmässiga tendenser i 1700-talets upplysning.

Ungefär mellan år 1715-1740, under upplysningens första skede, rådde en påtaglig optimism. Utvecklingsoptimistiska idéer dominerade, förnuftet skulle höja mänskligheten och allt skulle bli bra.

Dock, mellan 1740-1789 skedde en förändring. Man såg att allt inte blev som man trodde, och en ökad pessimism spred sig. Man såg mer konflikt i politik och religion, och trots förnuftigt tänkande så utkämpades ändå ett flertal krig… Det hela kulminerade i frankrike 1789. Mer om detta senare…

Nationella skillnader

Upplysningen var kanske inte egentligen en rörelse, utan snarare en serie mindre rörelser och händelser som alla sammanföll ungefär samtidigt, och med hyfsat likartade mål. Dessa var ofta mycket lika varandra, men vissa skillnader kunde skönjas, upplysningen såg olika ut på olika håll.

Fransk upplysning:

Kyrkans plats kritiseras.

Individualisering.

Anti-auktoriti.

Samhällskritik.

Humanism.

Tysk upplysning:

INTE sekulär, utan inom kyrkan. Ofta var prästerna de främsta upplysningsfilosoferna (!).

Kärnan är nyttotanken, utilitarismen.

Svensk upplysning:

Lyckotanken central, allas största möjliga lycka

Intresse för ekonomisk förändring.

Förnuftstro.

Utvecklingstanken, människan och samhället kan utvecklas.

Empirismen som vetenskaplig grund.

Ekonomiintresset var påtagligt i Sverige. Hur skulle hushållningen förbättras? Merkantilism (handeln viktig). Minnet av Karl XIIs utsugning av landet fanns kvar. Sverige hade varit hårt pressat av kriget, nu skissade man på olika möjligheter till ekonomisk förbättring.

Motreaktion

Allt som sker får en reaktion, så även upplysningen. Den stränga förnuftstanken som dominerade under 1700-talet mötte en reaktion från detta sekels slut, men framförallt under den första hälften av det kommande 1800-talet, en reaktion som kom att kallas romantiken. Under denna period blev känslan åtskilligt viktigare än förnuftet, och vetenskapen sågs inte längre som lösningen på allt, utan folk började vända sig mot andra saker för att nå klarhet. Det är under dessa tidevarv som den europeiska esoterikan tar ett språng framåt. Seanser, magi och hemliga sällskap (frimurare, rosencreutzare och illuminati, till exempel… och satanister!) av olika slag växte fram, några av dem med ett ursprung i upplysningstanken, men som snabbt förändrades till mer dunkla, hemliga läror. Deras roll kan ha varit obetydlig, eller, som många menar, avgörande för Europas och världens fortsatta utveckling. Dessa gruppers existens och inflytande är än i dag osäker, varför grupperna ofta figurerar i allehanda konspirationsteorier, av större eller mindre dignitet. Det enda man kan veta säkert i dessa sammanhang är att ingenting är säkert… Mycket kan sägas om detta, men det lämnar vi därhän, för den nyfikne att rota vidare i, efter eget intresse.

S A T O R

A R E P O

T E N E T

O P E R A

R O T A S

Och så vidare…