Det franska samhället var uppdelat i tre stånd, precis som under medeltiden. Dessa stånd var adeln, prästerna och det tredje ståndet. De två förstnämnda utgjorde en försvinnande liten minoritet av befolkningen, tillsammans endast två (2) procent. De övriga 98 procenten innefattade alla andra, från utfattiga jordlösa jordbruksarbetare till välutbildade, ekonomiskt oberoende, men likaväl ofrälse, borgare.
Adeln var i princip helt skattebefriade, och kunde dessutom räkna upp en rad andra privilegier, vilka deras släkter haft sedan medeltiden. Detta innebar att adeln var extremt rik, och kunde dessutom bete sig i princip som de ville (vilket de också ofta gjorde, åtminstone högadeln). För många adliga bestod livet enbart av fester, baler, intriger och hovliv. De var oemotsagda och oinskränkta. För adeln var livet ett paradis, och exemplen på deras slöseri och oförmåga att sätta sig in i, eller ens bry sig om, andras situation kan läggas på en lång rad. Okej, några exempel: På de tjusiga festerna lät man ibland fontänerna spruta vin eller champagne. Flera adelsmän hade börjat använda en ny uppfinning, toalettpappret. Deras papper var naturligtvis försilvrade. Det var trendigt att ha stora parker, och för att öka på lyxen skulle man gärna ha en eremit eller indianstam i parken (indianer importerades från Amerika, eremiter hyrdes in från lokalbefolkningen) och så vidare…
Även prästerna åtnjöt skattebefrielser och privilegier. Kyrkans ställning var i Frankrike under den här tiden fortfarande mycket stark, även om flera upplysningsfilosofers tankar börjat spridas (illegalt tryckta böcker och pamfletter), vilka ifrågasatte kyrkans, och ibland även religionens makt över människan. Kyrkan och adeln backade varandra, och legitimerade varandras maktanspråk. Inte sällan var dessutom höga kyrkoledare av adlig börd.
Både adeln och kyrkan var således oerhört mäktiga och inflytelserika, och deras privilegier och familjenamn var ofta garantier för fördelaktiga poster och anställningar inom den statliga administrationen. Ett statligt ämbete, vilket som helst, gav en ofta helt okej lön (de flesta adliga behövde dock knappast arbeta för sitt leverne), men framförallt inflytande. För att en adelsman skulle få en dylik post var han ofta tvungen att betala ansenliga summor till rätt beslutsfattare (mutor), samt åberopa sin börd. Detta innebar att alla fördelaktiga poster inom staten innehades av adelsmän, vilka också svartsjukt bevakade dessa poster. För de högutbildade ur tredje ståndet innebar detta med andra ord att det spelade ingen som helst roll hur bra utbildningar de hade, hur duktiga eller ambitiösa de var, då nästan alla attraktiva tjänster tillföll snoriga adelsmän, ofta utan vare sig kunskaper eller intresse, som ofta ägnade sin tid på arbetet med att lata sig eller att fnittrande studera högst erotiska men även högst illegala kopparstick. Puh! Misstron och missnöjdheten växte således i den franska borgarklassen, en stämning som dessutom ökade i samband med att de olika upplysningsideologierna blev mer och mer kända och accepterade. Frankrike var till ytan stabilt, men var i själva verket en krutdurk.
Fransk adel. Rika föräldrar, taskig hygien.
Revolutionen
Kungen, Ludvig XVI (satt på tronen mellan 1774 och 1792), var enväldig, och fattade själv alla viktiga politiska beslut. Han bestämde allt, och behövde inte bry sig om andras åsikter, utom då det gällde skattefrågor. I dessa fall var han tvungen att sammankalla parlamentet och förhandla med parlamentets ledamöter. Detta hade inte skett på många år, inte sedan år 1615 (!). För att finansiera krigen mot Storbritannien, först sjuårskriget, och sedan som koloniernas allierade under det amerikanska befrielsekriget, hade franska staten tvingats ta stora lån, skatterna räckte inte att finansiera dessa företag. För att kunna betala tillbaka lånen, samt återställa statens finanser, måste således kungen kräva in nya skatter, vilket alltså innebar att han måste kalla samman parlamentet, så att detta kunde rösta om saken. Valet genomfördes våren 1789. Problemet var att vardera av de tre stånden hade varsin röst, adeln en, prästerna en och tredje ståndet en. Att det tredje ståndet utgjorde 98 procent av befolkningen gjorde naturligtvis att många, framförallt rika borgare, men även några ur lågadeln och prästståndet, reagerade mot detta system och ville förändra det. Deras påtryckningar lyckades, och i juni 1789 avskaffades ståndsindelningen i parlamentet. Parlamentet döptes om till Nationalförsamlingen, och nu gällde en ledamot - en röst.
Detta var naturligtvis ett stort steg mot demokrati, och många, både på landsbygden och inne i städerna, förväntade sig att det nu skulle ske flera förändringar som skulle bidra till orättvisornas utjämning. Situationen var synnerligen orolig. Året innan hade missväxt drabbat Frankrike hårt, med resultatet att det rådde matbrist, framförallt i städerna. Samtidigt florerade rykten om att kungen skulle upplösa nationalförsamlingen och tvinga tillbaka samhället till det gamla systemet. På landsbygden ryktades det att adeln försett inhyrda rövarband med vapen för att dessa med hjälp av terror skulle hålla nere bönderna, då dessa krävde rättvisa och mat…
Rädsla, desperation och hunger är ytterst lättantändliga komponenter, och tillsammans bildade dessa faktorer en samhällsbomb. Bönderna förberedde sig för attacker från de inhyrda rövarbanden. Dessa var dock just rykten, och då de inte anföll passade grupper av bönder på att plundra adelns slott och herresäten, samt, påpassligt nog bränna alla skattelängder och liknande dokument. I Paris var stämningen våldsam. När soldater kallades in beslöt parisarna för att beväpna sig. Ett stort vapenlager fanns i den gamla fängelseborgen Bastiljen, där även en hel del politiska agitatörer och samhällskritiker satt inspärrade. Den 14:nde juli 1789 attckerades bastiljen av hundratals parisare. Borgen intogs, fångarna befriades och vapen delades ut. De kuvade massorna hade plötsligt om inte helt tagit kontrollen, åtminstone utjämnat oddsen en smula. Vapen ger makt. I Versailles satt kungafamiljen och förstod kanske inte riktigt vad som höll på att hända. Först när en stor folkmassa från Paris, framförallt kvinnor, marscherade till det kungliga residenset och krävde bröd, insåg de att detta inte var något mindre bråk eller upplopp. Detta var en revolution. Huruvida drottningen, Marie Antoinette, verkligen sade sitt berömda svar på parisiskornas krav på bröd, är omdiskuterat. Troligast är att det är en efterkonstruktion, för att visa hur känslokall hon var inför folkets lidande.
Stormningen av Bastiljen. Power to the people, typ…
Oroligheterna gör att nationalförsamlingen måste handla snabbt, för att saker och ting inte skall spåra ur totalt. I början av augusti 1789 avskaffas adelns privilegier, samt jordavgiften (en avgift bönderna varit tvungna att betala). Några veckor senare utfärdas en deklaration om mänskliga och medborgerliga rättigheter, vilken skall garantera ett nytt och jämlikt samhälle. I deklarationen fastställs till exempel yttrandefrihet, tryckfrihet, jämlikhet inför lagen. Alla skulle ha rätt till personlig frihet, egendomsfrihet och frihet att utöva vilken religion som helst. Dessutom skulle vem som helst kunna få en statlig tjänst, oberoende av namn eller börd, och alla, inklusive adeln och prästerna skulle betala skatt efter sina tillgångar. Slagorden för revolutionen blev ”Liberté, egalité et fraternité”, ”Frihet, jämlikhret och broderskap”. Dessa tankar, utpräglade upplysningstankar, känner vi igen från den amerikanska revolutionen, vilket inte är speciellt konstigt, då åtskilliga fransmän var över och slogs på kolonisternas sida, och då tog del av deras idéer och tankar.
Nationalförsamlingen arbetade hårt under de nya premisserna för att bygga ett nytt samhälle. År 1791 antogs en ny grundlag, vilken innebar det definitiva slutet på det kungliga enväldet. Kungen måste nu dela makten med nationalförsamlingen, vilket han accepterade, men där drog han också sin gräns. Han menade att här var revolutionen över, han hade lämnat halva makten, adeln hade blivit av med sina privilegier och folket hade fått ökade rättigheter. Nu var det nog, tyckte kungen. Det var han ganska ensam om (nåja…).
Skräckväldet
Oroligheterna i Frankrike ledde till att andra Europeiska stater ville blanda sig i leken, och snart utbröt krig mellan frankrike och Österrike. Frankrike fick mest stryk, vilket de mer radikala politikerna i nationalförsamlingen ville ändra på. De ville effektivisera krigföringen, men även Frankrikes styrelse. Dessa radikaler bildar ett nytt parlament, som kallades nationalkonventet. Detta konvent utökade rösträtten, nu fick alla män rösta, även de fattigaste. Detta uppskattas naturligtvis, och den radikala regeringen får ett starkt stöd. De avskaffar då monarkin helt och utropar republik. Kungen, som levt i någon form av husarrest, anklagas för att motarbeta revolutionen och avrättas tillsammans med drottningen år 1793.
Monsieur Guillotine, a very democratic machine…
Trots nationalkonventets ansträngningar vänder inte krigslyckan, och här och var börjar kontrarevolutionära uppror blossa upp. Situationen blir ohållbar, och nationalkonventet utser en grupp på tolv män som kallas välfärdsutskottet, vilka får som uppgift att eliminera alla motståndare till revolutionen. Utskottet styrs av en man vid namn Robespierre, en ytterst farlig man. Utskottet har total makt, och alla, som på något vis kan ha sagt något negativt om revolutionen, riskerade huvudet i guillotinen. En ny tideräkning infördes, nya månader, och Robespierre proklamerade en ny, förnuftsbaserad religion. Runt 40 000 människor dömdes och avrättades, över 300 000 satt i fängelse. Republiken hade utvecklats till en diktatur… År 1794, på sommaren, hade alla uppror slagits ned, och även de franska trupperna började segra. Välfärdsutskottet började förlora i makt, vilket inte minst märktes när Robespierre själv fick en date med guillotinen. Skräckväldet var nu över, och många menade att det var demokratins fel att det gick så pass långt.
Resultatet
År 1795 begränsades åter den allmänna rösträtten, de fattigaste förlorade sitt inflytande, kyrkans inflytande stärktes och saker och ting stabiliserades. På flera sätt återgick man till pre-revolutionella system, men bara på vissa punkter. Det kungliga enväldet var avskaffat, framförallt borgarklassen hade flyttat fram sina positioner avsevärt, och åtskilliga rättigheter och friheter hade införts. Dessutom hade man visat att de gamla systemen kunde omkullkastas, Europas kungar skulle inte vara så säkra på sina troner. Snart skulle Frankrike dock styras av en ny enväldig härskare, Napoleon Bonaparte, men det är en annan historia, som vi inte ägnar oss åt här…
Och vilka låg egentligen bakom revolutionen? Vi låter den frågan stå öppen för den som vill spekulera…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar