Mellankrigstiden – Först så går det upp, sen så går det ner…

 Det här avsnittet, typ, finns också som kort föreläsning på Youtube.Se den också. Länk HÄR.

Anyway, Mellankrigstiden, here goes!

På anställningsintervjuer, på gruppstärkande kick-offer, på föredrag om personlig utveckling förekommer ofta frågan om man ser ett glas som halvfullt eller halvtomt. Beroende på hur man svarar menar självhjälpsgurun eller personalchefen att man kan avgöra om personen i fråga är en optimist eller pessimist. Om man ser glaset som halvfullt är man optimist och kan bli en tillgång för företaget, ser man det som halvtomt är man pessimist och kommer bara fungera som bromskloss och varsågod där är dörren tack för att du kom. OK, jag raljerar, men viss sanning finns i min, visserligen överdrivna, beskrivning.

Dock, följande avsnitt kommer att handla en del om optimism och pessimism, vilka präglade världen på ganska tydliga vis under perioden efter det första världskriget. Exempel kommer nedan. Let’s go!

Freden i Versailles sågs av många som en ny början. Man såg möjligheter att bygga upp igen, att förbättra ekonomin, att helt enkelt se kriget som en sorts förlossning, ur vilken en ny, bättre värld skulle födas.

Samtidigt var krigets sår fortfarande öppna. Den gamla världen dog i skyttegravarna (symboliskt talat, eller kanske inte), och många människor kunde inte finna trygghet i den nya, utan en oro, rastlöshet, rotlöshet och en känsla av meningslöshet spred sig.

Innan kriget hade världen dominerats av optimistiska tankar. Dessa hade i princip sin grund i upplysningstidens utvecklingsoptimism, och hade knappast blivit svagare av den accelererande vetenskapliga utvecklingen, industrialismen, och kanske framförallt den stora demokratiseringsvåg som sköljde över stora delar av världen under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Generellt var man optimistisk, och såg på framtiden med tillförsikt.

Sedan kom kriget.

Krigets fasor väckte nya tankar (Flera hade i sanningens namn cirkulerat i intellektuella kretsar sedan 1880-talet, men nu blev de mer allmängods.), som snarare var pessimistiska än optimistiska. Man hade sett att människan, lika väl som att bygga upp välstånd och rättigheter, var fullt kapabel att riva ned allt detta, vilket just kriget var ett tydligt exempel på. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche hade redan under 1800-talets slut formulerat tankar som kraftigt ifrågasatte den kristna värdegrunden, förnuftstanken, demokrati och andra idéer som västvärlden i princip bygger på, och menade att dessa tankar snarare förvandlade människan till en passiv slav, ett offer utan vilja eller möjlighet att förverkliga sig själv och på så vis uppnå sin verkliga kapacitet. Nietzsches tankar blev alltmer populära under tidigt 1900-tal, i synnerhet efter kriget, och fler och fler började se världen ur ett pessimistiskt, närmast cyniskt perspektiv.

Samtidigt, parallellt med den spridda pessimismen och besvikelsen, rådde en positiv känsla hos många människor. Ofta talar man om ”Det glada 20-talet” med hänvisning till denna tendens. Alla hade inte dött i kriget eller i den spanska sjukan, och många av de som överlevde kände att livet skulle levas fullt ut, utan den gamla världens ofta kvävande moraliska och sociala begränsningar. Denna känsla av ”carpe diem” sammanföll med nya kulturella influenser dels från USA, men också från de kolonier man hade i andra världsdelar. Jazzen blev oerhört populär (och oerhört föraktad av de stora konservativa massorna) och med den följde en ny typ av uteliv, danser och även mode. Kvinnorörelsen hade gjort framsteg, så många kvinnor kände en betydligt större frihet än tidigare, och kunde börja ta ut svängarna i sin personliga utveckling ( Något som vissa markerade med yttre attribut, såsom kort hår och byxor. Ja, BYXOR!). Även ny media introducerades, och radion kom att bli allmän och radioapparaten en naturlig samlingsplats för fler och fler familjer. Filmindustrin tog ny sats efter svackan under kriget, och Hollywood erbjöd allt mer påkostade produktioner. Även litteraturen förändrades, många fortsatte naturligtvis skriva som förr, men även nya tendenser och genrer introducerades, inte ovanligtvis i rent eskapistiskt syfte.

I USA tog sig firandet ibland form av att de överlevande från kriget, och typ de flesta andra också, konsumerade en del alkohol. Många grupper, primärt från den religiösa högern, såg detta som att allvarligt moraliskt förfall, och lobbade för ett totalförbud på alkohol, vilket snart infördes (1920). Politiskt var förbudet en stor framgång, USA framstod som ett moraliskt och dygdigt samhälle, men det verkliga resultatet var i själva verket ett ökat (!) drickande, och att man öppnade upp för en omfattande organiserad brottslighet, som hade sin bas i alkoholsmuggling. Förbudet fanns kvar till 1933, då det upphävdes. Även Sverige höll på att torrläggas, men då man röstade om ett totalförbud mot alkohol vann nejsidan marginellt (50,8% mot 48,8%).

Depressionen

Optimismen under 20-talet syntes inte minst på den amerikanska börsen, där aktierna tycktes stiga och stiga utan stopp. Detta ledde till att fler och fler människor ville tjäna pengar på aktiehandel, även de som saknade likvida medel. Att låna på banken blev en vanlig metod att finansiera sin aktiehandel, och många, många belånade sina hus för att kunna göra vinster på aktier de egentligen inte hade råd med. Bubblan växte och växte, tills oktober 1929. Handeln började då mattas av, varpå några började sälja sina aktier. Fler och fler sålde av sina innehav, vilket ledde till att aktiernas värde sjönk i allt snabbare hastighet. Nu började folk sälja i panik, aktievärdet sjönk som en sten, varpå bankerna, lika panikslagna de, började kräva tillbaka sina lån. Detta ledde i sin tur till att folk blev totalt ruinerade, och detta kunde ske på bara några veckor eller till och med några dagar. Börskraschen ledde till fattigdom, och detta i sin tur ledde till minskad konsumtion, vilket ledde till att flera fabriker och industrier var tvungna att lägga ned, med massarbetslöshet som följd. USA var illa ute, ekonomiskt. Denna period, från 1929 till 1939, kallas för Depressionen, och innebar en svår tid för många människor.

Fattigdom är inte bra...

Även Europa drabbades av ekonomiska svårigheter under 20-talet, kanske tydligast i Tyskland. Weimarrepubliken var politiskt och ekonomiskt instabil. Redan 1923 hoppades den tyska regeringen på att kunna häva den ekonomiska nedgången genom att helt enkelt trycka mer pengar. Resultatet blev inte som man tänkt, utan Tyskland drabbades av en närmast legendarisk inflation, där värdet på pengarna föll i rasande fart. Till slut saknade pengarna i princip värde, och framförallt den tyska medelklassen drabbades av fullkomligt ekonomiskt haveri. Detta bidrog till det redan spridda allmänna missnöjet i Tyskland, och den politiska oron blev starkare. Den redan svaga tyska demokratin blev alltmer ansatt från olika mer extrema politiska håll, vilket framförallt utnyttjades av nazistpartiet…

Snabba cash!

I USA insåg regeringen att staten måste gå in och säkra den nationella ekonomin. Staten startade arbetsprojekt för att få de stora arbetslösa massorna på fötter, och nya lagar stiftades för att förhindra ekonomiska katastrofer i framtiden. Många anklagade presidenten för socialism och rentav kommunism, anklagelser som i princip saknade grund (det är inte kommunism bara för att staten agerar starkt). Trots de kritiska rösterna och varningarna, lyckades USA resa sig, och stärka sin ekonomi. Runt skiftet 1930-1940-talet var man åter på bana!

Så, är glaset halvfullt eller halvtomt? Spelar det någon roll? Världen är inte svart-vit, utan består av oändliga variationer och variabler. Allt går att diskutera. Halvfullt eller halvtomt? Håll käften, thönth!