Ståndssamhället, med dess orättvisor och ojämlikhet var avskaffat. Detta innebar tyvärr inte att det ”nya” samhället var baserat på rättvisa, långt ifrån.
I stället för stånd hade man nu samhället indelat i klasser, överklass, medelklass och underklass, den sistnämnda oftast refererad till som arbetarklass, då det var det den var i realiteten. En individs position i detta klassmönster bestämdes av olika kriterier, mest framträdande var yrke, ekonomisk status och utbildning. Det bör dock påpekas att även familjetillhörighet spelade in. Gamla vanor och traditioner håller längre än politiska system…
En skillnad, påtaglig sådan, var att i ståndsamhället var positionerna låsta, men i klassamhället kunde man, om man var driftig och hade en del flyt, faktiskt arbeta sig upp. Det var inte lätt men det gick. Historien är full av ”self-made-men” (Inga kvinnor. Inte en chans!) som arbetade sig upp rån lägsta nivån till att bli rika och mäktiga.
Nedan följer en kort presentation av de tre huvudklasserna. Observera att dessa i sin tur bestod av många sub-klasser, vilket kanske är en rättvisare, men mer omständlig indelning. Indelningen i undergrupper skiljer sig också en smula mellan olika länder, givetvis då situationerna såg olika ut i olika regioner (UUC, MUC, LUC, UMC, MMC, LMC, ULC, MLC och LLC, till exempel).
Föga förvånande är detta samhällets översta skikt, och det minsta skiktet, oftast bara några få procent (1-2%) av befolkningen.
Överklassen bestod av den gamla högadeln, det vill säga de som varit högst länge, samt det absoluta toppskiktet ur den urbana borgarbefolkningen, alltså industrimagnater och storföretagare.
Mest utmärkande för denna samhällsklass är naturligtvis rikedomen. Överklassen satt på förmögenheter som de övriga klasserna bara kunde drömma om (och det gjorde de)
Äktenskap mellan adel och högborgare började bli vanligt. Vanligast var union mellan adelssöner vars familjer anade en ekonomisk nedgång, och döttrar till rika borgare. Adelsfamiljen fick därigenom pengar, och borgarfamiljen fick ett fint namn!
För att ta sig in i överklassen räckte det med att vara rik, men alla i överklassen började ta till sig adelns livsstil. Stora lantgods blev till exempel en viktigt statussymbol.
Medelklassen:
Även den ganska liten, kanske mellan 5 och 10 %. Kallas ofta borgare, efter den gamla ståndsbeteckningen
Vad är medelklass? I princip statsboende bildade med viss ekonomisk status. Medelklassen definieras mer av vad den INTE är. En tydlig nedre gräns dras, de är INTE arbetarklass, utan har bättre utbildning och ekonomi. Även en övre gräns dras, de är INTE överklass, då de lever efter andra mönster, dygder. Mer om dessa senare. Medelklassen delas dessutom lätt in i tre undergrupper. Lägst är småbutiksägare, caféägare och lägre tjänstemän. I mitten finner man de högutbildade, akademikerna. Högst upp finner vi de som nästan når överklassen, kapitalstarka företagare etc.
Tydligt för medelklassen är den bild man odlade av sig själv. Man höll hårt på vissa dygder: Sparsamhet, flit, skötsamhet och sådant. Äktenskapet var viktigt, otrohet eller föräktenskaplig sex ansågs otänkbart. Kvinnans plats var i hemmet, ibland assisterad av tjänstefolk. Mannen var försörjaren. Borgarens officiella framtoning var alltså stram, ärlig, flitig, ofta kulturell och dessutom sparsam. Pengar skulle investeras i nyttiga verksamheter, inte slösas på lyx. Denna ”mall” är fortfarande den dominerande samhällsmallen i västvärlden.
Dock…
Under ytan, inofficiellt, såg det annorlunda ut. Här frodades prostitution, droger, otrohet och pornografi…
Viktigt var att hålla en snygg fasad.
Ganska snart blev medelklassens ideal antagna även av arbetarklassen, vilket naturligtvis var mycket svårare, då de ekonomiska medlen ofta saknades…
Arbetarklassen:
Den stora massan, runt 80-90% av befolkningen.
Fyra grupper: Jordbruksarbetare, Hantverks- och industriarbetare, de som arbetade med distribution och inom handel (men som inte ägde verksamheten), samt tjänstefolk.
Gemensam nämnare är beroendet av lönearbete.
Klassen utgjordes inledningsvis främst av jordbrukare, men detta förändrades under 1800-talet, då fler och fler hamnade inom industrin.
Förhållandena för arbetarklassen var i regel mycket dåliga.
Fattigdomen var stor.
Trångboddhet.
Dålig hygien.
Arbetspassen långa.
Alkoholism.
Kvinnans situation ytterst dålig.
Dock… Under 1800-talet börjar arbetarklassen organisera sig, de var trötta på de dåliga förhållandena och krävde förändring. Mer om detta framöver…
Nog sagt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar