Medeltiden I

Vad är medeltiden?

Tiden mellan, en term som myntades flera hundra år efter medeltiden, och då som en nedsättande beteckning på tiden mellan ”den upplysta”, ”moderna” tiden och den lika upphöjda antiken.

Medeltiden som period har använts i olika syften, vilket förhoppningsvis kommer att framgå under denna kurs, och därför har även medeltiden framställts på olika vis. På grund av en rad anledningar, politiska, religiösa eller andra har man framställt olika bilder av medeltiden. Inte minst kan dessa skönjas i populärkulturella yttringar, då man gärna överdriver en smula i dessa sammanhang. Följaktligen har bilden av medeltiden pendlat mellan trikåer och gyttja. Den troligaste och mest sannolika bilden ligger någonstans i mitten…

Var det såhär?

Eller såhär?

Hur som helst, först en kort tidsindelning. Medeltiden brukar sägas sträcka sig mellan cirka år 500 till runt år 1500. Under dessa tusen år beräknas de första fem hundra åren utgöra den tidiga medeltiden, eller som den ibland här i Skandinavien kallas ”Folkvandringstiden, och som i anglosaxiska delar av världen refereras till som ”The dark age”. Efter denna period följer ungefär tre hundra år som kallas högmedeltiden, och sedan avslutas hela perioden med två hundra år av senmedeltid.

Kort översikt över framförallt den tidiga medeltiden

I och med Västroms fall inleddes en period av nedgång, kulturellt och inte minst ekonomiskt, i Central- och Västeuropa. I sydost dominerade fortfarande Östrom, och där upprätthölls i viss mån någon form av välstånd.

Den absoluta huvuddelen av människorna var bönder. Vi talar här om runt 90-95 procent av befolkningen. Livet var hårt, de flesta levde på svältgränsen. En av anledningarna till detta var helt enkelt jordbrukets ringa produktion. Med en avkastningsratio på 2:1 fanns ytterst sällan utrymme till expansion, och ett enda år av missväxt kunde innebära svältdöden för stora mängder människor.

Vidare påverkades människorna naturligtvis negativt av den kollaps de romerska kommunikationsnäten drabbats av. Romarnas vägnät fanns kvar, men underhölls inte, och förföll snabbt. Oftast skedde all transport via vattenvägar, enkelt, men också med viss begränsning. Kommunikationsproblemen innebar att billig importerad spannmål numera var ett minne blott. De flesta kunde endast producera tillräckligt för att få ihop till sitt dagliga bröd (i Sydeuropa, Nordeuropa är en grötkultur), vilket också innebar att handeln minskade, människorna isolerades, och de stora skogarna började återta sin forna position.

Tidigare uppodlade områden växte igen. Europa norr om Medelhavsområdet var i princip täckt av skog, med undantag för de stora slätterna i öst. I Medelhavsområdet hade i stället den hårda avverkningen av skog medfört en kraftig erosion, vilken som sagt fortfarande är påtaglig i området, och ledde till svårigheter att driva storskaliga, vinstgivande jordbruk.

Den tämligen påtagliga ekonomiska nedgången innebar även en annan radikal förändring av samhällssystemet. Slaveriet som system minskade kraftigt, även om det naturligtvis inte försvann helt. Slaveriet började bli olönsamt. Att äga ett antal slavar innebar fler munnar att mätta, vilket kunde vara snarare en börda för många jordbrukare. Då det tidigare dominerande slavsystemet började försvinna, tog ett annat system över. Detta system innebar att en storbonde eller landägare kunde upplåta små delar av sina ägor till småbönder, vilka alltså fick arrendera jord av honom. Betalningen skedde i form av del av produktionen samt av dagsverken. I praktiken medförde detta system i princip att många före detta slavar i princip fortsatte att vara det, men nu dessutom var tvungna att skaffa mat själva…

Det hårda livet innebar att medellivslängden sjönk, och inte minst barnadödligheten var enorm. Siffrorna är lite olika, men generellt kan sägas att knappt hälften, ibland mer, ibland mindre, av alla barn överlevde sitt första år. Om ett barn levde tills det var fyra kunde man börja hoppas på att det skulle uppnå vuxen ålder, men det var naturligtvis ingen garanti. Kvinnan dog oftast före mannen på grund av det myckna barnafödandet, eller i direkt anslutning till detta. Att dö på grund av komplikationer under förlossningen var en påtaglig fara, och tämligen vanligt. Trots riskerna försökte man få så många barn som möjligt. Detta då barnen utgjorde en form av pensionsförsäkring, den äldste sonen skulle ta över gården och man var hänvisad till sina barn att ta hand om en när man blev gammal och orkeslös.

Under antiken hade relativt många haft åtminstone grundläggande kunskaper i att läsa och skriva (vilket inte minst romersk och grekisk graffiti vittnar om), men i den kommunikationsmässiga och kulturella svacka som följde Västroms fall minskade dessa kunskaper och de illitterata kom att utgöra den absoluta majoriteten. I regel kunde ingen läsa och skriva. Inte bönder, inte stormän. Ingen. Ingen utom prästerna...

...Och de skrev ofta väldigt snyggt!

Faktum är att under den tidiga medeltiden, alltså en period då de flesta samhällsfunktioner vittrade ned eller gick i träda, började den kristna kyrkan blomstra. Kristendomen hade som bekant införts i det Romerska riket redan under 300-talet, men efter Västromsfall hade kyrkan överlevt, expanderat och stärkt sina positioner. Under hela medeltiden och ytterligare ett par hundra år var kyrkan, i dess olika former en av de starkaste, om inte den starkaste, makthavaren i Europa.

Här kan vi återknyta till den annalkande europeiska urskogen, som åter började växa på tidigare uppodlad mark. Skogen var en farlig plats, fylld av rövare och vilda djur. Dessutom beboddes skogen, enligt dåtidens människor av allsköns oknytt. Faktum är att även bebyggda områden hemsöktes av spöken, demoner och annat otäckt. Kyrkan var i princip det enda som stod emellan människan och mörkrets makter (nåja, inte det enda, vissa andra saker fanns också, men om dessa bör vi tala tyst, liksom medeltidens människor gjorde). Skräcken för djävulen var stor, och underhölls av kyrkan.

Samtidigt var kyrkan en kulturbevarande institution. Det var i klostren och kyrkorna som gamla skrifter bevarades och kopierades. Det var prästerna som kunde läsa och skriva, det var där vetenskapen fanns. Dock, under medeltiden sysslade prästerna ytterst lite med att skaffa ny kunskap. Snarare var de strikt konservativa, och menade till och med att strävan efter ny kunskap var oförenligt med den kristna läran. Detta blir speciellt påtagligt i relation till de muslimska lärda, vilkas kunskapstörst ledde till en strid ström av nya upptäckter och uppfinningar.

Under den tidiga medeltiden hade flera biskopar och liknande en direkt politisk makt, de bodde i fästningar och fick då och då ikläda sig rustning och rida ut för att freda sitt intresseområde (inga svärd dock, de var ju ”fredliga”). Allteftersom tiden gick blev kyrkans politiska makt omfattande, liksom dess rikedomar.

Politiskt var Europa splittrat. Kontinenten var i princip uppdelat i tusentals småriken, med tusentals småfurstar, vilket föga förvånande innebar en hel del oro. Dessutom hade asiatiska ryttarstammar börjat härja, vilket bidrog till osäkerheten. En stark centralmakt saknades, inga enhetliga lagar eller organiserat försvar förekom. Kaos, krig och oordning var standard, men snart skulle detta förändras, och en europeisk högkultur växa fram.