Samhället starkt hierarkiskt, det vill säga indelat på en skala mellan högt och lågt. Indelningen tog sig uttryck i olika stånd, ibland fyra, ibland tre. Generellt kan sägas att det under den äldre medeltiden fanns tre stånd, men att det tredje ståndet senare delades in i två, borgare och bönder. Vilken ståndstillhörighet man hade berodde på vad ens släkt tillhörde. Var ens föräldrar bönder, föddes man bonde, var de adelsmän, var van adlig och så vidare. Undantaget var prästerna, en ståndsnivå man vann genom utbildning. En sanning, men inte utan vissa förutsättningar… Man kunde inte byta stånd bara så där, det var mycket svårt, ståndsordningen var ytterst statisk, och ansågs vara instiftad av Gud.
De övre stånden, präster och adel, kallas ibland också de privilegierade stånden eller frälse. Privilegierna delades ut av kungen, och innebar ofta olika skattelättnader eller jordegendomar, eller i kyrkans fall, rätten att ta ut tionde av bönderna samt ett eget rättssystem, den så kallade kanoniska rätten. Frälse, alltså adel och präster, ofrälse, alltså borgare och bönder, har ingenting att göra med om man var kristen eller inte. Det var alla. Det handlade helt enkelt om man var frälst från, det vill säga räddad ifrån, skatt…
I Norden och även övriga Europa bestod majoriteten av befolkningen av bönder, runt 90-95 %. I Europa var livegenskapen vida utbredd, vilket innebar att bönderna levde under stränga, ibland nästan slavliknande förhållanden.
I Sverige hade livegenskapen avskaffats, de svenska bönderna hade ett tämligen starkt självstyre, samt rättigheter som deras europeiska kollegor endast kunde drömma om.
Senare minskade böndernas politiska makt, och det är tveksamt om de deltog i senmedeltida riksdagar.
Ofta användes bönderna mest som verktyg i olika furstars och adelsmäns maktspel.
Dock, ibland reste sig bönderna i blodiga uppror, inte minst i Tyskland.
Generellt var bönderna svaga och hårt ansatta av skatter och de styrandes nycker och godtycke.
Naturligtvis fanns det grader inom bondeståndet, allt från storbönder till de fattigaste småbönderna, deras liv kunde skilja sig avsevärt från varandra.
Sämst hade naturligtvis de jordlösa, vilka tvingades arrendera jord eller arbeta som dräng eller piga.
Borgarna:
Borgarståndet bildades och växte i samklang med att de olika städerna i Europa växte och fick ett ökat inflytande. Ståndet utgjordes av de som verkade i staden, i regel endast hantverkare och handelsmän, som dessutom ägde tomtmark i staden. Borgarna bildade olika intresseorganisationer, gillen för handelsmännen, skrån för hantverkarna. Dessa organisationer bevakade sina medlemmars intressen, justerade priser, kvalitet och arbetsmetoder. För att hindra konkurrens begränsade de också antalet medlemmar. Försökte man driva buisness utan att vara medlem i ett gille eller skrå, riskerade man att råka illa ut. För att ändå säkra en fortlöpande tillgång på yrkesmän hade man ett lärlingssystem. Detta innebar att en veteran inom området i fråga, en mästare, tog en eller flera elever, lärlingar, för att dessa skulle arbeta hos honom och på så vis lära sig yrket. Lärling var man under många år, för att sedan eventuellt avancera till gesäll. Nästa steg var att själv bli mästare, inte alltid möjligt.
Prästerna:
Även kyrkan erhöll privilegier, de befriades från skatt, men hade rätt att beskatta de ofrälse.
Egen lag, gällde kyrkans män men även lekmän kunde göra sig skyldiga till brott mot kyrkans lagar. Kunde leda till bannlysning-fredlöshet.
Präster-celibat, alltså inga direkta släkter.
Dock, högre tjänster ofta adelsmän, typ yngste sonen eller liknande.
Var vanliga präster kom ifrån mindre känt, troligen borgare.
Kyrkan blev rikare och rikare: skatt, jordegendomar och avlatshandel
Biskopar inte bara kyrklig makt utan också världslig sådan
Adeln:
Det högsta skiktet utgjordes av adeln. Ursprungligen blev man adlad om man för kungens räkning kunde ställa upp med rustning och stridshäst i händelse av krig. För detta fick man av kungen ett visst landområde förlänat, samt olika privilegier, vanligtvis skattefrihet, rätt att ta upp egen skatt, domsrätt samt ofta en del lokala privilegier (prima nocti tex…). Ganska snart infördes att privilegierna och titeln (riddare, greve, hertig etc…) blev ärftlig, alltså att även den förste bepansrade ryttarens barn och efterkommande åtnjöt denne anfaders rättigheter. Ofta lyckades dessa adelssläkter bli så rika att de kunde ställa upp inhyrda krigare, och därför inte riskerade sina egna liv (även om det faktiskt förekom att kungen hotade dra in olika släkters förmåner om inte representanter från familjen deltog i själva slagen)… Adeln sysslade primärt med krig, detta var deras huvudsyssla. När de inte krigade ägnade de sig främst åt att administrera sina landområden, samt åt nöjen. Då en adelsman dog var det alltid en risk att det skulle bli tvist om hans arv, alltså vem som skulle ta över hans domäner och makt. Ofta försökte man lösa detta genom att ge de senare födda sönerna olika andra uppgifter: Korståg (dör eller blir rik) eller präst (Senare gärna biskop och så vidare, här tangerar adeln prästståndet. De flesta av kyrkans högre representanter var adliga) var vanliga lösningar.
Mer makt och land vanns genom erövringar och giftermål.
De europeiska adelssläkterna ett fullkomligt virrvarr, olika rang och ålder. Finaste släkten inte alltid kunglig, rikaste släkten inte alltid högst i rang etc…
Inte helt rättvist alls inte...
Feodalismen
Pyramidtänkande, makt delegeras nedåt i allt mindre portioner, men skatt betalas uppåt i större portioner. Kyrkan bekräftar kungens makt, kungen ger fullmakt till kronvasallen, som i sin tur ger fullmakt åt vasallen.
Ibland kunde en vasall vara svuren till flera herrar, varför detta kunde leda till problem om dessa hamnade i konflikt. Detta löstes genom kontrakt där det framgick tydligt vilka man inte fick kriga mot, oavsett vad en herre eventuellt krävde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar