Vikingatiden

På kontinenten blomstrade kulturen, Frankerriket började komma igång och ordna upp Västeuropa efter traumat av Västroms fall. Frankerna hade stoppat muslimerna, men dessa hade i sin tur ett enormt blomstrande välde. Bysans i öst frodades, allt verkade frid och fröjd…

Men från den mörka Norden seglade drakskepp söderut, för att snart ingjuta en ny sorts fruktan hos både kristna och muslimer…

Det skotska klostret Lindisfarne fick besök år 793, och i Europas kyrkor började man be nya böner: ”A furore Normannorum libera nos, Domine”, "Från nordmännens vrede fräls oss Herre", eller en som var förekommande I England: ”Summa pia gratia nostra conservando corpora et cutodita, de gente fera Normannica nos libera, quae nostra vastat, Deus, regna.” "Our supreme and holy Grace, protecting us and ours, deliver us, God, from the savage race of Northmen which lays waste our realms.”

Snygg kyrka. Trist om något skulle hända den...

Vikingarna var riktiga otäckingar, som spred död och förintelse over hela Europa och även bortom haven… Eller?

Vikingatiden

Vad vet vi? Arkeologi ger mycket information om denna period, rika lämningar finns kvar att gräva ut, över hela Europa. Även skrivna källor finns att tillgå. Dels vikingarnas egna texter, i form av runstenar, men dessa ger inte lika mycket kunskap som vissa samtida krönikörer, där araben Ibn Fathlan anses mest givande (Han fick bevittna vikingars morgontoalett, den stackaren.), men även namn som Saxo Grammaticus bör nämnas. På 1200-talet, alltså ett par hundra år efter vikingatiden skrev Snorre Sturlasson ned isländska sagor och nordiska myter, vilket gör hans texter ovärderliga. Några kristna krönikörer förekommer också, främst tyska missionärer, och även om de är tendensiösa är deras skildringar intressanta.

Varför reste skandinaverna över huvud taget hemifrån? Det finns många svar. Dels blev det sämre klimat: En liten istid inleddes på typ 500-talet, vilket ledde till en sämre jordbruksproduktion, vilket leder till en hårdare konkurrens om livsmedel i Skandinavien. Samhället blir våldsammare samt handel blir en viktigare inkomstkälla. Handel hade pågått sedan tidigare, men skandinaverna sökte sig från runt år 500 sig oftare utåt, med en ”peak” från ungefär år 800 till mitten på 1000-talet. Norska och danska vikingår reste mestadels västerut, västerled, och svenskarna styrde österut, österled. Samtliga vikingars mål var handel. Handel och plundring. Detta kan tyckas otrevligt, men kunde man stjäla gjorde man det. Detta inte specifikt för vikingarna, det gällde alla. Men vikingarna var under denna period bäst på just plundring, av olika orsaker, vilka redogörs för nedan.

Politik

I Skandinavien fanns inledningsvis ingen tydlig centralmakt, bara en massa småkungar. Ätten var den verkliga samhällspelaren, inte stat, regering eller liknande. Ättesamhällen bygger mycket på släktens ära, och denna får inte kränkas. Skandinavien var i princip laglöst område, där bara vendettasystemet rådde. Blodshämnd eller böter (jämförbar med den forngermanska wergelden) var de enda lagarna som gällde. Detta ledde till oändliga släktfejder, vilka bland annat beskrivs i de isländska sagorna.

Rikena var ofta mycket små. Man kunde vara kung över bara några tusen undersåtar. Senare bildades dock större kungariken, Norge lydde under en kung, Danmark under en. Sverige var fortfarande uppdelat mellan svear och götar, detta långt in på 1100-talet (eller var det 1200-talet?). Några vikingakungar minns vi än i dag, såsom Harald Blåtand, Sven Tveskägg och Rolf Krake.

Livet i Skandinavien

Kvinnans ställning var, så vitt vi vet, tämligen god, åtminstone om man jämför med övriga Europa under samma tid. Kvinnan hade ekonomisk och juridisk makt, och i vissa fall även politisk. Drottningar förekom, och troligen även kvinnor som gick ut i strid. Myten om valkyriorna kan ha ett korn av sanning.

Tjusigt värre!

Skandinaverna levde på vad det magra jordbruket kunde ge, samt fisk i hög grad. Mjölk och ost bidrog till proteinintaget. Kött åt man mer sällan, lite beroende på vilken samhällsklass man tillhörde. Svinkött ansågs finast, då det var rikt på det värdefulla fettet. Till fest drack man mjöd, en dryck bryggd på jäst honung. Mjödet hade en religiös funktion, man menade att man kom gudarna närmare när denna dryck konsumerades.

Klädsel var en viktig klassmarkör. Att klä sig snyggt, med mycket bling och päls, var i princip obligatoriskt för aristokratin. Även hår och skägg skulle vara snyggt. Många vikingar lade sig till med klädstilar från länderna de besökte. Li som dagens svenskar, när man tänker efter…

Bostäderna var enkla, ofta mörka och trånga timmerbyggen. Fattigare människor delade ofta hus med husdjuren, och hade sällan fönster. Mitt i husen brann en eld, röken svävade ut genom ett hål i taket. De rikare kunde naturligtvis kosta på sig mer lyx, men även de finaste vikingagårdarna skulle inte ha imponerat mot exempelvis samtida arabiska arkitekter…

Ljust och fräscht. Eller kanske inte...

Trälar förekom, men man kan inte tala om en slavekonomi som i de antika högkulturerna. Trälarna rövades bort under resor eller under räder i grannriket. En träl var ofri och sågs som en ägodel. Deras liv var i regel fruktansvärt hårt och fyllt av misshandel och övergrepp.

Religion och kultur

Skandinavien var hedniskt, och vikingarna dyrkade flera gudar. Några gudar var fruktbarhetsgudar och dyrkades av bönder, medan andra hade mer krigisk karaktär och därmed tillbads av krigare. Det finns många teorier om hur religionen verkligen tog sig uttryck under den här perioden, men det troliga är att det var olika beroende på var i Skandinavien man tittar. I Danmark och Norge dyrkades Oden i hög grad, medan Sverige främst var Tors område. Det fanns dock många lokala varianter, vilket inte minst våra ortsnamn skvallrar om. Gudarna kallades generellt för asagudar, och man trodde at de bodde i Asgård. Ville man blidka gudarna eller skaffa sig fördelar lönade det sig att offra. Man offrade främst djur, men ibland, om man behövde mycket tur, även människor. Vill ni veta mer om den nordiska religionen föreslår jag att ni väljer Religion B som individuellt val. Där fördjupar vi oss och studerar allt mycket mer ingående…

Nu blir det stryk!

Så småningom kom det fler och fler kristna missionärer till Norden, med hopp om att frälsa de ogudaktiga nordborna. Först gick det ganska dåligt, men sedan fick den nya religionen grepp om skandinaverna. Först i Danmark, sedan Norge, Island och sist Sverige. Frågan är om de verkligen lyckades här…

Skandinaverna skrev inte med latinska bokstäver, utan använde runor. Detta skriftspråk försvann inte när det latinska alfabetet introducerades, utan fanns kvar, främst bland bönderna. Bland bondebefolkningen användes runor långt in i vår tid, på sina håll så sent som på 1700-talet, ofta av folk som inte kunde skriva med latinska bokstäver och därmed ansågs vara analfabeter.

Analfabetiskt klotter.

En av anledningarna till att vikingarna var så framgångsrika var deras överlägsna skeppsteknologi. Vikingaskeppen var snabba, lätta och sjövärdiga. De kunde ta tung last men ändå färdas snabbt, drivna antingen med segel eller åror, ibland både och. Vikingarna kunde navigera efter stjärnorna, efter sjöfåglarnas flykt, efter havsströmmarna eller till och medsmaken på vattnet. Detta gjorde dem till sin tids främsta sjöfarare.

Äkta. Gammalt. Norskt.

Något annat de var bra på var att slåss. Med löfte om att hamna i Odens borg Valhall om de dog i strid var de fulkomligt orädda i strid, och satte hög prestige i att vara skickliga med vapen. Legenderna om bärsärkar och ulvhednar är inte helt utan grund, och dessutom bidrog deras rykte till framgångar i strid. Vikingarna var utan tvekan bland de hårdaste krigarna någonsin på denna jord, och ibland gav sig deras motståndare utan strid.

Vikings abroad!

Vikingarna var framgångsrika, och anlade kolonier både i västerled och österled. Ibland slig de sig helt enkelt ned i ett kungarike och krävde, med hot om våld, tribut av regenten, vilket de ofta fick. Ibland tog de anställning, och agerade legosoldater mot hög ersättning. Kejsaren i Konstantinopel hyrde en hel grupp svenska vikingar, varjagerna, som sin personliga livvakt, och de stanade i tre generationer. Till slut var de så assimilerade med lokalbefolkningen att de endast kändes igen på sitt blonda hår och sin beväpning, som var stora yxor.

Det var kul i Byzans!

I Ryssland etablerade vikingahövdingen Rurik sig, på begäran av den slaviska befolkningen. De ville ha lite ordning och skydd, och tyckte att Rurik och hans krigare kunde vara bra på att sköta detta. Slaverna kallade vikingarna för ruser, och det är detta ord som gav Ryssland sitt namn. Ruriks ättlingar stannade kvar i Ryssland i många generationer, där de fungerade som härskare.

I västerled härjade norrmän och danskar, och de delade upp brittiska öarna mellan sig (England kalldes för ”The Danelaw”, Danelagen, och styrdes av danskar). I Norra Frankrike hängde norska vikingar, och snart började området kallas Normandie, av ordet nordman.

Vikingarna från Norge tog sig hela vägen till Nordamerika, men ingen varaktig koloni upprättades där. De befolkade dock Island och under flera hundra år även Grönland, men den sistnämnda kolonin gick under, av anledningar man ännu debatterar i historikerkretsar (Pesten? Elaka inuiter? Isbjörnar? Alien abduction?).

Vikingarna försvinner(?)

Så småningom lär sig européerna att försvara sig bättre, de bygger ringmurar och pålverk, vilket försvårar vikingarnas plundringar. Dessutom börjar de kristna handelsmännen alltmer bara handla med kristna, vilket gör att fler och fler vikingar konverterar och därmed civiliseras en smula. Man brukar säga att vikingatiden upphörde år 1050, då det sista stora vikingatåget utgick från Sverige mot Ryssland.

Men vikingarna försvann inte helt, de bytte i princip bara stil. Då den normandiske Vilhelm Erövraren år 1066 slog ned de engelska saxarna då han ledde sin invasion av England var det i princip två vikingaarméer som brakade samman. Större riken växte fram i Skandinavien, kristna och moderna, men bara ett par generationer innan hade hövdingarna seglat drakskepp och betett sig illa. Och minnet av dem lever kvar i högsta grad, något som gjort sig påmint gång på gång, inte minst i politiska propagandasyften. Att använda sig av vikingen som politiskt motiv har visat sig tilltala svenskar (och andra), varför han har fått stå symbol för många olika politiska frågor och riktningar. Även i populärkulturen gör sig vikingen bra, och är där också ständigt återkommande. Vikingarna är helt enkelt för coola för at slängas på historiens sophög. De får vara kvar. Ha!

Men kom då!

Bilden av vikingen, en favorit i flera repriser

Vikingen, eller snarare idén om vikingen, har kommit att prägla en stor del av den skandinaviska självbilden. Vikingatiden har i flera sammanhang fått representera ”fornstora dar”, en förgången guldålder då inte minst svenskarna enligt den kraftigt romantiserade bilden var ett folk att se upp till, av olika anledningar. Vikingen har således använts som återkommande symbol för ett stort antal åsiktsriktningar och ideologier, och detta under flera hundra år. Nedan följer ett antal exempel på hur vikingen använts, för att som symbol för Sverige och svenskarna, bidra till ”folksjälen”, eller den nationella identiteten.

Under 1600-talet utvecklades Sverige från att vara ett litet land i Europas periferi till att bli en stormakt. Svenska trupper härjade nere på kontinenten, och riket växte i hög hastighet i omfång och makt. I denna situation uppstod ett behov av att legitimera den svenska storheten, att visa att Sverige inte var en uppkomling utan hade en lång tradition av att styra och ställa även i Europa. Den på många vis framstående och beundransvärde Uppsalaforskaren Olof Rudbeck fick i uppdrag att skriva ett verk där han bevisade att Sverige, eller snarare Uppsala med omnejd, i själva verket var det gamla Atlantis, och att i princip all europeisk kultur hade sitt ursprung i Svealand. Hans teorier var extrema, och fick aldrig någon större genomslagskraft. Kanske för att de var rena fantasier. Dock, man började i stället för Rudbecks drömmar ta till sig verkliga historiska fakta, om än med en ”stormaktstwist”.  Man tog vikingarna som exempel på svensk dominans, ett alibi för att lägga under sig delar av andra länder. Framställningen av vikingen på 1600-talet var naturligtvis kraftigt idealiserad efter dåtidens ideal, varvid de avbildningar som spreds snarare hämtade inspiration från antikens Grekland eller Rom, än verklig skandinavisk historia.

Influenserna från antiken låg kvar även under det tidiga 1800-talet. Stormakten Sverige hade då upphört att existera, riket hade minskat avsevärt, och år 1809 hade Sverige till råga på allt till och med förlorat den östra rikshalvan, Finland, något som naturligtvis sved i det svenska självmedvetandet. Kanske för att kompensera för Sveriges minskade storlek och betydelse, sökte man sig tillbaka till vikingatiden, än en gång. Även nu framställdes vikingarna snarare som antika hjältar, med ganska få historiskt korrekta attribut. De fick fungera som tröst, som en historisk snuttefilt, för svenskarna som sörjde förlusten av Finland.

Under 1800-talets mitt började Tyskland växa sig allt starkare, och sågs av inte minst de skandinaviska länderna som ett potentiellt hot. Samtidigt växte idéerna om ett skandinaviskt förenande sig allt mer populära, skandinavismen blev en politisk riktning, och en av symbolerna för denna var den gemensamma nämnaren, vikingen. Parallellt, eller kanske på grund av detta, växer konstriktningen nationalromantiken fram och blir allt starkare. Vikingarna avbildas som hjältar, superkrigare, vilka inte minst kunde hålla de invaderande folken från söder (alltså tyskarna) stången, något som man menade att 1800-talets skandinaver skulle ta som exempel. Nu blev det inte riktigt så. Tyskland knep åt sig lite av Danmark, vilka förväntade sig hjälp från den skandinaviska halvön, men denna uteblev. Så mycket för skandinavismen, som i och med detta förlorade all sin popularitet och försvann.

Det sena 1800-talet utmärker sig inte minst genom den demokratiseringsvåg som svepte över Europa, inte minst i Sverige. Runt förra sekelskiftet debatterades den allmänna rösträttens införande (för män, kvinnor fick vänta till 1921!), och då tog man till vikingen som exempel. Vikingarna, menade demokratiivrarna, var minsann demokrater, och röstade fram kungar och hövdingar, hade rätt att tala vid tinget oavsett samhällsklass, och så vidare. Varför skulle nutida svenskar inte följa i sina coola förfäders spår, menade man. Vikingen fick alltså symbolisera demokrati och rättvisa.

Detta skulle komma att ändras under 1920- och 30-talen. Denna tid kan sägas representera en fläck i det europeiska historiska protokollet, då fascism och nazism växte fram och kom att bli dominerande ideologier i flera nationer. I Sverige fick ingen av dessa någon framträdande politisk roll, vilket dock inte innebar att de inte var representerade, och då framförallt nazism. I den nazistiska ideologin framhölls ariern som idealet, och i den nazistiska ikonografin illustrerades detta oftast med just vikingar. Nazismen menade att vikingen var den renrasige, blonde, ariske krigaren, som försvarade rasen och det ariska livsutrymmet mot ”undermänniskorna”. I propagandan strösslades det med bilder på svastikaprydda vikingar, som ofta menades vara historiska föregångare till exempelvis Waffen-SS, de nazistiska elitkrigarna. Denna nazistiska vurm för vikingen och vikingatiden ligger kvar, och även i nutida nazistiska sammanhang används vikingen gång på gång för att symbolisera den nordiske ariern.

Som tur är föll nazismen 1945 (Ja, den finns tyvärr kvar än i dag, och är till och med på frammarsch. Vissa lär sig bevisligen ingenting av historien.) och Europa började byggas upp igen ur det andra världskrigets ruiner. Sverige hade visserligen inte deltagit i kriget, men även här var freden mycket välkommen. De efter kriget följande årtiondena ägnades i hög grad åt fredsbevarande verksamhet, och även här fick vikingen vara med. Bilden av vikingen efter det andra världskriget var dock långt från de tidigare epokernas krigare, utan framställdes framförallt som en ganska avslappnad bonde, som plöjde sin åker och hellre tog det lugnt med ett horn mjöd än att med svärd i hand sprida nordisk kultur till övriga Europa. Svenskarna har alltid varit fredliga, menade man, redan på vikingatiden.

Tiden gick och framåt slutet av 1900-talet började ett svenskt medlemskap i EU bli aktuellt. Vissa var för och vissa var mot detta, och bägge sidor lyfte fram den svenske vikingen för att symbolisera sitt ställningstagande. De som var mot ett EU-medlemskap hävdade det svenska oberoendet, och menade att svenskarna alltid, sedan vikingatiden, värdesatt självstyre och frihet från andra makter. De som var för poängterade i stället Sveriges långa tradition av internationell handel, och menade att vikingarna, som ju främst var handelsmän (nåja) bara var början på ett långt och gynnsamt handelssamarbete mellan Sverige och övriga Europa, vilket EU bara var en modern förlängning av.

Under det tidiga 2000-talet började åter främlingsfientliga och rasistiska ideologier vädra morgonluft, och vikingen användes då av demokratiska grupperingar och debattörer som en motvikt till dessa skumma ideologiers propaganda. Vikingarna, påpekade man, var långt ifrån rasister, utan snarare väldigt nyfikna på och intresserade av främmande folk och kulturer. Ofta hävdades just vikingens, och vikingatidens, multikulturalism som något som byggde Sverige då, och något som bygger Sverige nu. Vikingen kom att bli en symbol för öppenhet och tolerans.

En annan viktig politisk fråga som diskuteras allt mer och mer är miljöfrågan, och hur vi skall kunna leva mer ekologiskt. Flera har påpekat att vikingarna minsann hade helt ekologiska jorbruk, inte använde fossila bränslen, och recyklade sina sopor på ett vis som vi moderna människor borde ta efter. Vissa dietister menar även att ”vikingadieten” är något vi bör återinföra, för vår egen hälsas skull (något som kanske inte vore så populärt om det tolkades bokstavligt, då de flesta skulle rata vikingarnas mat direkt).

Utifrån ovanstående exempel kan vi alltså konstatera att även om vikingatiden upphörde för drygt 900 år sedan, lever vikingen kvar och har hälsan, i våra medvetanden. Frågan är i vilka sammanhang som kommer att använda sig av vikingen härnäst? Min gissning är den feministiska vikingen, eller snarare den feministiska vikingakvinnan (sådana tendenser finns redan), eller varför inte den vegetarianska vikingen? Den som lever får se!