Under
följande moment kommer vi att studera tre olika typer av historia, vilka visserligen
kan stå för sig själva, men som också med fördel kan flätas samman, något som
kanske till och med ökar förståelsen för dessa. Vi kommer att titta närmare på
ungdomar, och hur ungdomars roll i samhället sett ut genom tiderna. Vi kommer
vidare att titta på de subkulturella riktningar som ofta knyts till just
ungdomar, och sedan berika allt med en översiktlig presentation av
populärmusikens historia under 1900-talet, med viss tyngdpunkt på den
elektroniska musiken. Varför just den elektroniska, frågar sig några. Därför
att den är bäst helt enkelt, svarar den allenarådande (nåja…) magistern! Are
you ready? Let’s go!
Ungdomar som samhällsgrupp
Innan vi kan börja studera ungdomars historia måste vi först och främst
definiera begreppet. Vilka är det vi talar om, inom vilka gränser bestäms denna
samhällsgrupp? En snabb och generaliserande definition torde vara den grupp
människor vilka lämnat barnstadiet men ännu inte uppnått full vuxenhet. Denna
definition fungerar så länge man inte väljer att problematisera den. När upphör
barndomen, och vad krävs för att vara fullvuxen? Om vi exempelvis ser tillbaka
några hundra år, ansågs man vara barn till någon gång under tonåren, då man
automatiskt uppgick i de vuxnas gemenskap. Förr hade man inte någon tydlig
ungdomsgrupp, det var ett onödigt utvecklingssteg i dåtidens samhälle. Till
ganska nyligen ansågs man, här i Sverige, bli vuxen i samband med den förr
närmast obligatoriska konfirmationen, alltså i femton-, sextonårsåldern, och
liknande passageriter går att finna i andra kulturer för ungefär samma
åldersgrupp. I detta kan vi se en tydlig fysisk orsak till skiftet mellan barn
och vuxen: Barn är man innan puberteten, vuxen är man när puberteten är över,
och man kan bidra till samhället dels genom en större arbetsbörda än barn (även
om barn i de flesta kulturer naturligtvis hjälpte till och utförde de sysslor
de klarade av), dels genom att man faktiskt kunde bilda familj.
Detta uppdelningssystem, alltså barn och vuxna, var tämligen genomgående i
hela det europeiska (Och som sagt de flesta andra, men även i detta moment
kommer vi att vara obehagligt eurocentriska!) samhället. Både fattiga som rika
gick direkt från barnkammaren in i vuxenlivet. Dock, under 1700-talet började
en antydan till förändring börja skönjas inom adeln och bland de välbärgade
borgarna. Både unga män och kvinnor hade en kort period innan de gifte sig då
de tilläts vara ”nästan” vuxna, trots att de inte delade alla de vuxnas plikter.
En antydan till denna förändring hade redan setts under medeltiden, då unga män
som studerade på universitet hade en period av till synes sorglös
ansvarslöshet, men dessa grupper var så små att det knappast kan sägas ha varit
en allmän samhällelig attitydsförändring. Mer om dessa senare.
Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet började denna förändring märkas
tydligare, om än inte i speciellt stor skala och i regel i samhällets mer
välbärgade lager. De nästanvuxna tilläts leva en typ av liv som tidigare inte
förekommit, ett sorts förstadium till det verkliga vuxenlivet. Dock, det
verkliga genombrottet för ungdomar som samhällsgrupp inföll efter det andra
världskriget. Efterkrigstiden innebar en period av tidigare knappast skådat
välstånd, framförallt i västvärlden, vilket gav allt större grupper av ungdomar
möjligheten att ”skjuta upp” vuxenlivet några år, och då ägna sig åt sig
själva. Då samhällsekonomin i regel var så pass god började denna barnlösa men
ändå ofta yrkesarbetande eller i vissa fall studerande grupp äga eget kapital,
och därför bli intressant för det övriga samhället. Ungdomars intressen och
behov kom att bli ekonomiskt värdefulla, och en marknad öppnades upp för
ungdomsrelaterade varor och tjänster. Denna marknad kom i sin tur att generera
ännu tydligare uttryck för ungdomen att yttra, som i sin tur ledde till en ökad
marknad och så vidare. Ungdomar kom att, på grund av den ekonomiska status de
hade, bilda en egen samhällsgrupp, något som alltså inte skett tidigare, och
definitivt inte i samma utsträckning.
En intressant aspekt av detta är att ungdomen även kom att sätta normer för
det övriga samhället. Det tidigare idealet för både män och kvinnor låg oftast
i den stadgade familjesituationen, som öm moder eller trygg fader, men i och
med efterkrigstiden på 1900-talet blev snarare ungdomen idealet. Detta ledde
till att folk med de ekonomiska möjligheterna i allt högre grad började sträva
efter att förlänga sin egen ungdom, ofta långt efter tonårstiden, och ofta även
efter en egen familj bildats. Detta syns inte minst då människor, ibland så
högt upp i åldrarna som över trettio, klär sig efter det rådande ungdomsmodet,
och människor i övre medelåldern opererar sig för att se yngre ut. Trots, eller
på grund av, dessa extremfall kan vi kanske konstatera att ungdomsåldern
förlängts radikalt, då den i dagens samhälles ögon oftast ses sträcka sig flera
år över tjugoårsåldern, och enligt vissa når hela vägen till, och ibland
passerar, fyrtio år…
Så alltså, vad är ungdomar? Är det tonåringar? Är det alla under trettio?
Är det beroende av hur man själv känner sig? Är det vuxna män i collegetröjor
och baseballkepsar som tilltalar varandra ”brushan”? Förmodligen är detta upp
till var och en att avgöra. Själv bryr jag mig inte. Jag är för gammal för att
bry mig.
Kultur och subkultur
Att tala om en enhetlig kultur i ett område, land, nation eller världsdel
är i högsta grad vanskligt. Att, såsom vissa politiska grupperingar exempelvis,
tala om ett lands, låt oss säga Sveriges, kultur, är bara ett tomt påstående,
då Sverige vid närmare granskning är en väv av många kulturer och har varit så
i århundraden. Det multikulturella samhället är inte ett nytt påfund, det
introducerades inte i samband med de första invandringsvågorna, utan Sverige
har alltid haft flera kulturer, och detta inom den egna etniska gruppen.
Kulturskillnaderna mellan, säg, norrlandsarbetare, östermalmstanter,
socialdemokrater och frireligiösa kan vara större än mellan svenskar, fransmän
och japaner, rent generellt. Det handlar i väldigt hög grad om samhällsklass,
socioekonomisk tillhörighet och även generation och så vidare, att en
kulturbestämning blir närmast omöjlig att genomföra. De kulturella skillnaderna
kan till en början vara osynliga för den oinvigde, men belysta på rätt sätt blir
de mycket tydliga. Seder och traditioner, hur man dricker kaffe, hur man firar
jul etcetera.
Dock, alla dessa olika kulturella riktningar erkänner en större gemenskap,
och söker ofta en konformitet i den stora massan. Norrlandsarbetarna,
östermalmstanterna socialdemokraterna och de frireligiösa ser sig som en del av
det gemensamma samhället och finner en styrka i denna gemenskap. Men denna
vilja till enhet gäller inte alla.
Genom historien har olika grupper dykt upp som medvetet brutit mot
kollektivet (den stora, allmänövergripande kulturen) genom olika yttre och inre
normativa markörer. Dessa kulturer har samexisterat i eller snarare under det
kollektiva kulturella paraplyet, och har därför kommit att kallas subkulturer,
eller underkulturer. Fram till 1900-talet var dessa typer av subkulturella
yttringar tämligen ovanliga. Vi känner bara till ett fåtal, och dessa har varit
blygsamma i sin kulturella särart och till sitt anhängaravtal. Några exempel:
I de medeltida städerna samlades ibland grupper av ekonomiskt välbeställda
unga män som var satta att studera på universitetet i grupper, som inte bara
pluggade (ganska lite av den varan faktiskt), utan också klädde sig utmärkande
ofta efter gemensamma färgkoder och mönster, drev runt och festade, och inte sällan
betedde sig i de övriga stadsbornas ögon ganska otrevligt. Dessa studentgrupper
skulle troligen inte räknas som en subkultur i dagens ögon, men de utgjorde en
försmak på vad som skulle komma några hundra år senare.
Den nya världen blev en kulturell smältdegel, vilket innebar att många
sökte trygghet och tillhörighet i subkulturella gäng. 1800-talets New York
hyste ett flertal distinkta grupperingar, med tydliga yttre markeringar och
ofta egna regler och normer, ibland till och med egna språk. Mer om dessa kan
man läsa i boken ”The Gangs of New York” av Herbert Asbury, eller, om ni
är lata, se filmen med samma namn.
Även Stockholm hade sina subkulturella strömningar förr. Både grupperna
kväsarkvantingar och grilljannar förekom för runt hundra år sedan, och beskrevs
av dåtidens journalister som tämligen samhällsodugliga. Mer info om dessa finns
i dessa länkar: Grilljannar och kväsarkvantingar.
Värt att nämna är att vissa av de tidiga subkulturerna föddes under
otrevliga omständigheter. I det nazistiska Tyskland var i princip alla ungdomar
tvingade att ansluta sig till Hitlerjugend eller Bundesmädchen, men grupper av
ofta föräldra- och hemlösa ungdomar slöt sig samman i distinkta subkulturella
gäng och körde sitt eget race, om man vill uttrycka sig så. Dessa var Berlins
Apacher och Pirater under 30-talet, vilka förde en hopplös kamp mot den
välordnade nazistiska normen. Länk för mer info kommer… Här!
Hur som helst, ovan nämnda grupper var små och utgjorde verkligen undantag.
Senare kom olika subkulturer att växa sig större, till att omfatta flera
miljoner människor globalt. Skall man studera de viktigaste subkulturerna måste
man speja västerut, mot USA och mot UK, vilket vi skall göra. Nedan följer en
kort historik och förteckning över de mest framträdande och viktiga
subkulturerna de senaste 70 åren.
Först ut i denna korta redogörelse
kommer de som generellt i USA kallades zooties, i de
latinska delarna av samma nation pacuchos, i Frankrike zazous, i Sverige
swingpjattar och i Tjeckoslovakien (finns inte längre) potápkys. Denna
grupp uppstod under 40-talet bland svarta och latinos i USA som vände sig mot
sin generellt utsatta och ekonomiskt svaga situation genom att anlägga en extrem
och fåfäng stil. Stora höga byxor, långa kavajer, stora hattar och långa
klockkedjor tillhörde uniformen. Desto mer tyg desto bättre. Detta klingade
illa med tanke på att då USA deltog i det andra världskriget, rådde ransonering
på allt, inte minst tyger. De så kallade zootsen gick runt och var civila, i
dyra kostymer, medan andra krigade i Europa och i Stilla Havet. Detta ledde
till att det förekom att grupper av soldater (vita!) på permission sökte upp
och spöade zoots. Vid ett tillfälle, på en biograf, rev en stor grupp solodater
på permission av kläderna på en zootie och urinerade på kostymen. Detta ledde
till motreaktioner, i Kalifornien samlades stora mängder pachuchos och startade
upplopp, vilka naturligtvis brutalt slogs ned.
Även i Europa förekom
zoots, med vissa variationer. I Paris förekom under det tidiga 40-talet så
kallade ”zazous”, även de utmärktes genom sin extrema klädstil och förkärlek
för amerikansk swingmusik. Under tysk ockupation var dessa knappast populära,
och flera fängslades, tvångsklipptes och skickades ut på landet för att arbeta
med jordbruk. Även i Tjeckoslovakien fanns en liten enklav så kallade ”potápky”
(betyder ”dykande fågel”, efter deras dansstil). Stora rutiga kostymer, höga
hattar och skor med mycket tjocka ljusa sulor (ibland med glödlampor…)
I Sverige dök under
40-talet swingpjattarna upp. Dessa vållade visst rabalder och inte minst
ogillande i det extremt konforma Sverige. Swingpjattarnas subkulturella
konkurrenter var de så kallade ”nalensnajdarna” (efter danspalatset Nalen på
Regeringsgatan), men denna rivalitet tog sig knappast några allvarligare
proportioner. Nu lämnar vi Sverige ett
tag och hoppar över till Det Stora Landet i Väster, USA…
Det andra världskriget medförde, ur ett socialt perspektiv, att människor
som annars aldrig skulle ha träffats nu träffades. Som amerikanska soldater
beblandades olika etniciteter från helt olika ursprung och insåg, inte alltid,
men ibland, att ”de andra” inte var så farliga. Efter kriget kom många hem och
hade svårt at anpassa sig till ett civilt liv. Att försöka leva ett ordnat liv
som affärsbiträde i en sömnig småstad då man bara några år tidigare utkämpat
luftstrider ovanför Stilla Havet visade sig vara en omöjlighet för många. Flera
unga män, ofta just gamla stridspiloter, lämnade den inrutade livsstilen bakom
sig och började föra en ny tillvaro, iförda sina gamla pilotjackor men nu på
motorcyklar snarare än i jaktplan. Dessa grupperav motorcyklister började driva runt på den amerikanska västkusten
ungefär från 1947, och gjorde sig snart kända som bråkstakar. Denna grupp kom
att ge upphov till flera senare subkulturer, och kan nog ses som ett av
startskotten (tillsammans med zootiesarna och deras likar) till den stora
subkulturella utvecklingen under den andra hälften av 1900-talet.
Anyhoo, i mitten på 1950-talet slog Rock n’ Rollen ned som en åskvigg i den
västerländska ungdomens medvetande, och förändrade allt. Den köpstarka ungdomen
började lyssna till denna musik, och byggde mer och mer sin identitet efter
nya, av de äldre generationerna ouppskattade mönster. Rocken sågs som en fara,
något som skulle leda in ungdomen i drogmissbruk och promiskuitet. Faktum är
att just sex och droger var något som ungdomsgenerationen som först tog till
sig rock ägnade sig en hel del åt. Var det musikens fel? Troligen inte, vad den
kristna högern än må hävda…
Rocken kom att bli flera ungdomskulturers signum
och gemensamma nämnare. I princip alla yngre med någon form av rebellisk ådra,
eller vilja att bryta mot det trygga invanda samhälle som föräldragenerationen
representerade, tog till sig rockmusiken. Dock, ganska snart kunde vissa
skillnader i mångt och mycket baserat på klass skönjas. Rock var i grunden
arbetarklassens musik, och under det sena 50-talet och tidiga 60-talet kunde
det ibland vara svårt för rebelliska medelklassungdomar att känna tillhörighet
med rocken. Ur den ofta akademiska medelklassen uppstod den ursprunglige
hipstern, en jazzlyssnande (gärna svårarare jazzvarianter), poesiskrivande
karaktär som även visade sitt avståndstagande från den förstockade
föräldragenerationen genom klädstil och frisyrer (långt platt för kvinnor,
skägg för män).
Rocklyssnande ungdom – Bikers, rockers. I
Sverige raggare. Bilburen
ungdom med förkärlek för amerikanska bilar och rock. Ansågs vara ett
samhällsproblem.
Under 60-talet uppstod hippien i USA, med
intressen i alternativ livsföring, fri kärlek och rökverk från andra länder.
Snabbt spreds hippiekulturen även till
Europa. Hippiesarna kom i regel ur den så kallade ”baby-boom”-generationen, det
vill säga de som föddes under 40-talet, alldeles i slutet av eller under åren
efter det andra världskrigets slut. Hippies kom generellt ur medelklassen, och
var en ekonomiskt stark grupp. Flera hade möjlighet att studera på universitet,
eller på annat vis föra en tillvaro där man inte behövde lönearbeta. Behovet
att bryta mot föräldragenerationens konformitet var stark, och blev starkare då
rockmusik, lättillgängliga psykoaktiva preparat (”knark”, om man skall tala
vardagsspråk) samt P-piller lades in som faktorer i ekvationen. Dessa
komponenter formade hippiekulturen till att bli en alternativkultur, med starka
inslag av österländsk religion, psykedelia i alla dess former, och en mer
liberal syn på intima relationer. Naturligtvis sågs detta som ytterst
provocerande, speciellt av den amerikanska allmänheten, men även av
myndigheterna. Hippies förespråkade ickevåld, ett ställningstagande som inte
uppskattades av USA:s regering som just förklarat krig mot Vietnam. Att många
hippies förkastade tanken på enskilt ägande, och förespråkade kollektiva
lösningar, gjorde inte saken bättre. Många var oroade över att hippiekulturen
var kommunistisk, och vissa menade till och med att framträdande hippies var
sovjetiska agenter, påståenden som nog förvånade dels de anklagade hippiesarna,
men även Sovjet.
Woooooooodstock!
UK på 60-talet: Mods mot rockers. Bland arbetarklassens ungdomar hade
rockern, inspirerad efter amerikansk förebild, blivit vanlig. Rockers hade våg
i håret, skinnjackor och åkte motorcykel. De lyssnade på rock och blickade
ständigt mot USA för influenser och stil. Samtidigt utvecklades i
Storbritannien de så kallade modsen (mods, ursprungligen efter modernists).
Dessa kom oftare från medelklassen, och tig till sig ett annat ideal än
rockers. Mods klädde sig mer prydligt och elegant i smala kostymer och
skjortor, lyssnade på modernare musik och körde scooter snarare än motorcykel.
Som i så många andra sammanhang då två profilerade grupper måste samsas på
samma yta uppstod fiendskap mellan rockers och mods. Våldsamma
sammanstötningar mellan dessa grupper drabbade Brighton och andra
semesterorter sommaren 1964.
Scooter mot motorcykel.
Modsen utvecklades så småningom i två riktningar. Dels de glammiga swinging
London-modsen, och dels hardmods. De senare kom senare att utvecklas till
suedeheads och senare skinheads.
Skinheadsen kom från
arbetarklass, umgicks med karibiska invandrare och lyssnade på reggae och ska.
På lördagarna slogs de på fotbollsläktare. Viktigt at vara hel, ren och prydlig
i sin stil. Under 70-talet drog karibierna öronen åt sig i samband med att den
afroamerikanska medborgarrättsrörelsen spreds även till UK, och skinsen
portades från många av sina tidigare häng. Det rasistiska partiet National
Front såg sin chans och värvade ett stort antal skins, varpå hela subkulturen
(alltså inte helt rättvist, många var fortfarande inte rasister) i nästan tjugo
år kom att sammankopplas
med rasism.
Thailändska skingirls.
London 1976 var ett tråkigt ställe. Influerade av amerikanska garageband
började en helt ny grupp börja synas, som helt tog avstånd från rådande
estetiska och politiska värderingar: Punkarna. De ledande
blev bandet SexPistols. Punken blev omåttligt populär…
Gullegull.
…Och tappade glöden efter bara några år. Ur postpunken föddes nyromantikerna, och de visuellt starka och musikaliskt
framgångsrika goterna. Samtidigt
hade hårdrockarna,
metalheadsen, blivit en tydlig subkultur, med rötter tillbaka i det sena
60-talets, tidiga 70-talets tyngrerockmusik. Nu blev metalstilen konformare med långt hår, nitar, läder och
jeansjackor täckta med bandbadges.
Hårdrockarnas svurna fiender var syntharna. Mer om dessa i nästa avsnitt.
I USA hade hiphop blivit en del av den afroamerikanska
befolkningens kultur, och i slutet av 80-talet började den
slå även bland kaukasier. Hiphopparna blev en egen subkultur, med stilelement lånade från
de amerikanska storstäderna.
Även rastas började dyka upp utanför Jamaica, detta under 70-talet med en storhetstid
under
80-talet och 90-talet.
Under 80-talets sista skälvande år började ravers (mer framöver om dessa)
och cyberpunks dyka upp.
Kul gäng.
90-talet (senare hälften) såg pandornas födsel (en mix av mods, goter och
rockers), och i USA föddes den urvattnade, ultralama och ofta mest pinsamma emon (om jag
låter fördomsfull här är det för att jag är det). Här i Skandinavien började
några klä ut sig till rika tanter och gubbar i ren ironi, men strax försvann
ironin och bratsen,
stekarna var födda (nu kräktes jag lite). Från USA kom snart (nu är vi inne på
2000-talet) guidosarna, vars
orangesprayade anleten och plutande läppar även multiplicerades i Europa.
Även hipstern väcktes till liv igen, efter att ha slumrat sedan 50-talet.
Nu med lite nya kläder, ny musik men med samma glasögon…
Vad kommer härnäst?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera