Riddare, rustningar och fagra jungfrur

Ordet riddare kommer naturligtvis av det faktum att han inledningsvis var starkt sammankopplad med hästen. Detta syns även i andra språk, där hästen betonas (cavalier, cavallero och liknande). Ett annat ord som förekommer är knekt, besläktat med engelska knight och tyska knecht. Ordet betyder i sin grund ungefär pojke, ung man eller tjänare, och fick sin moderna, militära innebörd först på 1100-talet. I Sverige har dock en tydlig gräns dragits mellan riddare och knekt, då knekt oftast får representera icke adlade fotsoldater. En klassfråga, helt enkelt.

Under folkvandringstiden, alltså under de första århundradena efter Västroms fall, bestod de flesta arméerna av fotsoldater. Några germanska stammar var nästan uteslutande beridna, men dessa tillhörde minoriteten. I det framväxande Frankiska riket, utgjorde ryttarna bara en mindre del av den i huvudsak av infanteri uppbyggda krigsmakten. Denna skara ryttare kom mer och mer att framstå som en sorts elit, då de hade vissa fördelar: Först och främst kom de utvilade till striderna. De behövde inte marschera många mil innan de mötte fienden, de red, och sparade därmed på sina krafter. De kunde därmed också bära tyngre rustningar, något som blev populärare och populärare under medeltiden. Dessutom kunde dessa beridna krigare snabbt färdas längre sträckor och slå tillbaka framförallt muslimska rövarband. Flera fördelar med andra ord.

Här bör dock påpekas att krigarna red till slagfältet, men väl där klev man av hästen, och slogs till fot som alla andra. Man hade ännu inte börjat slåss till häst, av den enkla anledningen att man inte satt tillräckligt stadigt. Detta problem neutraliserades snart, då en ny uppfinning från Asien spreds över Europa, i takt med att olika asiatiska stammar red runt och plundrade: Stigbygeln. Denna ger stadga, man kan röra sig mer obehindrat i sadeln, och kan ta stöd bättre om man attackerar en fiende från hästryggen med företrädesvis ett spjut eller för ändamålet specialtillverkade vapen, lansar.

Allteftersom de ridande krigarna blev viktigare, började kungarna belöna de som kunde ställa upp med en eller flera bepansrade män och stridstränade hästar. Belöningen bestod i landområden och rikedomar, titlar (som senare skulle komma att gå i arv) och privilegier. Det var i och med detta som det europeiska feodalsamhället och den europeiska adeln växte fram. Hur detta såg ut rent politiskt och mer i detalj redogörs för på annat håll. Här struntar vi i politiken och går direkt över till något mer konkret, och kanske mer spännande.

Vapen och rustningar

Det är svårt och farligt att ge sig in i strid utan att vara förberedd. Riddarna, som hade krig som huvudsyssla, måste alltså alltid vara väl förberedda, vilket resulterade att de alltid hade bra vapen och rustningar. Under medeltiden, från de första mörka århundradena till senmedeltiden, utvecklades vapenteknologin på flera sätt, och det var naturligtvis viktigt att som riddare hålla sig ajour med det senaste, då detta kunde avgöra om du överlevde eller inte.

Riddarens huvudvapen var svärdet. Detta kunde tillverkas på olika sätt, och kunde således variera i kvalitet likväl som användningsområde. En enkel princip är att svärden under den tidiga medeltiden primärt fungerade som huggvapen, medan de senare övergick till stickvapen, vilket inte minst syns på senare perioders värjor. Svärdet hölls i en eller ibland två händer, beroende på om riddaren använde sköld eller inte. De flesta gjorde dock detta, eftersom sköld var ett bra skydd mot kommande attacker.

Förutom svärd bar riddaren alltid en dolk, och ibland även en metallklubba eller stridshammare, vilka med fördel kunde användas mot tungt bepansrade motståndare. När han slogs till häst använde riddaren också gärna spjut eller lans. Detta var ofta ett engångsvapen, och nyttjades bäst i ett beridet anfall. Sedan släppte man lansen och drog sitt svärd i stället. Vissa kulturella skillnader kan skönjas i beväpningen. Saxiska riddare till exempel, använde ofta stridsyxa i stället för svärd, och östeuropeiska, framförallt ungerska riddare, hade ofta en tung stridsklubba av något slag som huvudvapen. Missilvapen användes inte, det fick de vanliga soldaterna syssla med. Det låg ingen ära i att sänka sin fiende med en armborstbult på femtio meters avstånd (Armborstet ansågs för övrigt vara ett så effektivt vapen att det periodvis var förbjudet att använda det mot andra kristna, man fick bara skjuta muslimer med det. Inte för att någon brydde sig, men ändå!). Just detta brydde framförallt engelsmännen sig inte om, då de utvecklade långbågen till ett fruktansvärt vapen, vilket bevisades inte minst under slaget vid Agincourt. Bågskyttarna var dock inte riddare, men i alla fall…

Även rustningarna utvecklades. Under ungefär första hälften av medeltiden var ringbrynjan den absolut dominerande formen av rustning. Dessa bestod i tusentals sammanlänkade metallringar, vilka faktiskt gav en ganska god rörlighet i förhållande till skyddet de gav. På huvudet hade man hjälm, som kunde vara öppen eller sluten. De öppna hade fördelen att de inte var lika varma och att sikten inte begränsades, men å andra sidan så var man mer sårbar i en öppen hjälm än i en sluten. Allteftersom tiden gick började man mer och mer lämna ringbrynjan, och övergick till rustningar som bestod av sammanfogade plåtar. Varje rustning kunde bestå av ett stort antal delar, vilka täckte nästan hela kroppen. Dessa gav bättre skydd, men kunde samtidigt vara tyngre och svårare att röra sig i. Faktum är dock att senare, på 1500-talet och även under 1600-talet, när medeltiden så att säga var över, tillverkade man fortfarande denna typ av rustning, och då lyckades man få dem täta, hållbara men ändå lätta att röra sig i.

Rustningar kunde se ut…

Såhär (ringbrynja)…

Eller såhär (plåtrustning)…

Men aldrig såhär!!!

Utbildning

Träningen för att bli riddare började tidigt. Ofta fick söner till adelsmän flytta till någon annan adelsmans bostad redan vid låg ålder, kanske sju-åtta år. Där fick han tjäna som page, uppassare, vilket var menat skulle bidra med att den blivande riddaren lärde sig ödmjukhet. Av hushållets kvinnor fick han lära sig höviskhet, uppförande, musik och ibland även att läsa och skriva, även om detta sågs som värdefulla men inte nödvändiga kunskaper för en riddare. Förutom dessa saker började naturligtvis också träningen till stridsman. Ridning, fysisk träning och vapenkonst tränades konstant, men även strategi och krigskonst i större skala. När pojken blivit äldre fick han fungera som väpnare, det vill säga den som tog hand om sin utvalde riddares vapen, rustning och häst. I händelse av krig följde väpnaren med i striderna och tog hand om riddaren om denne sårades. När han blev ytterligare äldre förväntades han även deltaga i striderna. Vissa väpnare kunde utmärka sig i tapperhet på slagfältet, och blev riddare i och med detta, andra åtnjöt denna titel efter många års träning.

Livet som riddare

I adelssläkterna, precis som i alla släkter på den tiden, gällde regeln att det var äldste sonen i familjen som ärvde titel och gods. Således var det ofta bara denne som fick den fullständiga träningen, samtidigt som det inte var ovanligt att även den näst äldste och ibland även son nummer tre fick riddarträning. Yngste sonen fick i regel prästutbildning, då det var viktigt att kunna utöva inflytande även inom den kyrkliga världen.

Att vara riddare innebar att man måste kunna vara stridsberedd, men då det inte alltid rådde krig kunde det gå långa perioder då riddarna var i princip sysslolösa. Under dessa perioder ägnade man sig åt nöjen, gärna jakt eller att hålla stora fester. Man tränade naturligtvis, och om det fanns resurser, reparerade man eller lät bygga fästningar och borgar. Flera av dessa finns kvar i dag, och byggdes först och främst i försvarssyfte, men fungerade även som bostäder. Det bör påpekas att den ”klassiska” riddarborgen, så som de ser ut i filmer och annat, inte var speciellt vanlig. En borg kunde ofta vara ett befäst hus, med tjocka murar och en vallgrav (typ Glimmingehus i Skåne). Tinnar och torn hörde till ovanligheterna, och var sällan något man lade ner tillgångar och energi på. Faktum är att de borgar som påminner mest om vår idé om riddarborgar, hittar man i den muslimska delen av världen, i Nordafrika och mellanöstern.

Klassiker! Riddarborg i Cornwall

Ofta hade riddaren uppgifter ålagda av kungen även i fredstid. Dels måste han naturligtvis skydda bönder och ”vanligt folk” i sitt område mot rövare. Kringströvande rövarband förekom, och den lokale riddaren var ofta det enda skyddet folket hade mot dessa. Vidare hade riddaren ofta domsrätt, det vill säga han fungerade som domare i rättsliga mål. Detta innebar inte att han var utbildad i juridik, han saknade oftast juridiska kunskaper och kunde inte ens alltid läsa och skriva, men detta spelade mindre roll. Hans titel var en garant för att domsluten blev rättvisa.

En stor del av tiden gick också åt att klättra på den sociala stegen. Man ville öka sin makt och sina tillgångar, och detta kunde antingen åstadkommas genom regelrätta strider mot andra adelsmän, med den risk detta innebar, eller genom giftermål. Att kurtisera sköna jungfrur, eller i alla fall jungfrur, eller i alla fall kvinnor, ansågs vara viktigt och man måste följa strikta regler i dessa sammanhang. Om allt sköttes rätt, och båda släkterna kunde gynnas av ett giftermål, ingick äktenskap. I och med detta kan det vara av vikt att klargöra vissa saker: På den här tiden gifte man sig inte av kärlek. Det kärleksbaserade äktenskapet uppfanns på 1800-talet. Medeltidens äktenskap handlade uteslutande om makt och ekonomi. Äktenskap var under medeltiden ofta uppgjorda, och makarna hade ytterst sällan något inflytande.

Kvinnans roll

Trots detta så odlades idéerna kring den undersköna jungfrun, och adelns döttrar lade ned stor möda på att kunna föra sig väl och att vara fysiskt attraktiva. Klädmoden kom och gick (mer om det på annat håll), och hade man pengar kunde man kosta på sig en del, ju mer desto bättre. Mer om kläder senare. Adelns kvinnors främsta uppgift var annars att vara mor. Skilsmässa var inte tillåtet, men om en kvinna inte kunde få barn hade mannen ofta rätt att lämna henne. Om mannen däremot inte kunde producera arvingar, var det ändå mycket svårt för kvinnan att skilja sig, hon kunde sällan föra sin egen talan, utan en manlig släkting måste lägga fram kravet på skilsmässa. Om en adelskvinna inte blev bortgift fanns det ofta bara en utväg för henne, och det var att gå i kloster och bli nunna. Faktum är att många nunnekloster hade stor makt, de tillhörde trots allt kyrkan, och nunnorna i klostren hade en personlig frihet som på många vis var betydligt större än för vanliga familjekvinnor. I klostret kunde de studera, läsa och skriva, och odla sin intellektuella förmåga. Intellektualism var annars knappast något som ansågs passande för kvinnor. Om man var nunna och dessutom adlig var chansen ganska stor at man kunde få en hög position inom klostret, till exempel som abedissa, och kunde då utöva direkt kyrklig och politisk makt, något som historien ger flera exempel på.

Det finns andra exempel på kvinnor med makt under medeltiden, men de är en tydlig minoritet i relation till männen. Dock, det förekom både drottningar och adelskvinnor vars inflytande var påtagligt. Antingen styrde dessa direkt, eller så styrde de indirekt, som makten bakom tronen. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Riddarordnar

Vissa riddare tjänade inte under en kung eller en vasall, utan de hade i stället bildat egna organisationer vilka strävade efter olika mål. Dessa organisationer kallades ordnar, och vissa av dem kom att bli otroligt rika och mäktiga.

Ofta hade dessa ordnar speciella självpåtagna uppdrag. Då de flesta hade bildats under korstågens tid, handlade deras uppdrag ofta om att skydda kristendomen på ett eller annat vis. Denna verksamhet kom att bli mycket lönsam, då skyddet sällan var gratis. Rikedomarna man fick in investerades i gods och borgar runt om i Europa, vilket ökade inkomsterna. En djupare presentation av alla ordnar skulle bli väldigt lång, så nedan följer bara en kort presentation av några av de mest kända:

Tempelriddarorden

Bestod mer eller mindre av beväpnade munkar, med stränga levnadsregler (som inte alltid hölls) och hård disciplin. Denna orden kom att bli en av de mest framgångsrika, då de skyddade pilgrimer och andra kristna i mellanöstern. Orden lydde endast under sin stormästare, och blev så småningom mycket rik och mäktig. Så mäktig att påven kände sig hotad och upplöste orden, dömde flera riddare för kätteri och avrättade dem. Legenderna om dessa elitkrigare är många, och de spelar enligt många fortfarande en roll i världspolitik och världsfinanser, fast nu under annat namn…

Tempelriddare

Tyska orden

Riddare från Nordeuropa anslöt sig oftare till denna orden än till tempelriddarna, men deras verksamhet påminde starkt om varandra. Tyska orden blev också rik, och styrde under lång tid i princip hela Baltikum, där flera av deras borgar finns kvar. Ordensriddarna ansågs vara fruktansvärda motståndare i strid, ett rykte som det nog ligger en del sanning i. Under reformationen splittrades orden, och den förlorade sitt inflytande och sina landområden.

Tyska orden. Spanking time!

Johanniterorden och malteserriddarna

Såg som sin uppgift att skydda Malta och Cypern mot anstormande muslimer. Lyckades ibland och ibland inte. Bägge ordnarna finns kvar än i dag, men jag orkar inte skriva om dem, hel enkelt.

Nya metoder tar död på riddaren

Varför upphörde man att nyttja riddare i krig? Hur gick de till när tekniken blev omodern? Många teorier finns kring detta. En är att man kom fram till att en snabb och smidig krigare kunde utmanövrera en tungt bepansrad riddare, och sticka in en dolk i till exempel riddarens oskyddade armhåla. Denna teori kan vi förkasta direkt. Riddarna var topptränade, och kunde ofta röra sig mycket kvickt och vigt, även i rustning. Dessutom utvecklades rustningarna som sagt, och blev så småningom så täta att inte ens en smal dolk kunde penetrera den. Så den teorin faller. En annan idé är att rustningarna blev omoderna i och med att man började utveckla eldvapen, och dessa kunde slå hål på rustningarna. Detta stämmer inte, då de tidiga eldvapnens styrka var låg och rustningarnas hållfasthet under samma tid var hög. Dåtidens bössor klarade helt enkelt inte av att penetrera en bra rustning.

Teorin som verkar troligast är att det var rent ekonomiska skäl som så att säga kastade riddaren ur sadeln. Krigsstrategierna hade ändrats, och det hade blivit mer kostnadseffektivt att ha vältränade fotsoldater med enkel beväpning. Kvantitet över kvalitet. Detta var en modell som hade uppstått i Schweiz, men som snabbt spred sig. Det blev helt enkelt mer lönsamt att hyra in en yrkesarmé, som var vältränad och fick lön, som inte fick plundra, än att ha en grupp enskilda elitkrigare…

Billigare i längden...