Barbari på Youtube hittar ni här!
Förutom ständiga upplopp och oroligheter i Romerska riket, fanns det naturligtvis yttre fiender.
Perserriket
Perserna hade länge varit ett stort och mäktigt rike. Det hade hotat grekland, vilket lett till olika krig, och hotade även Rom genom sin storlek. Det persiska (eller partherriket som det kallades) riket hade aldrig lyckats få fäste i Europa, utan hade spritt sig österut, ända till Indien. Den romerske kejsaren Augustus hade försökt få till en hållbar fred mellan de två jätterikena, men senare kejsare, exempelvis Nero, försökte erövra Armenien och Mesopotamien, som styrdes av partherna. Försöken gick sådär… I gengäld försökte den persiska härskarätten Sasaniderna erövra Roms östliga provinser, lyckades ta Syrien, men detta ledde till många långa och blodiga krig, vilka utkämpades utan att någon lyckades vinna. Det skulle dröja till att Kejsar Konstantin satt på tronen innan det skulle lugna ner sig i romarrikets östra hörn…
Den romerska provinsen Judéen var en oroshärd, med ständiga upplopp och oroligheter. Olika grupperingar bedrev gerillakrig mot den romerska ockupationsmakten, den mest hängivna var zeloterna. Judarna vägrade underkasta sig det romerska kravet på att alla skall dyrka kejsaren (kejsarkulten), och apokalyptiska tankar om en kommande Messias florerade rikligt runt år 0… Upproren intensifierades, och det gick så långt att Rom till slut invaderade och förstörde Jerusalem, samt fördrev alla judarna från landet (Diasporan år 70). De historiska effekterna av detta påverkar oss ännu.
Norr om det romerska riket levde ett stort antal olika stammar, vilka romarna brukade samla under namnet germaner. Själva namnet kan vara ett låneord från galliskans ord för ”granne”, jämför med iriskans gair eller walesiskan ger, vilka bägge betyder ungefär ”nära”. Ett annat ord som används frekvent om dessa folk är ”teutoner”, ett ord nära besläktat med galliskans tuatha, fornskandinaviskans thiod (som i Svitiod) eller den moderna tyskans Deutsch. Samtliga dessa ord betyder i princip ”folk”. Germanerna bestod i själva verket av ett flertal stammar: Franker, langobarder, burgunder, saxare, angler, vandaler, goter med flera, vars gemensamma nämnare låg i språket (indoeuropeiskt ursprung) och kulturen snarare än politiska sammanslutningar.
Beskrivningarna av germanerna under antiken är tämligen fåtaliga. Greken Pytheas seglade ända upp till norra Europa, och beskrev senare geografin, folken där, deras traditioner och kultur. Denna beskrivning anses vara den första redogörelsen om germaner i text. Pytheas verk försvann för länge sedan, men han har använts som källa i flera andra skrifter av andra greker. Dock, det var inte grekers beskrivningar av germaner som var de främsta, utan de skrevs senare av romare. Både den romerske krönikören Tacitus och Julius Caesar (och några fler) beskriver utförligt germanerna i verk som bevarats och konsulteras än i dag. Utifrån dessa texter, i kombination med arkeologiska fynd, kan vi försöka skapa oss en bild av det germanska samhället.
Germanerna levde i ett stamsamhälle. En tydlig centralmakt saknades, i stället hade varje stam sin egen kung. Kungarollen var en kombination av överbefälhavare, överstepräst och högsta domstol, allt i en person. Kungamakten var inte ärftlig, utan när en kung dog valdes en ny, och alla fria män tilläts rösta. Kvinnor kunde inte ha en ursprunglig maktposition, men om en kvinnas make dog, ärvde hon dennes position, vilket alltså medförde att det kan ha funnits kvinnor med höga positioner i samhället, till och med den högsta.
Lagarna byggde på olika former av böter, och tvister avgjordes i regel på ett ting. Om man dödade någon, fick man betala en så kallad ”wergeld”, eller manbot på modern svenska. En vanlig, fri man var värd 200 guldmynt, en herreman 1200. Kvinnor var värda hälften av deras mäns manbot, och trälar hade ingen manbot över huvud taget. Slog man ihjäl en träl fick man betala böter för materiell skada, ofta runt 15 guldmynt, ibland upp till 50 om trälen var utbildad i hantverk. Vissa juridiska tvister kunde inte lösas med böter, utan endast genom strid. Om man anklagades för något, kunde man antingen gå fri om ett visst antal (olika beroende på brottets dignitet) fria män svor att man var oskyldig, men om dessa inte gick att tillgå, kunde man bara bevisa sin oskuld i strid. Överlevde man var man oskyldig, dog man var man skyldig och därigenom straffad. Bortsett från detta, samt straffet för feghet, tycks de germanska folkens lagar inte inkludera dödsstraff, eller ens kroppsstraff. Förvisning var ofta det hårdaste straffet, vilket i och för sig ofta innebar döden. Skilda åsikter finns dock om detta, andra menar att de germanska lagarna var synnerligen hårda, med dödsstraff som vanligt återkommande, speciellt i krigssituationer. Mer om detta senare.
Caesar ger en föga smickrande beskrivning av germanernas samhällen i sin bok ”De Bello Gallico” (ungefär ”Kriget i Gallien”). Han beskriver hur de germanska stammarna är halvnomadiserande, och då de slagit sig ned på en plats ägnar de stor energi åt att ödelägga området runt boplatsen. När all träd är nedhuggna och allt ät förstört, drar de vidare. Caesars beskrivning är överdriven, och en del i den romerska propagandan, men vissa korn av sanning kan ändå skönjas. Germanerna levde generellt i mindre grupper, ofta bara några tiotal familjer. Byarna förlades i skogsgläntor, antingen naturliga eller konstgjorda. Germanerna levde av både jordbruk och boskapsskötsel, men det senare var utan tvekan den viktigaste näringen. Till skillnad mot människorna i södra Europa, vilkas basföda var bröd, åt germanerna stora mängder kött och mjölkprodukter. Rikedom mättes heller inte i landområden, utan i mängd boskap man ägde. Följaktligen var boskapsstöld en populär sysselsättning. Förutom att äta tamboskap var vilt populärt, och jakt sågs som en viktig och bra syssla.
Flera romerska källor beskriver germanerna som krigiska barbarer, ociviliserade våldsmän. Även här kan vi ana både romersk propaganda och viss sanning. Det vi vet om germanerna är att de representerade en ytterst krigisk kultur. Samtliga män började tränas i krigskonst redan som barn, och då de ansågs mogna nog att delta i strider fick de en järnring runt halsen, vilken inte togs bort förrän bäraren nedlagt en fiende. Att vara stor och stark var eftersträvansvärt, och germanerna hade en egen idé om hur man uppnådde maximal fysisk kraft, nämligen genom sexuell avhållsamhet. Desto längre en man var oskuld, desto större och starkare blev han. För en germansk man var det därför otänkbart och synnerligen skamligt att ha samlag innan tjugo års ålder. I händelse av krig förväntades samtliga vapenföra män ställa upp och slåss. Om man inte frivilligt deltog i striderna betraktades man som feg, ett brott som enligt vissa källor straffades med döden, se dock ovan.
Germanernas krigiskhet och skicklighet i att slåss medförde att dels kelterna, men framförallt romarna fick problem med dessa. Rom försökte gång på gång expandera sitt rike in på germanskt område, ett företag som gick dåligt. Romarna vann aldrig några större segrar, och efter det fruktansvärda nederlaget mot germanska styrkor i Teutoburgerskogen (ett slag det forskats oerhört mycket om och kring vilket mytbildningen är massiv) beslutade sig Rom för att dra en gräns ungefär längs floden Rhen, en gräns som de bevakade med stor noggrannhet. Om en romersk tjänsteman eller officer hade misskött sig på något vis var det inte ovanligt att han blev förflyttad till en tjänst i Germanien som straff, vilket visar hur otrevligt livet för en romare kunde vara i denna miljö.
I flera av de tidigare romerska källorna beskrivs germanerna synnerligen negativt. De framställs som vildar, och deras kultur som underutvecklad. Till och med deras landområden ansågs vara värdelösa och ofruktbara. Dock, en förändring skedde, och vissa krönikörer började uttala sig mer positivt om germanerna. De jämfördes med romarna, och framhölls som renare, mer ofördärvade av civilisationens dekadens. Vidare hyllades ofta deras tapperhet, samt deras respekt för andra med denna egenskap. Romarna lärde sig att fredsfördrag med germaner slöts bäst via sändebud som var ärliga och på något vis bevisat sin tapperhet, snarare än smickrande diplomater. Dessutom började allt fler germaner söka sig till Rom. Lockelserna i Romarriket var starka, och många germaner valde att låta sig romaniseras. Dessutom började Rom att i allt högre grad anlita legoknektar utifrån än att rekrytera egna legionärer. För de krigiska germanerna fanns det således möjligheter att förtjäna ära och rikedom i Roms tjänst, vilket ledde till att under 300-talet kom germanska legoknektar att utgöra större delen av de romerska härarna.
Kanske på grund av detta, samt att Rom försvagades genom delning och inre politiska stridigheter, blev de germanska stammarna morskare och morskare. De genomförde räder långt in i romerska områden, och märkte att de sällan blev hindrade. Allt kulminerade år 476 då Alarik, en mäktig germansk hövding, ledde sina trupper mot själva staden Rom som plundrades. I och med denna händelse föll Västrom, den ena hälften av det gamla jätteriket, och Europa stod inför flera hundra år av kulturell nedgång.
Burgunder, en germansk stam, gör sig redo för lite förhandlingar...
Kelterna
Kelterna var , liksom germanerna, egentligen inte ett enhetligt folk (beroende på hur man räknar, naturligtvis. Många idéer finns kring detta.), utan snarare ett stort antal stammar och småriken, med gemensamheten liggande i språk och kultur snarare än politik. De var spridda genom hela Europa, från nuvarande Ungern i öster till Irland i väster, den keltiska kultursfären gränsade således till både Romarriket och till germanernas områden.
Kelterna beskrevs av greker och romare i högre utsträckning än germanerna. Detta hade sin direkta orsak i att kelterna i större utsträckning än germanerna sökte och upprätthöll kontakten med framförallt romarna, och då även på fredlig nivå. Dock inte alltid. Att romarna erövrade stora keltiska områden (Gallien och nuvarande England) bidrog naturligtvis också till en hos romarna högre tolerans mot det keltiska, och, vilket flera källor visar, en viss beundran. Att denna beundran är en del av den romerska propagandan råder ingen tvivel om, men den kan nog ändå sägas ha varit genuin.
Det keltiska samhället var strikt hierarkiskt, och indelat i tre klasser. Högst stod de religiösa funktionärerna, druiderna, vilka i sin tur var indelade i tre undergrupper, mer om dessa nedan. Sedan kom krigararistokratin, kungar och riddare, vilka representerade den världsliga makten. Lägst stod övriga, vilka på många vis behandlades tämligen strängt av de härskande, och i mångt och mycket saknade egentliga rättigheter.
Kelterna räknade släkter matrilinjärt, alltså efter modern, vilket alltså skiljer dem från vår skandinaviska nutida patrilinjära släktmätning. Detta system hade troligen mycket gamla rötter, kanske ända tillbaka till en tid då ett matriarkat samhällssystem rådde. Kring detta kan endast spekuleras, då det om så är fallet är en kronologiskt mycket avlägsen period. Mer konkret kan man även förklara det matrilinjära systemet med kelternas tämligen fria syn på sexualitet. Kvinnor, speciellt ur aristokratin, alltså drottningar och motsvarande, hade rätt att ha sex med i princip vem de ville, förutom sin man. Detsamma gällde mannen, som kunde ta sig flera fruar, under vissa omständigheter. Resultatet blev därmed en inte alltid klar uppfattning om vem fadern till ett barn var, varför en matrilinjär ordning var den enda fungerande.
Liksom germanerna saknade kelterna en centralmakt, de levde i ett stort antal småriken, styrda av kungar eller hövdingar. Bristen på centralmakt var ingen tillfällighet eller resultatet av brist på kommunikation och administration. Kelterna hade en väl utvecklad samhällsstruktur, och hade utan tvekan kapaciteten att centralisera styret. Anledningen till denna splittring var att de helt enkelt ville undvika alltför starka ledare, de ville undvika risken för diktatur. Splittringen var med andra ord självvald. Dock, på samma vis som romarna kunde tillsätta en diktator under sex månader i händelse av akut kris (en politisk funktion som dock sattes ur spel av Julius Caesar), kunde kelterna, om de drabbades av ett allvarligt yttre hot, tillsätta en så kallad Ar-ri, en ”överkung”, som skulle ordna upp saker och ting. Denne valdes av samtliga inblandade stammar ur den samlade skaran hövdingar. Ar-rin fick inte ha några fysiska eller psykiska defekter, utan måste vara stark och klok, samt naturligtvis ha förmågan att leda stora mängder krigare. Den romerska diktatorfunktionen gav en person makt i sex månader, en keltisk ar-ri satt på tronen i sju år. Dock, för att förhindra en permanenterad diktatur, hade kelterna lagt in en klausul som dels hindrade kungen att sitta mer än sin angivna tid, och som förhoppningsvis höll borta makthungriga, och snarare lämnade plats åt de plikttrogna: Efter sina sju år offrades ar-rin till gudarna, på ett tämligen utstuderat vis.
Den keltiska samhällshierarkin var som sagt uppdelad i tre klasser, där den högsta bestod av druiderna. Druiderna utgjorde en tydlig elit, och trots att den politiska makten hölls av krigararistokratin, kunde exempelvis en kung inte fatta ett avgörande beslut utan att först ha rådfrågat sin druid, och fått dennes godkännande. Följaktligen hade i princip alla regenter en druid nära sig, för att på så vis också få mer auktoritet bakom sina beslut.
Att bli druid krävde en lång och rigorös utbildning. Barn valdes ut vid ungefär sju års ålder, och började utbildas av den lokale druiden, för att sedan avancera till druider av högre rang, och slutligen avlägga ”examen” i en helig skog, Carnuterskogen, som låg i Gallien, men i dagsläget känner man inte till dess exakta position. Utbildningen tog runt tjugo år, och då ingick först och främst kunskaper i religion och liturgi, men även andra vetenskaper som astronomi och matematik var nödvändigt för en druid att känna till. Trots att kelterna var litterata, alltså kände till skrift (de skrev ofta på grekiska), menade druiderna att verklig kunskap måste läras utantill. Tjugo års skolgång, allt utantill. Det ni, ungdomar! Dock, för att bevara vissa heliga sånger och liknande, utvecklade kelterna ett heligt och för de flesta hemligt skriftspråk ogham. Denna skrift skrevs på skivor av bark, och innebörden kunde skifta beroende på vilken typ av bark det rörde sig om.
Druidklassen var i sin tur uppdelad i tre undergrupper, där druider var de högsta, ovaterna näst högst, och barderna lägst. Var och en av dessa hade sina speciella funktioner i det keltiska samhället. Kunskaperna om druider och barder är ganska stora, här finns det gott om dokument att tillgå, men ovaterna är mer höljda i dunkel. Nedan följer korta beskrivningar av deras uppgifter.
Druiderna, de högsta, var de som kommunicerade med det multitud gudar kelterna tillbad. Deras träning var som sagt rigorös, och deras makt stor. Deras rang visades via färgen på manteln, de lägre druiderna hade blå mantlar, de högre röda och den absolut högste, ärkedruiden, hade en helt vit mantel. Även deras frisyrer och allmänna klädsel markerade deras höga position i det keltiska samhället (Faktum var att mantel som statusmarkör användes av alla kelter, men då var inte färgen den avgörande faktorn. En lång mantel indikerade hög rang, en kort lägre. Om man gjort något brottsligt kunde man bli bestraffad genom att ens mantel kapades offentligt, vilket alltså var mycket förödmjukande för den drabbade.).
Ärkedruid i sentida återgivning
Barderna, de lägsta inom druidklassen (vilket ändå innebar att de stod mycket högt i det keltiska samhället), hade mycket viktiga funktioner. De var kulturbärare, och förvaltade sånger och sagor, vilka de vid högtidliga tillfällen framförde. De var också utbildade i juridik, och agerade domare om olika tvister uppstod. Vissa barder var permanent anslutna till kungars eller hövdingars hov, men andra reste runt och assisterade de samhällen som saknade en stationär bard. Ofta fungerade barderna också som lärare, då deras allmänbildning var mycket hög och eftertraktad.
Den mellersta gruppen då, de mystiska ovaterna. Om dessa vet man alltså inte så mycket, och mytbildningen är stor. Det troligaste är att dessa, vilka utgjorde den till antalet minsta gruppen i druidklassen, var en form av spåmän. Romarna beskriver dem som svartklädda, och antyder att deras metoder att sia om framtiden var på många sätt mycket skrämmande. Ovaterna sysslade troligen med nekrodivination, det vill säga de läste framtiden ur döda eller döende människor, på olika vis. Det var också ovaterna som tjänstgjorde under offerceremonier, då djur, men även människor sändes till gudarna. Flera källor beskriver de olika offermetoderna som ovaterna nyttjade, och även arkeologiska uppgifter finns att tillgå, som på många vis stödjer romarnas utsagor och gör deras aversion fullt förståelig (den tredelade döden, wickermen, med mera…).
Samtliga druider var mycket mäktiga, deras kunskaper och status var okränkbara, och till och med romarna respekterade, för att inte säga fruktade, dem. Det finns källor som antyder en klass av kvinnliga druider, som kan ha haft en position till och med högre än de vanliga druiderna (som var män). Tyvärr är de arkeologiska och skriftliga källorna vaga och få när det gäller dessa, så vi vet synnerligen lite om dem, om de ens existerade.
Kelternas religion var polyteistisk, det vill säga de tillbad flera gudar. Det finns stora likheter mellan den keltiska och den nordiska gudavärlden, vilket dels påvisar det gemensamma indo-europeiska ursprunget, men även antyder en flitig kontakt mellan dessa kulturer, vilket även bevisas av arkeologiska fynd. Den keltiska religionen är så rik på mytmaterial att det är fåfängt att försöka ge en allt annat än generaliserande överblick, men i korthet kan sägas att kelterna menade att gudarna spelade en aktiv roll i människornas värld, och för detta krävde tribut. Dels genom en ivrig åkallan, men även genom offer, även mänskliga sådana. Åtskilliga texter beskriver de olika offerceremonierna, och även här bekräftar arkeologin dessa utsagor.
Trots sin starka religiösa tradition kristnades kelterna tidigt. Missionärer vann gehör för den nya religionen redan på 400-talet, och det keltiska Irland blev snabbt ett av kristendomens starkaste fästen i det senantika Europa. Dock, kelterna förkastade inte sina gamla gudar helt, utan lät dem i stället bli helgon, och tillät därmed en fortsatt dyrkan av dessa. Även druiderna kan ha påverkats av den nya religionen, och under en kort tid tjänstgjorde de hos kristna kungar (Merlin!), och gled snabbt in i det kristna systemet men behöll en del av sina kunskaper. Enligt vissa källor existerade det en form av druider så sent som på 1400-talet, dock i det tämligen isolerade och svårtillgängliga Wales…
Kelterna var bekväma av sig, deras hus var förvånansvärt välbyggda och välplanerade (speciellt i jämförelse med de betydligt mer primitiva germanska bostäderna). De var synnerligen förtjusta i att festa, och vildsvinet sågs som det förnämsta köttet man kunde bjuda på, och till detta drack man helst vin. Rikedom mättes främst i boskap, varför även kelterna ibland roade sig med boskapsstölder. Dessutom tyckte de det var roligt att slåss, och satte en stor heder i att ha goda färdigheter med vapen. Antingen slogs man mot romare eller germaner, men om det var lugnt vid dessa fronter hade man inga betänkligheter mot att slåss mot andra keltiska stammar.
Deras kunskaper i strid imponerade och skrämde framförallt romarna. Till att börja med var det inte ovanligt att kvinnor deltog i striderna, något som flera romerska texter beskriver och som bevisligen upplevdes som synnerligen säreget och obehagligt av de patriarkala romarna. Att vissa krigare såg det som ett tecken på svaghet att bära rustning, eller ens kläder, gjorde inte saken bättre. Det var alltså inte ovanligt att kelterna slogs nakna, endast blåmålade (växtfärg tillverkad av växten vejde) och med taggigt hår (upptoupérat med kalk eller lera). Förutom ett skrämmande utseende imponerade kelterna på romarna genom sina kunskaper i olika stridskonster. De kombinerade ofta vapenteknik med akrobatik, och utnyttjade sina tillgångar till fullo. De var synnerligen uppfinningsrika då det gällde att tillfoga andra skada, och hanterade sina vapen med stor kunnighet (långa svärd, yxor, gae bolga med mera)… Kelterna utgjorde utan tvekan formidabla motståndare, vilket romarna fick erfara. Stammarna i Britannien bjöd stort motstånd, speciellt icenerna under ledning av drottning Bodicea. Hennes krig mot ockupationsmakten var så intensiv att romarna beslöt att Irland, Wales och Skottland fick vara. Kejsar Hadrianus lät till och med bygga en mur för att skydda de nordligaste gränsområdena. Dock, hur goda krigare kelterna än var, de kunde inte mäta sig mot den romerska krigsmakten. Gallien och Britannien föll, och införlivades i det Romerska riket, och kelterna blev tämligen romaniserade.
Bodicea. Hård.
Både kelterna och germanerna beskrevs, som ovan nämnt, av romarna, men beskrivningen av de olika kulturerna skilde sig avsevärt. Då germanerna framställdes mycket negativt, blev kelterna nästan hyllade, och åtnjöt omdömen av mycket stark positiv karaktär rörande både sin kultur och deras stridsskicklighet. Att Rom valde dessa ställningstaganden beror på tämligen enkel psykologi: Romarna besegrade kelterna. Om kelterna ändå framställs som ypperliga krigare och med en storslagen kultur, så måste rimligen Rom vara ännu bättre, om romarna faktiskt lyckades slå kelterna i både Gallien och i Britannien. Man speglar sig själv och sina egna framgångar i de man besegrat. Germanerna lyckades man aldrig riktigt knäcka, varför de framställdes nästan som omänskliga i sin blodtörst, och till och med deras landområden betecknades som värdelösa för Rom, och att man helt enkelt inte var intresserade. Surt sa räven om rönnbären, helt enkelt.
Hot mot kelterna efter Rom gått under: Saxare och skandinaver. He he he…
Rekommenderad läsning
Serierna om Asterix är förvånansvärt historiskt korrekta, författaren Coscinny lade ned en hel del möda på research. dessutom är de roliga!
När jag ändå är inne på serier kan jag varmt rekommendera serien om Slaine av Pat Mills. Finns på engelska. Albumet The Horned God är utan tvekan det bästa. Fantasy med en feministisk touch. Klockrent!
Druidens död av Anne Ross och Don Robins. Beskrivs som en arkeologisk deckare, och ger en bra bild av druidklassen i den keltiska kulturen.
Rekommenderad film
Finns inte så många filmer om de här gängen, åtminstone inte om germaner och kelter. Visst, Braveheart visar lite keltiskt, men den utspelas ju på medeltiden... Om ni, mina läsare känner till några bra filmer på detta ämne, hör av er, så lägger jag till era tips här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar