Thomas Hobbes 1588-1679
Politisk teoretiker, mycket radikal, inte bara utifrån ett 1600-talsperspektiv. Tämligen bister människosyn, påverkad inte minst av Machiavelli. Realist på gränsen till cyniker och pessimist. Hans kalla syn på saker och ting gjorde honom knappast populär. Han skaffade sig motståndare i alla sammanhang och läger, varför han också flyttade ifrån England och slog sig ned i Paris (detta också för att undkomma det engelska inbördeskriget).
Han baserade stora delar av sin filosofi på materialistisk mekanism, och han hade onekligen påverkats av Descartes och Galilei. Han menade att naturen, människan och samhället alla agerade efter mekaniska orsaksrelationen (något leder till något annat, som leder till något tredje osv.).
Hobbes politiska filosofi kan kort förklaras således: Människan strävar hela tiden efter att bevara sig själv. I ett hypotetiskt naturtillstånd, helt utan stat och lagar att följa, skulle denna bevarelsedrift resultera i kaos och allas strid mot alla. Detta då människan aldrig kan vara helt trygg, utan alltid måste säkra sin egen existens och dessutom öka förutsättningarna för denna, skapa en buffertzon, så att säga.
För att undvika urtillståndet och den våldsamma anarki och oordning detta skulle innebära, har människan upprättat fenomenet staten. I staten har härskaren all makt, och friheten som fanns i naturtillståndet har upphört. Detta låter visserligen ganska otrevligt, men det man får på bekostnad av frihet är trygghet, vilket i sig är en nödvändighet för att kunna bygga ett samhälle.
Hobbes stöder alltså tanken på den upplyste despoten, vilket många då tolkade att han backade den engelske kungen, vilket inte är helt säkert. Hobbes menade visserligen att folket inte skall göra uppror, men OM detta sker, beror detta på härskarens inkompetens, så härskaren kan inte skylla på någon annan, och han har försatt sin rätt till makten. Hobbes idéer om staten och dess styrelse var inte speciellt inriktad på individens frihet, utan snarare på individens säkerhet. Allas säkerhet, fysisk likaväl som ekonomisk, är den absoluta utgångspunkten för en stat, och staten kan aldrig bli något annat än summan av sina medborgare, samt beskyddandet av dessa. Alla andra idéer är fel, enligt Hobbes. Hans fokus på individen kom att oerhört starkt påverka senare politiska ideologier, inte minst den till upplysningen starkt knutna liberalismen.
Hobbes. Ordning och reda!
Ja, mina damer och herrar, vad säger man? Inga kompromisser med Hobbes! Vi tackar honom med en taktfast applåd, och glider vidare i programmet, till…
John Locke (1632-1704)
Även Locke har spridda kvalitéer, med fingrarna i filosofi, politik, uppfostran och religion. Locke utbildades i Oxford, och ägnade sig framförallt åt medicin och kemi. Han var framgångsrik, vilket ledde till att han mellan åren 1667-1781 tjänstgjorde som personlig läkare och sekreterare åt en av Englands då mäktigaste politiker, Lord Shaftesbury, som presenterade honom för olika politiska och vetenskapliga grupper i London. I dessa sammanhang sög han åt sig och utvecklade idéer inom olika, ofta ganska spridda områden, och åtnjöt viss respekt bland just Londons intelligentia och akademiska elit (som på den tiden ofta bestod av samma personer). Locke reste mycket och hade en nära, ofta vänskaplig kontakt med andra av den tidens tänkare och vetenskapsmän.
Lockes främsta förtjänster rör sig primärt inom kunskapsfilosofiska områden, där hans idéer om att människan i grunden är som ett tomt ark, en tom tavla (”tabula rasa”), som skulle fyllas på med erfarenheter. Han menade att endast genom personliga erfarenheter kunde man på allvar veta någonting, även om han var mer än väl medveten om att våra sinnen ibland kunde bedra oss. Hans filosofiska resonemang kom att bli milstolpar inom både vetenskap och pedagogik, och det är kanske främst på grund av dessa tankar han är känd.
Hans filosofiska resonemang förringar dock på intet vis hans politiska idéer. Hans tankar kring samhället och dess uppbyggnad och styrelse spriddes och kom att påverka den politiska utvecklingen i hög grad. År 1690 gav han (anonymt, kanske för att vara på den säkra sidan) ut ”Two Treatises of Government”, ett politiskt verk vilket sammanfattade stora delar av hans teorier kring detta område. Locke intresserar sig för rättigheter, både medborgarnas och de styrandes, samt lagar och deras legitimitet i relation till verklig rättvisa. Liksom Hobbes utgår Lockes tankar från ett urtillstånd, ett naturtillstånd, där stat och skrivna lagar saknas. Ändå, menar Locke, kan i detta tillstånd några universella rättigheter konstateras, nämligen varje människas rätt till sin egen person och eget liv. Denna rättighet ger alla människor rätten att skydda sig. Detta var knappast något nytt, utan något alla kan skriva under på. Locke utökade dock naturrätten till att omfatta även egendom. Han menade att all egendom tillskansas genom arbete, på det ena eller andra sättet, och i allt arbete lägger människan ned lite av sig själv. Egendom får alltså inte kränkas eller hotas, på samma vis som att personen själv inte får det.
Trots sina rättigheter är människan som individ hela tiden utsatt, och som individ har man sällan ett adekvat skydd mot olika former av våld. Hjälpen mot detta, menar Locke, finner man i det mänskliga förnuftet. Vårt förnuft säger oss att ensamma är vi svaga, men att vi kan finna styrka tillsammans. Samarbete, och i förlängningen samhället, är en förnuftsbaserad lösning. Locke menar att individerna, genom att upprätta ett samhällskontrakt, avsäger sig vissa friheter, i utbyte mot skyddandet av liv, lem och egendom. Kontraktet är ömsesidigt, fursten måste uppfylla sin del, precis som undersåten måste uppfylla sin. Om en orättfärdig furste regerar, har folket rätt att avsätta denne.
Lockes idéer kom att bli mycket avgörande och bärande för moderna politiska riktningar, inte minst liberalismen, samt även hela samhällssystem, föga förvånande kapitalismen, som ju liberalismen vilar på.
Locke. Teriffic brainbox!
Vi tackar Locke för detta framträdande (tack, tack, tack), och rör oss över engelska kanalen till la belle France, och några av deras tyngsta representanter för upplysningen. Mina damer och herrar: På allmän begäran, efter flitigt turnerande och bejublade framträdanden på Roskilde och Glastonbury…
Francois Voltaire (1694-1778)
Utan tvekan en av Frankrikes tyngsta, både som upplysningsman men också som författare i allmänhet. Hans verk lästes och läses över hela världen, och har inte förlorat sin udd trots att de skrevs för 250 år sedan…
Voltaire föddes i Paris under tämligen välbärgade förhållanden. Hans far var mån om sonens utbildning, hoppades att han skulle bli advokat, så han sattes i den prestigefulla jesuitskolan Louis le Grand. Själv ville Voltaire bli författare, vilket han också blev, med succé redan från början.
Voltaire var vass i tungan och vass i pennan, vilket inte alltid var till hans fördel. År 1717 fick han sitta ett tag i Bastiljen, då han varit lite väl satirisk i några texter, och efter ett gräl (eventuellt en duell) med en adelsman var han tvungen att flytta till England ett tag. Voltaire var redan intresserad av filosofi, och då han i England upplevde den i jämförelse med Frankrike enorma friheten och toleransen i öriket växte även hans politiska intresse och engagemang. Hans verk var mycket populära, inte minst i hans hemland Frankrike. Med ”la Henriade” väckte han dock den franka kungens och kyrkans missnöje, då verket handlar om religiöst förtryck. Flera av hans verk kritiserade det franska samhället i allmänhet, och det franska kungahuset i synnerhet, något som under denna tid kunde vara mycket farligt. Inte sällan ansågs dessa verk så pass farliga av den franska censuren att de förbjöds och upplagorna drogs in (Vissa gavs naturligtvis ut illegalt. De underjordiska tryckpressarna var heavy shit på den tiden!).
Voltaire var tvungen att ligga lågt i tio år, och hystes av sin väninna Mme. De Châtelet i Champagne. Hon dog dock, och Voltaire ansåg att det var klokt att hitta en ny beskyddare. Fredrik II i Preussen var en stor beundrare av Voltaire, så den senare reste till Berlin. Dock, inte alltid den mest taktfulle, lyckades Voltaire få en av sina skrifter (”Diatribe du Docteur Akakia”) allmänt fördömd av den berlinska vetenskapsakademin, som också brände böckerna. Voltaire var tvungen att flytta igen, men eftersom kung Ludvig XV hade förbjudit honom att vistas i Paris, drog han till Genève och slog sig ned där i stället.
Voltaire fortsatte att skriva. Han kritiserade statliga och kyrkliga maktstrukturer och skrev debattinlägg där han framförallt försvarade folk som han tyckte hade blivit utsatta för orättvisor. Framförallt den katolska kyrkan blev nu fokus för hans kritik, och hans attacker var syrliga och satiriska. Voltaires filosofiska idéer cirkulerade runt tolerans och rättvisa (kanske påverkan av hans engelska vistelse), något knappast kyrkan gjort sig känd för.
Han hade läst Lockes och även Isaac Newtons texter, och dessa hade en stor inverkan på hans filosofiska och politiska tankar. Voltaire menade, som de flesta andra upplysningsmän, att enbart genom förnuft kan vi bygga en bra värld. En bra värld var för honom en där yttrandefrihet rådde och där mänskliga rättigheter åtnjöts. Han accepterade inte kyrkans värderingar och flera religiösa ”sanningar” kritiserades starkt i Voltaires skrifter. Han var inte ateist, tvärtom, men flera kyrkliga påfund fungerade inte i hans ideala, förnuftsbaserade värld. Han förkastade begrepp som arvsynd och predestination, och menade att alla individer har sin frihet att själva skapa och forma sitt öde, både i detta liv och det som han menade kommer härefter.
Voltaire är utan tvekan en av västerlandets främsta politiska och filosofiska tänkare, och dessutom en av de mest avgörande författarna. Hans idéer genomsyrar än idag våra modeller av hur ett samhälle skall se ut, och hans kritik när så inte är fallet är i regel lika aktuell idag som det var då han levde.
Voltaire. Vass jävel.
Oj oj oj, ladies und gentlemen, vem har sagt att filosofer är tråkiga? Voltaire var ytan tvekan head honcho, the man, leader of the pack och så vidare… Vi avslutar denna föreställning med en man som skiljer sig från de andra, ett wildcard, en joker. Får jag innan jag presenterar honom be damerna längst fram att behålla sina underkläder denna gång, det här är ett respektabelt etablissemang… Tack! Då så: Mina damer och herrar, sist ikväll men absolut inte minst…
Jean-Jaques Rousseau (1712-1778)
Rosseau blir omtalad i dag främst för sitt författarskap och sina politisk-filosofiska tankar, men under sin livstid ägnade han sig åt ett flertal yrken och rörde sig i mycket olika miljöer. Redan som sextonåring fann han en intellektuell och andlig motpart och lärare i den tolv år äldre Mme de Warens, som inte bara drillade den unge Rosseaus hjärna, utan de hade även en sexuell förbindelse (Damerna längst fram, jag har redan sagt till er en gång. Nu får ni dämpa er!). Förutom intellektuell och köttslig förlustelse lyckades de Warens omvända den reformerte Rousseau till katolicismen.
Rousseaus idéer skiljer sig avsevärt från många andra upplysningstankar, och han skaffade sig en hel del anhängare, men även åtskilliga fiender. Hans grundtanke, rent filosofiskt-politiskt, var inte utvecklingspositiv i ordets allmänna bemärkelse, utan snarare tvärtom. Rousseau menade att människan visserligen skulle agera förnuftigt, men att människan kanske framförallt styrdes emotionellt, och att agera mot denna vår natur, var att agera fel, mot gud. I en tänkt urtid, det tidigare av andra filosofer påtalade naturtillståndet, var människan ofördärvad, men i samma takt som kultur och samhällssystem växte och utvecklades, förföll den mänskliga rasen. Kulturen försvagar och förstör snarare än bygger upp, enligt Rousseau, och det bästa för människan vore om vi flyttade ifrån våra kulturbygder och bosatte oss på landet, där vi borde föra en naturnära, pastoral tillvaro, ofördärvade av kulturens lockelser och degenerering. Det kanske bör påpekas att Rousseau själv knappast levde som han lärde. Just dessa idéer utformade han då han bodde i Paris, och där njöt fullt ut av just den kultur han ville ta avstånd från. Så kan det vara.
Rousseaus misstro mot kultur, civilisation och vetenskap innebar dock inte att han inte förespråkade de olika friheter som andra upplysningsfilosofer också poängterade. Han menade att en stats uppgift är att trygga medborgarnas säkerhet, inget annat, vilket han skriver i flera skrifter.
Hans tankar kring frihet begränsas inte bara till det politiska fältet, utan även allmänt om människans utveckling som individ. I ”Émile ou de léducation” (1762) diskuterar han barnets uppfostran. Rousseau lägger här stor vikt i att en människa måste få utvecklas själv, utan påtryckningar utifrån. Egna intressen och styrkor skall få växa individuellt, och det är först genom denna fulla individuella frihet som människan kan bli harmonisk och nå sin fulla emotionella och intellektuella potential.
Rousseau var en mångsidig herre, och ägnade sig som sagt inte bara åt filosofi och politik. Han var mycket intresserad av musik, och lyckades faktiskt få till några av dåtidens hits. Dessa gav visserligen upphov till en het kontrovers mellan olika förståsigpåare. Han försökte göra om notsystemet, och författade ett musiklexikon.
Trots att han på många vis skilde sig diametralt i sina idéer mot andra upplysningsfilosofer, kom Rousseaus idéer att vara avgörande i de senare revolutionära strömningarna som skakade Frankrike. Vidare lade hans tankar grunden för motreaktionen mot upplysningen, den känslohyllande romantiken.
Rosseau. Back to nature, man!
Då så, mina damer och herrar, ber jag att få tacka för denna gång. Vi ber er kontrollera att ni har med er alla saker, och vill påminna om att program, souvenirer och liknande kan köpas i entrén för facila priser. Än en gång, stort tack!
Ridå.
Pssst! Ni där. Ja! Ni! Du, du och du. Ja, ni damer längst fram. Sugna på efterfest? Cool! Häng på mig, jag ringer taxi…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar