Digerdöden

Ett skepp kommer lastat…

Pesten, digerdöden, den svarta döden, Guds straffdom och så vidare dök upp först i Sydostasien på 1340-talet. Den spred sig via sidenvägen västerut.

Under belägringen av Kaffa på Krim började Khan Janibegs tatararmé minska. Folk dog av en mystisk sjukdom. Detta var i slutet av år 1346. Tatarerna började kasta sina döda över Kaffas murar med katapulter. Biologisk krigsföring känt redan då. Snabbt insjuknade stora delar av stadens befolkning. Några handelsmän från Genua försökte fly undan sjukdomen i sina fartyg, men förde då bara smittan vidare till Europa…

Tidigt år 1347 nådde det besmittade skeppet Genua i Italien. Sedan spreds sjukdomen i tur och ordning till Frankrike, Spanien, Storbritannien och Tyskland, för att år 1349 nå Norge, och året därpå, år 1350, Sverige.

Black Death European Tour...

Sjukdomen

Pest orsakas av bakterien Yersinia Pestis. Dock antyder nya rön att det kan ha rört sig om flera sjukdomar. Krönikor berättar hur offren blödde ur kroppsöppningar och genom huden, vilket antyder ebola eller en liknande sjukdom. Att fåglarna dog i Kairo innan människorna fick pesten skulle kunna antyda en aggressiv influensa…

Pesten kom i tre olika varianter: Böldpest (dödlighet cirka 50%), lungpest (dödlighet 100%) och blodpest (dödlighet 100%). Symtomen kunde variera, men oftast drabbades offret av inflammerade lymfkörtlar, bölder fyllda med var och blod, kräkningar, diarré, hög feber och yrsel. Sedan dog man. Mest smittsam var lungpest. Detta var när blodpest först drabbade luftvägarna, vilket framkallade våldsam hosta, vilken i sin tur innebar ytterligare smittspridning.

En gammal teori var att pesten spreds av råttor, men denna teori betvivlas av många idag. Pesten rörde sig helt enkelt snabbare än vad råttor klarar av (runt åtta kilometer per dygn), vilket innebär att de främsta smittspridarna troligen var människor. Eventuellt spreds smittan genom luften, från människa till människa, men även ibland mellan människa och djur. Sjukdomen hade tre dagars inkubationstid. Detta innebar att under tre dagar kunde man gå runt och vara smittad och smitta andra, utan att känna sig sjuk. Sjuk blev man först på fjärde dagen, men då gick det i regel snabbt, man dog inom runt ett eller ett par dygn. Vissa klarade upp till fem dygn. Grattis säger vi till dem! Med andra ord, från att en pestsmittad kom till en stad, till att halva stadens befolkning var utplånad, kunde det ta tre dagar …

Lycka till...

Vilka drabbades?

Det är lätt att tro att pesten främst drabbade vissa befolkningsgrupper, till exempel de tätt boende borgarna. Så var inte fallet. Alla, även de på landsbygden drabbades mycket hårt.

God hygien eller välnärdhet utgjorde inget skydd, varför de rika drabbades lika hårt som de fattiga. Många rika hade dock ekonomin att fly undan pesten, vilket kan ha hjälpt i vissa fall. Eller bara spritt smittan ytterligare … Vissa områden klarade sig av någon anledning bättre: Böhmen, Polen och Valakiet drabbades, men inte speciellt hårt, bara typ var tionde dog. Detta gällde även staden Milano. Hur detta kom sig vet man ännu inte. Det kan ha att göra med att fler i dessa regioner har blodgrupp 0- än vanligt, och detta innebär högre motståndskraft. Detta är dock bara en teori.

Totalt räknar man med att runt en tredjedel av Europas befolkning dog, fler på vissa platser, färre på vissa. Norge drabbades exempelvis fruktansvärt hårt, ungefär hälften av alla människor dog. Man menade att döden kom med en kratta och en kvast. Krattade han staden klarade sig några, men sopade han… I den muslimska världen vet man inte hur många som dog, men troligen försvann ungefär lika stor del av befolkningen som i Europa. Detsamma gäller Asien, men här är det svårt att hitta tillförlitliga uppgifter.

Samtida orsaksförklaringar

Medeltidens människor anade olika orsaker till pestens härjningar: De flesta gick på kyrkans linje, att det var Guds straff för alltför syndigt leverne. Denna teori eldades på av prästerskapet, och kyrkan utnyttjade till en början situationen. Folk uppmanades donera pengar till kyrkan i tron om att de då skulle klara sig. Man kunde betala för att prästerna skulle hålla speciella förböner för en och liknande. Hjälpte inte så bra direkt… Andra hade en ”vetenskaplig” förklaring, att planeterna Mars och Jupiter i konjunktion bildade miasma (gaser) i den Indiska oceanen, vilka orsakade pesten. Idén att dålig lukt kunde orsaka sjukdomar fanns kvar ända in på 1800-talet! Andra beskyllde judarna för att förgifta brunnar och vattendrag och på så vis sprida sjukdomen. Detta ledde till ökade förföljelser av judarna, vilka naturligtvis drabbades av pesten lika hårt som alla andra…

Försök att häva smittan

Något botemedel finns inte. Ändå försökte speciella pestdoktorer med olika knep häva sjukdomen. Man försökte bränna olika örter, man åderlät de sjuka, gav de olika mediciner, men till föga nytta. Eld sågs som renande (renar luften, miasmatanken igen), och vissa omgav sina hus med eldar. Detta funkade i viss mån, men framförallt på grund av den isolering det innebar. De flesta var hänvisade till att vänta och be…

Det visade sig att när en stad drabbades, rasade pesten i 40 dagar, för att sedan ebba ut. Detta medförde att man började stänga drabbade städer helt, ingen fick komma in och ingen fick komma ut. Än i dag kallar vi isolering av sjuka för karantän, från det franska ordet för 40, quarante.

Scrubs på medeltiden...

Andra effekter av pesten

Massdöden orsakad av pesten hade även andra effekter: Flera byar och gårdar tömdes på folk, med följden att åkermark blev ledig. Bönder som överlevde odlade bara på de bra åkrarna, de andra användes som betesmarker. Köttkonsumtionen gick därmed upp i och med Digerdöden.

Produktionen av matvaror minskade, varför de överlevande bönderna kunde ta mer betalt för sina varor, och därmed stärkte sin position. Samtidigt minskade även köparnas antal, så i vissa regioner blev bönderna snarare fattigare. Dock, generellt blev bondeståndet starkare, och började kräva sin rätt. Många bondeuppror följde i Digerdödens spår.

Kyrkan var ingen hjälp, vilket innebar att många började tvivla på den kyrkliga makten. Prästerna hade lovat mycket de inte kunde hålla, och de, som var guds tjänare, dog de också. Denna förtroendeknäck försvagade kyrkan kraftigt, och var indirekt en av orsakerna till reformationen som genomfördes på 1500-talet.

Även konsten förändrades. Plötsligt började målare och skulptörer fylla sina verk med dödskallar och lik. Sånger skrevs om död snarare än om kärlek. Döden hade gripit tag om människans psyke på ett vis som aldrig tidigare. Det blev till och med trendigt att omgärda sig med symboler för död. Pesten var total och allomfattande, döden lurade överallt.

Goth!

Pestpaus, sen på igen och igen och igen…

År 1351 avtog epidemin. Då hade mellan en tredjedel och hälften av de olika europeiska ländernas befolkning dött. Vissa länder drabbades mer, andra mindre. Även den muslimska världen drabbades mycket hårt: Kairo, en av dåtidens största städer, blev av med halva sin befolkning på bara några dagar. Så många dog att man inte hann begrava alla i tid (muslimsk sed), utan ruttnande lik låg kvar i husen och på gatorna under lång tid, vilket naturligtvis ledde till att fler sjukdomar spreds… Dock, efter denna våg av död, följde flera nya pestepidemier, dock alltid med avtagande styrka. Den Svarta Döden återkom år 1361, 1369, 1375, 1379, 1389, 1400, 1405, 1413, 1420, 1427, 1433, 1438, 1457, 1463, 1467, 1471, 1479, 1485 Och så vidare…

Läkarna sökte efter nya botemedel, och märkte snart att folk som haft den svagare sjukdomen kokoppor inte drabbades, de hade blivit immuna. Av arabiska läkare lärde man sig en tidig form av vaccination. Denna började användas, men kunskapen spreds långsamt. Kyrkan var länge motståndare till denna metod, då den uppfunnits av icke-kristna, men fler och fler läkare trotsade kyrkans förbud och började praktisera metoden, med stora framgångar. Sjukdomen fanns kvar, men svagare. Så sent som i mitten av 1900-talet (!) ansågs den Svarta Döden slutligen utrotad!

Men… För bara några år sedan upptäcktes sjukdomsfall i både Indien och Afrika, där de sjuka drabbats av Yersinia Pestis…

Favorit i repris?

Bondeliv på medeltiden

Böndernas liv var mycket hårt, men inte bara elände.

Familjen grunden. Familjer större, flera generationer bodde tillsammans. Ätten fortfarande viktig. ELLER… Senare forskning antyder att det kanske faktiskt rörde sig om mindre kärnfamiljer.

Man och kvinna olika uppgifter, oftast kopplat till fysisk styrka, men ej alltid. Nödvändigt för att kunna driva jordbruk, svårt ensam. Man gifte sig troligen inte så tidigt generellt, snarare när man var runt tjugo. De tidiga giftermålen fann man snarare inom adeln. Mannen bestämde. Äldste sonen ärver gården. Endast män myndiga.

En gård ofta flera hus med gårdsplan i mitten. Hade man tur hade man egen brunn, annars brunn på torget.

Folk levde i byar. Detta var innan storskiftet!

Runt byarna låg åkrar. Tegsystemet skulle göra det rättvist, så att alla fick lite av de olika odlingsmarkerna. Skiftesbruk skulle maximera avkastningen. Träda innebar att jorden fick vila sig och gödslas naturligt av betande djur.

Tegsystemet. Rätt skall vara rätt!

Spannmål, husdjur och grönsaker huvudfödan. Jakt ibland, men detta var ofta förbjudet, ett privilegium för adeln. All mat producerades hemma.

Ingen skola. Alla, även vuxna, var generellt analfabeter. Ej latinska bokstäver, dock ibland runor!

Info fick man i kyrkan, prästen är nyhetsförmedlare, han bestämmer vad som skall sägas, ofta i samråd med fursten.

Viss info även på de återkommande marknaderna. Professionella nyhetsuppläsare förekom. Marknaden en social höjdpunkt. Skvaller och fest.

Åtskilliga högtider, de viktigaste knutna till jordbruksåret. Gamla hedniska blev kristna. Många helgon firades.

Då ingen klassskillnad på kulturen, ingen folklig resp. finkultur. Alla deltog i byfester, ibland även adelsmannen.

Dock STOR skillnad på folklig kultur och kyrkans kultur. Kyrkan ofta oroad.

Sånger (Ballader!), musik, danser (Ringdanser) och lekar.

Öl, vin eller mjöd, beroende på var man bodde.

Socker fanns i princip inte. Till fest åt man honungssötade saker och frukt, förutom den vanliga maten.

Arbetslinjen...

Viktigt hur man såg ut. Kläderna markerade sin ägares stånd. Regel som inte fick överskridas, åt något håll.

Kvinnokläder:

Enkla långa klänningar som dras över huvudet. Gärna klara starka färger (växtfärgning). Dekorationer runt halsen. Ofta lät man underklänningen sticka upp över halslinningen på klänningen. Gifta kvinnor bar ALLTID huvudduk. Annars skamligt. Hu! Bättre vävteknik ger möjlighet till längre tyger. Klänningar fick släp. Stora armhål blev poppis. Men då kunde man se brösten! Kyrkan och moralisterna upprörda. Mycket populärt…

Kvinnor hade under huvudduken långt hår, gärna flätat.

Färgglatt skulle det vara!

Manskläder:

Lång skjorta med bälte i midjan. Hosor. Ibland korta skjortor som knappt täckte rumpa och skrev. Hu!, sade kyrkan…Senare även byxor, gärna med blygdkapsel. Lång tjusig rock om det var fest. Olika mössor, gärna päls.

Långt hår och skägg standard till ca 1200. Sedan kortare, typ popfrilla. Skäggen försvann, blev ibland tom förbjudna.

För bägge könen gäller naturligtvis att bling-bling är bra… Örhängen vanliga.

Jordbruk med stil!

Handel under medeltiden

Vad bygger handel på? Varor efterfrågas: Allt som inte finns att tillgå i närområdet, dvs tyger, matvaror, metaller, lyxvaror etc.

Många faror (rövare, skeppsbrott).

Höga tullar.

Därav höga priser, och därmed stor profit.

Handelsmän slår ihop sig i förbund: Delad risk är mindre risk, tillsammans köpa skydd etc.

Do a bit of shopping...

Europas handelscentrum:

Norditalien (Venedig och Genua)

Flandern

Hanseområdet (kanske mest intressant för oss i Sverige)

Flandern:

Textilier (ylle)

Ull från England

Stor efterfrågan- Vissa familjer blev extremt rika…

Venedig:

Bra geografiskt, tillgång både till Medelhavet och de transalpinska lederna. Bra knytpunkt. Primärvaror var egenproducerat salt (från lagunen), samt kryddor, tyger och slavar från orienten och Nordafrika.Venedig tog kontroll över flera stora handelsplatser runt Medelhavet. Ofta köptes ensamrätt att bedriva handel med främmande makter, vilket alltså utestängde andra européer att handla med dessa. Detta ledde till regelrätta handelskrig, där den största konkurrenten var…

…Genua:

Handelsmännen från Genua sysslade med samma varor som de från Venedig, vilket naturligtvis ledde till gräl. Även Genua köpte ensamrätt i flera viktiga hamnstäder runt Medelhavet (Främst de västra delarna. Venetianarna höll sig främst österut.) Fiendskapen mellan dessa två städer legendarisk, och de missade aldrig ett tillfälle att sabotera för den andre…

Hansan:

Hansan utgjordes till en början av ett handelsförbund centrerat kring ett antal tyska städer, med Lübeck i spetsen. Från mitten av 1100-talet expanderade förbundet till att innefatta omkring 200 städer kring Östersjön och Nordsjön. Runt 70 av dessa städer var aktiva i Hansans styrelse, och utövade därmed politisk makt inte bara över förbundet, utan ofta över de länder där Hansan var representerad.

Hansan lade sig ofta i nationell och internationell politik, för att säkra och stärka sin ställning. De såg ogärna att något enskilt land växte sig för starkt, då detta kunde leda till inskränkningar på Hansans privilegier. Följaktligen stödde de ofta den näst starkaste parten i olika konflikter, för att utjämna oddsen en smula. Danmark, som var en stark handelsmakt på den tiden, ogillade Hansans inflytande och bildade därför tillsammans med Sverige och Norge Kalmarunionen i ett försök att knäcka ryggen på de tyska handelsfurstarna. Under hela medeltiden pågick maktspelet mellan Hansan och olika kungar.

Bortsett från politiska problem, var Östersjön på den tiden ett mycket farligt område, fullkomligt infekterat av sjörövare. För att skydda sig mot dessa köpte och utrustade Hansan krigsskepp och legoknektar för att skydda sina intressen. Samtidigt sponsrade de kungar och makthavare på olika sätt, i utbyte mot vissa privilegier, typ skattelättnader och tullbefrielse.

Hansans viktigaste handelsvarorna var salt, torkad fisk, spannmål, timmer, järn, bärnsten och pälsar från Norden, samt ylletyger, vin och kryddor från Västeuropa.

Det nordeuropeiska hansenätet hade god kontakt med de sydeuropeiska handelsstäderna, vilket kom att innebära en kommersiell revolution i Europa. Det gamla feodala självhushållet kom att ersättas av ett marknadsekonomiskt penninghushåll.

Pengar, mynt, blir viktiga. Tidigare framförallt byteshandel, men mynt gör det enklare.

Växlar, krediter och banker följer i myntens spår, allt för att underlätta, och minska de reella farorna (pirater! Rövare!), kring överföringen av summor från en köpare till en säljare. Tidigare hade dessa uppgifter legat hos judarna (ingen god kristen sysslade med pengahantering, och räntor sågs som ett brott mot Gud), men då det var ytterst lukrativt började även kristna syssla med finanser.

Tillgången på nya varor ökar, maten förändras (kryddor!), och levnadsstandarden höjs rent generellt. Givetvis mer för vissa. Fattiga har det tråkigt jämt… Dock, i och med den medeltida handelsrevolutionen gavs tusentals människor med tämligen påvra liv möjligheten att förbättra sin situation.

Den tidigare nästan helt jordbruksdominerade ekonomin i Europa fick större och större inslag av urban ekonomi. Städerna blir avsevärt mer viktiga än tidigare, och så även de som bodde i dessa, borgarna.

Den nya, rika, borgarklassen blev intressant för olika furstar, och de blev en viktig bricka i maktspelen runt om i Europa. Handel, som ju borgarna ägnade sig åt, genererade rikedomar, som för kungen innebar möjligheter till större skatteintäkter. Med mer pengar kunde kungen öka, förstärka och centralisera sin makt. Därmed ändrades den tidigare, feodala maktalliansen kung + adel till kung + rika borgare.

Stålar!

Ytterligare en effekt bestod i den ökade kontakten med orienten och de kulturer som fanns där. Detta medförde olika saker, antingen avgörande stora saker (krut och vetenskap), till kanske mer diskreta, men ändå märkbara innovationer, som bestick och servietter (de senare blev mycket populära, nu kunde man använda dessa i stället för att torka av sina flottiga fingrar på någon hund som låg och sov under matbordet. Gott bordsskick var ännu inte uppfunnet.). Handeln berikade med andra ord samhället på nästan samtliga plan.

Riddare, rustningar och fagra jungfrur

Ordet riddare kommer naturligtvis av det faktum att han inledningsvis var starkt sammankopplad med hästen. Detta syns även i andra språk, där hästen betonas (cavalier, cavallero och liknande). Ett annat ord som förekommer är knekt, besläktat med engelska knight och tyska knecht. Ordet betyder i sin grund ungefär pojke, ung man eller tjänare, och fick sin moderna, militära innebörd först på 1100-talet. I Sverige har dock en tydlig gräns dragits mellan riddare och knekt, då knekt oftast får representera icke adlade fotsoldater. En klassfråga, helt enkelt.

Under folkvandringstiden, alltså under de första århundradena efter Västroms fall, bestod de flesta arméerna av fotsoldater. Några germanska stammar var nästan uteslutande beridna, men dessa tillhörde minoriteten. I det framväxande Frankiska riket, utgjorde ryttarna bara en mindre del av den i huvudsak av infanteri uppbyggda krigsmakten. Denna skara ryttare kom mer och mer att framstå som en sorts elit, då de hade vissa fördelar: Först och främst kom de utvilade till striderna. De behövde inte marschera många mil innan de mötte fienden, de red, och sparade därmed på sina krafter. De kunde därmed också bära tyngre rustningar, något som blev populärare och populärare under medeltiden. Dessutom kunde dessa beridna krigare snabbt färdas längre sträckor och slå tillbaka framförallt muslimska rövarband. Flera fördelar med andra ord.

Här bör dock påpekas att krigarna red till slagfältet, men väl där klev man av hästen, och slogs till fot som alla andra. Man hade ännu inte börjat slåss till häst, av den enkla anledningen att man inte satt tillräckligt stadigt. Detta problem neutraliserades snart, då en ny uppfinning från Asien spreds över Europa, i takt med att olika asiatiska stammar red runt och plundrade: Stigbygeln. Denna ger stadga, man kan röra sig mer obehindrat i sadeln, och kan ta stöd bättre om man attackerar en fiende från hästryggen med företrädesvis ett spjut eller för ändamålet specialtillverkade vapen, lansar.

Allteftersom de ridande krigarna blev viktigare, började kungarna belöna de som kunde ställa upp med en eller flera bepansrade män och stridstränade hästar. Belöningen bestod i landområden och rikedomar, titlar (som senare skulle komma att gå i arv) och privilegier. Det var i och med detta som det europeiska feodalsamhället och den europeiska adeln växte fram. Hur detta såg ut rent politiskt och mer i detalj redogörs för på annat håll. Här struntar vi i politiken och går direkt över till något mer konkret, och kanske mer spännande.

Vapen och rustningar

Det är svårt och farligt att ge sig in i strid utan att vara förberedd. Riddarna, som hade krig som huvudsyssla, måste alltså alltid vara väl förberedda, vilket resulterade att de alltid hade bra vapen och rustningar. Under medeltiden, från de första mörka århundradena till senmedeltiden, utvecklades vapenteknologin på flera sätt, och det var naturligtvis viktigt att som riddare hålla sig ajour med det senaste, då detta kunde avgöra om du överlevde eller inte.

Riddarens huvudvapen var svärdet. Detta kunde tillverkas på olika sätt, och kunde således variera i kvalitet likväl som användningsområde. En enkel princip är att svärden under den tidiga medeltiden primärt fungerade som huggvapen, medan de senare övergick till stickvapen, vilket inte minst syns på senare perioders värjor. Svärdet hölls i en eller ibland två händer, beroende på om riddaren använde sköld eller inte. De flesta gjorde dock detta, eftersom sköld var ett bra skydd mot kommande attacker.

Förutom svärd bar riddaren alltid en dolk, och ibland även en metallklubba eller stridshammare, vilka med fördel kunde användas mot tungt bepansrade motståndare. När han slogs till häst använde riddaren också gärna spjut eller lans. Detta var ofta ett engångsvapen, och nyttjades bäst i ett beridet anfall. Sedan släppte man lansen och drog sitt svärd i stället. Vissa kulturella skillnader kan skönjas i beväpningen. Saxiska riddare till exempel, använde ofta stridsyxa i stället för svärd, och östeuropeiska, framförallt ungerska riddare, hade ofta en tung stridsklubba av något slag som huvudvapen. Missilvapen användes inte, det fick de vanliga soldaterna syssla med. Det låg ingen ära i att sänka sin fiende med en armborstbult på femtio meters avstånd (Armborstet ansågs för övrigt vara ett så effektivt vapen att det periodvis var förbjudet att använda det mot andra kristna, man fick bara skjuta muslimer med det. Inte för att någon brydde sig, men ändå!). Just detta brydde framförallt engelsmännen sig inte om, då de utvecklade långbågen till ett fruktansvärt vapen, vilket bevisades inte minst under slaget vid Agincourt. Bågskyttarna var dock inte riddare, men i alla fall…

Även rustningarna utvecklades. Under ungefär första hälften av medeltiden var ringbrynjan den absolut dominerande formen av rustning. Dessa bestod i tusentals sammanlänkade metallringar, vilka faktiskt gav en ganska god rörlighet i förhållande till skyddet de gav. På huvudet hade man hjälm, som kunde vara öppen eller sluten. De öppna hade fördelen att de inte var lika varma och att sikten inte begränsades, men å andra sidan så var man mer sårbar i en öppen hjälm än i en sluten. Allteftersom tiden gick började man mer och mer lämna ringbrynjan, och övergick till rustningar som bestod av sammanfogade plåtar. Varje rustning kunde bestå av ett stort antal delar, vilka täckte nästan hela kroppen. Dessa gav bättre skydd, men kunde samtidigt vara tyngre och svårare att röra sig i. Faktum är dock att senare, på 1500-talet och även under 1600-talet, när medeltiden så att säga var över, tillverkade man fortfarande denna typ av rustning, och då lyckades man få dem täta, hållbara men ändå lätta att röra sig i.

Rustningar kunde se ut…

Såhär (ringbrynja)…

Eller såhär (plåtrustning)…

Men aldrig såhär!!!

Utbildning

Träningen för att bli riddare började tidigt. Ofta fick söner till adelsmän flytta till någon annan adelsmans bostad redan vid låg ålder, kanske sju-åtta år. Där fick han tjäna som page, uppassare, vilket var menat skulle bidra med att den blivande riddaren lärde sig ödmjukhet. Av hushållets kvinnor fick han lära sig höviskhet, uppförande, musik och ibland även att läsa och skriva, även om detta sågs som värdefulla men inte nödvändiga kunskaper för en riddare. Förutom dessa saker började naturligtvis också träningen till stridsman. Ridning, fysisk träning och vapenkonst tränades konstant, men även strategi och krigskonst i större skala. När pojken blivit äldre fick han fungera som väpnare, det vill säga den som tog hand om sin utvalde riddares vapen, rustning och häst. I händelse av krig följde väpnaren med i striderna och tog hand om riddaren om denne sårades. När han blev ytterligare äldre förväntades han även deltaga i striderna. Vissa väpnare kunde utmärka sig i tapperhet på slagfältet, och blev riddare i och med detta, andra åtnjöt denna titel efter många års träning.

Livet som riddare

I adelssläkterna, precis som i alla släkter på den tiden, gällde regeln att det var äldste sonen i familjen som ärvde titel och gods. Således var det ofta bara denne som fick den fullständiga träningen, samtidigt som det inte var ovanligt att även den näst äldste och ibland även son nummer tre fick riddarträning. Yngste sonen fick i regel prästutbildning, då det var viktigt att kunna utöva inflytande även inom den kyrkliga världen.

Att vara riddare innebar att man måste kunna vara stridsberedd, men då det inte alltid rådde krig kunde det gå långa perioder då riddarna var i princip sysslolösa. Under dessa perioder ägnade man sig åt nöjen, gärna jakt eller att hålla stora fester. Man tränade naturligtvis, och om det fanns resurser, reparerade man eller lät bygga fästningar och borgar. Flera av dessa finns kvar i dag, och byggdes först och främst i försvarssyfte, men fungerade även som bostäder. Det bör påpekas att den ”klassiska” riddarborgen, så som de ser ut i filmer och annat, inte var speciellt vanlig. En borg kunde ofta vara ett befäst hus, med tjocka murar och en vallgrav (typ Glimmingehus i Skåne). Tinnar och torn hörde till ovanligheterna, och var sällan något man lade ner tillgångar och energi på. Faktum är att de borgar som påminner mest om vår idé om riddarborgar, hittar man i den muslimska delen av världen, i Nordafrika och mellanöstern.

Klassiker! Riddarborg i Cornwall

Ofta hade riddaren uppgifter ålagda av kungen även i fredstid. Dels måste han naturligtvis skydda bönder och ”vanligt folk” i sitt område mot rövare. Kringströvande rövarband förekom, och den lokale riddaren var ofta det enda skyddet folket hade mot dessa. Vidare hade riddaren ofta domsrätt, det vill säga han fungerade som domare i rättsliga mål. Detta innebar inte att han var utbildad i juridik, han saknade oftast juridiska kunskaper och kunde inte ens alltid läsa och skriva, men detta spelade mindre roll. Hans titel var en garant för att domsluten blev rättvisa.

En stor del av tiden gick också åt att klättra på den sociala stegen. Man ville öka sin makt och sina tillgångar, och detta kunde antingen åstadkommas genom regelrätta strider mot andra adelsmän, med den risk detta innebar, eller genom giftermål. Att kurtisera sköna jungfrur, eller i alla fall jungfrur, eller i alla fall kvinnor, ansågs vara viktigt och man måste följa strikta regler i dessa sammanhang. Om allt sköttes rätt, och båda släkterna kunde gynnas av ett giftermål, ingick äktenskap. I och med detta kan det vara av vikt att klargöra vissa saker: På den här tiden gifte man sig inte av kärlek. Det kärleksbaserade äktenskapet uppfanns på 1800-talet. Medeltidens äktenskap handlade uteslutande om makt och ekonomi. Äktenskap var under medeltiden ofta uppgjorda, och makarna hade ytterst sällan något inflytande.

Kvinnans roll

Trots detta så odlades idéerna kring den undersköna jungfrun, och adelns döttrar lade ned stor möda på att kunna föra sig väl och att vara fysiskt attraktiva. Klädmoden kom och gick (mer om det på annat håll), och hade man pengar kunde man kosta på sig en del, ju mer desto bättre. Mer om kläder senare. Adelns kvinnors främsta uppgift var annars att vara mor. Skilsmässa var inte tillåtet, men om en kvinna inte kunde få barn hade mannen ofta rätt att lämna henne. Om mannen däremot inte kunde producera arvingar, var det ändå mycket svårt för kvinnan att skilja sig, hon kunde sällan föra sin egen talan, utan en manlig släkting måste lägga fram kravet på skilsmässa. Om en adelskvinna inte blev bortgift fanns det ofta bara en utväg för henne, och det var att gå i kloster och bli nunna. Faktum är att många nunnekloster hade stor makt, de tillhörde trots allt kyrkan, och nunnorna i klostren hade en personlig frihet som på många vis var betydligt större än för vanliga familjekvinnor. I klostret kunde de studera, läsa och skriva, och odla sin intellektuella förmåga. Intellektualism var annars knappast något som ansågs passande för kvinnor. Om man var nunna och dessutom adlig var chansen ganska stor at man kunde få en hög position inom klostret, till exempel som abedissa, och kunde då utöva direkt kyrklig och politisk makt, något som historien ger flera exempel på.

Det finns andra exempel på kvinnor med makt under medeltiden, men de är en tydlig minoritet i relation till männen. Dock, det förekom både drottningar och adelskvinnor vars inflytande var påtagligt. Antingen styrde dessa direkt, eller så styrde de indirekt, som makten bakom tronen. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Riddarordnar

Vissa riddare tjänade inte under en kung eller en vasall, utan de hade i stället bildat egna organisationer vilka strävade efter olika mål. Dessa organisationer kallades ordnar, och vissa av dem kom att bli otroligt rika och mäktiga.

Ofta hade dessa ordnar speciella självpåtagna uppdrag. Då de flesta hade bildats under korstågens tid, handlade deras uppdrag ofta om att skydda kristendomen på ett eller annat vis. Denna verksamhet kom att bli mycket lönsam, då skyddet sällan var gratis. Rikedomarna man fick in investerades i gods och borgar runt om i Europa, vilket ökade inkomsterna. En djupare presentation av alla ordnar skulle bli väldigt lång, så nedan följer bara en kort presentation av några av de mest kända:

Tempelriddarorden

Bestod mer eller mindre av beväpnade munkar, med stränga levnadsregler (som inte alltid hölls) och hård disciplin. Denna orden kom att bli en av de mest framgångsrika, då de skyddade pilgrimer och andra kristna i mellanöstern. Orden lydde endast under sin stormästare, och blev så småningom mycket rik och mäktig. Så mäktig att påven kände sig hotad och upplöste orden, dömde flera riddare för kätteri och avrättade dem. Legenderna om dessa elitkrigare är många, och de spelar enligt många fortfarande en roll i världspolitik och världsfinanser, fast nu under annat namn…

Tempelriddare

Tyska orden

Riddare från Nordeuropa anslöt sig oftare till denna orden än till tempelriddarna, men deras verksamhet påminde starkt om varandra. Tyska orden blev också rik, och styrde under lång tid i princip hela Baltikum, där flera av deras borgar finns kvar. Ordensriddarna ansågs vara fruktansvärda motståndare i strid, ett rykte som det nog ligger en del sanning i. Under reformationen splittrades orden, och den förlorade sitt inflytande och sina landområden.

Tyska orden. Spanking time!

Johanniterorden och malteserriddarna

Såg som sin uppgift att skydda Malta och Cypern mot anstormande muslimer. Lyckades ibland och ibland inte. Bägge ordnarna finns kvar än i dag, men jag orkar inte skriva om dem, hel enkelt.

Nya metoder tar död på riddaren

Varför upphörde man att nyttja riddare i krig? Hur gick de till när tekniken blev omodern? Många teorier finns kring detta. En är att man kom fram till att en snabb och smidig krigare kunde utmanövrera en tungt bepansrad riddare, och sticka in en dolk i till exempel riddarens oskyddade armhåla. Denna teori kan vi förkasta direkt. Riddarna var topptränade, och kunde ofta röra sig mycket kvickt och vigt, även i rustning. Dessutom utvecklades rustningarna som sagt, och blev så småningom så täta att inte ens en smal dolk kunde penetrera den. Så den teorin faller. En annan idé är att rustningarna blev omoderna i och med att man började utveckla eldvapen, och dessa kunde slå hål på rustningarna. Detta stämmer inte, då de tidiga eldvapnens styrka var låg och rustningarnas hållfasthet under samma tid var hög. Dåtidens bössor klarade helt enkelt inte av att penetrera en bra rustning.

Teorin som verkar troligast är att det var rent ekonomiska skäl som så att säga kastade riddaren ur sadeln. Krigsstrategierna hade ändrats, och det hade blivit mer kostnadseffektivt att ha vältränade fotsoldater med enkel beväpning. Kvantitet över kvalitet. Detta var en modell som hade uppstått i Schweiz, men som snabbt spred sig. Det blev helt enkelt mer lönsamt att hyra in en yrkesarmé, som var vältränad och fick lön, som inte fick plundra, än att ha en grupp enskilda elitkrigare…

Billigare i längden...

Ståndsamhället och feodalismen

Ståndsamhället

Samhället starkt hierarkiskt, det vill säga indelat på en skala mellan högt och lågt. Indelningen tog sig uttryck i olika stånd, ibland fyra, ibland tre. Generellt kan sägas att det under den äldre medeltiden fanns tre stånd, men att det tredje ståndet senare delades in i två, borgare och bönder. Vilken ståndstillhörighet man hade berodde på vad ens släkt tillhörde. Var ens föräldrar bönder, föddes man bonde, var de adelsmän, var van adlig och så vidare. Undantaget var prästerna, en ståndsnivå man vann genom utbildning. En sanning, men inte utan vissa förutsättningar… Man kunde inte byta stånd bara så där, det var mycket svårt, ståndsordningen var ytterst statisk, och ansågs vara instiftad av Gud.

Privilegier:

De övre stånden, präster och adel, kallas ibland också de privilegierade stånden eller frälse. Privilegierna delades ut av kungen, och innebar ofta olika skattelättnader eller jordegendomar, eller i kyrkans fall, rätten att ta ut tionde av bönderna samt ett eget rättssystem, den så kallade kanoniska rätten. Frälse, alltså adel och präster, ofrälse, alltså borgare och bönder, har ingenting att göra med om man var kristen eller inte. Det var alla. Det handlade helt enkelt om man var frälst från, det vill säga räddad ifrån, skatt…

Bönder:

I Norden och även övriga Europa bestod majoriteten av befolkningen av bönder, runt 90-95 %. I Europa var livegenskapen vida utbredd, vilket innebar att bönderna levde under stränga, ibland nästan slavliknande förhållanden.

I Sverige hade livegenskapen avskaffats, de svenska bönderna hade ett tämligen starkt självstyre, samt rättigheter som deras europeiska kollegor endast kunde drömma om.

Senare minskade böndernas politiska makt, och det är tveksamt om de deltog i senmedeltida riksdagar.

Ofta användes bönderna mest som verktyg i olika furstars och adelsmäns maktspel.

Dock, ibland reste sig bönderna i blodiga uppror, inte minst i Tyskland.

Generellt var bönderna svaga och hårt ansatta av skatter och de styrandes nycker och godtycke.

Naturligtvis fanns det grader inom bondeståndet, allt från storbönder till de fattigaste småbönderna, deras liv kunde skilja sig avsevärt från varandra.

Sämst hade naturligtvis de jordlösa, vilka tvingades arrendera jord eller arbeta som dräng eller piga.

Borgarna:

Borgarståndet bildades och växte i samklang med att de olika städerna i Europa växte och fick ett ökat inflytande. Ståndet utgjordes av de som verkade i staden, i regel endast hantverkare och handelsmän, som dessutom ägde tomtmark i staden. Borgarna bildade olika intresseorganisationer, gillen för handelsmännen, skrån för hantverkarna. Dessa organisationer bevakade sina medlemmars intressen, justerade priser, kvalitet och arbetsmetoder. För att hindra konkurrens begränsade de också antalet medlemmar. Försökte man driva buisness utan att vara medlem i ett gille eller skrå, riskerade man att råka illa ut. För att ändå säkra en fortlöpande tillgång på yrkesmän hade man ett lärlingssystem. Detta innebar att en veteran inom området i fråga, en mästare, tog en eller flera elever, lärlingar, för att dessa skulle arbeta hos honom och på så vis lära sig yrket. Lärling var man under många år, för att sedan eventuellt avancera till gesäll. Nästa steg var att själv bli mästare, inte alltid möjligt.

Prästerna:

Även kyrkan erhöll privilegier, de befriades från skatt, men hade rätt att beskatta de ofrälse.

Egen lag, gällde kyrkans män men även lekmän kunde göra sig skyldiga till brott mot kyrkans lagar. Kunde leda till bannlysning-fredlöshet.

Präster-celibat, alltså inga direkta släkter.

Dock, högre tjänster ofta adelsmän, typ yngste sonen eller liknande.

Var vanliga präster kom ifrån mindre känt, troligen borgare.

Kyrkan blev rikare och rikare: skatt, jordegendomar och avlatshandel

Biskopar inte bara kyrklig makt utan också världslig sådan

Adeln:

Det högsta skiktet utgjordes av adeln. Ursprungligen blev man adlad om man för kungens räkning kunde ställa upp med rustning och stridshäst i händelse av krig. För detta fick man av kungen ett visst landområde förlänat, samt olika privilegier, vanligtvis skattefrihet, rätt att ta upp egen skatt, domsrätt samt ofta en del lokala privilegier (prima nocti tex…). Ganska snart infördes att privilegierna och titeln (riddare, greve, hertig etc…) blev ärftlig, alltså att även den förste bepansrade ryttarens barn och efterkommande åtnjöt denne anfaders rättigheter. Ofta lyckades dessa adelssläkter bli så rika att de kunde ställa upp inhyrda krigare, och därför inte riskerade sina egna liv (även om det faktiskt förekom att kungen hotade dra in olika släkters förmåner om inte representanter från familjen deltog i själva slagen)… Adeln sysslade primärt med krig, detta var deras huvudsyssla. När de inte krigade ägnade de sig främst åt att administrera sina landområden, samt åt nöjen. Då en adelsman dog var det alltid en risk att det skulle bli tvist om hans arv, alltså vem som skulle ta över hans domäner och makt. Ofta försökte man lösa detta genom att ge de senare födda sönerna olika andra uppgifter: Korståg (dör eller blir rik) eller präst (Senare gärna biskop och så vidare, här tangerar adeln prästståndet. De flesta av kyrkans högre representanter var adliga) var vanliga lösningar.

Mer makt och land vanns genom erövringar och giftermål.

De europeiska adelssläkterna ett fullkomligt virrvarr, olika rang och ålder. Finaste släkten inte alltid kunglig, rikaste släkten inte alltid högst i rang etc…

Inte helt rättvist alls inte...

Feodalismen

Pyramidtänkande, makt delegeras nedåt i allt mindre portioner, men skatt betalas uppåt i större portioner. Kyrkan bekräftar kungens makt, kungen ger fullmakt till kronvasallen, som i sin tur ger fullmakt åt vasallen.

Ibland kunde en vasall vara svuren till flera herrar, varför detta kunde leda till problem om dessa hamnade i konflikt. Detta löstes genom kontrakt där det framgick tydligt vilka man inte fick kriga mot, oavsett vad en herre eventuellt krävde.