Revolutioner och oroligheter

Efter den franska revolutionen hade Europas människor lärt sig en sak, de kunde slå mot, och även slå ner, makten.

Revolutionen hade dock ganska snabbt fått ge vika för en ny envåldshärskare, Napoleon Bonaparte som utropar sig till Frankrikes kejsare år 1804. hans styre innebar ett visst lugn i själva Frankrike, mycket på grund av hans mycket effektiva polis. Dock, den diminutive härskaren kastade snart Frankrike in i diverse krig, som vi inte skall beröra här. Kort och gott kan man säga att först gick det bra, sedan gick det dåligt, för att till slut gå riktigt dåligt, för Napoleon. Han blev på livstid landsförvisad, och dog 1821 på ön St. Helena i Sydatlanten.

När Napoleon var borta insåg de europeiska ledarna att de måste få lite ordning. Vem ägde vad, vem bestämde över vilka och så vidare. Den europeiska kartan var plottrig och otydlig, förvirringen var stor. En kongress utlystes för att man skulle bringa ordning ur kaos…

Wienkongressen 1814

I september 1814 samlas representanter för runt 200 (!) europeiska stater i Österrikes huvudstad Wien. Man skulle se till att alla frågetecken reddes ut, att alla landområden tillhörde sin rättmätiga härskare, och att Frankrike inte skulle få för sig att börja kriga igen. Minnet av Napoleon var mycket färskt…

Av alla nationer som samlades var det i princip bara Europas stormakter som hade någon beslutande makt. Dessa var Storbritannien, Österrike, Ryssland, Preussen och Frankrike. De försökte balansera varandras maktanspråk, något som kanske föga förvånande tog rätt långt tid. Medan stormakternas representanter dividerade och diskuterade, passade övriga länders utsända på att roa sig ordentligt i Wien, allt på den österrikiske kejsarens bekostnad. Kejsaren var känd för sin snålhet, och att behöva betala för baler och kalas hela tiden var inte något som roade honom. Att kongressen pågick ända till juni 1815 gjorde honom knappast muntrare, men det var bara att le och betala…

Hur som helst, när man då, den nionde juni, äntligen kunde samla alla delegater (de hade aldrig samlats allihopa, detta var första och sista gången), fattade man en serie beslut. De flesta var tämligen obetydliga, men två huvudlinjer kunde tydligt märkas: Fursteätterna från före 1789 skulle återinsättas på sina ”rättmätiga” troner, och Frankrike skulle hållas i schack genom att man lät dess grannar få mer makt. Belgien och Nederländerna slogs ihop, Preussen fick stora landområden närmare Frankrike, och de olika tyska småstaterna och fria städerna enades i ett löst hållet tyskt förbund.

När dessa beslut genomfördes trampades en hel del folk på tårna. Nationalismen hade börjad göra sitt politiska inträde, men under wienkongressen tog man inte hänsyn till några nationalistiska strömningar, vilket som sagt retade väldigt många. Trots denna spridda ovilja medförde wienkongressen en stabilitet i Europa, som kom att hålla länge, trots nationaliströrelsernas gnäll. Det skulle dröja nästan hundra år innan Europa igen drabbades av större krig. Några småkrig utspelades naturligtvis, kom igen, det är Europa, sånt händer, men inga större katastrofer förrän det första världskriget utbryter år 1914. Mer om detta senare.

Wienkongressen. Många män i tjusiga byxor.

Oro i Europa

Efter wienkongressen styrs i princip hela Europa av konservativa regeringar. Dessa eftersträvade framförallt lugn och stabilitet, de ville på alla vis undvika nya revolutioner eller oroligheter. För att åstadkomma detta infördes en hårdare censur, förbud mot politiska grupperingar, förbud mot demonstrationer och liknande. Alla försök till alternativ politisk samling slogs våldsamt ned. Borgarna började än en gång känna sig förtryckta, och med den franska revolutionen i färskt minne dröjde det inte länge innan revolterna började flamma upp igen…

I Frankrike rann bägaren över år 1830, då borgarklassen än en gång fick nog. Stridigheter utbröt, men det hela lugnade snart ned sig. Resultatet blev ytterligare liberalisering av lagarna, men i övrigt genomfördes inte några större förändringar.

England hade länge hämmats politiskt av så kallade ”Rotten Burroghs”, de sista resterna av medeltidens politiska system. Systemet kritiserades hårt av liberalerna, vilka krävde en reformering av parlamentet. Myndigheterna ville till varje pris undvika revolution, varför dessa reformer också genomfördes, samt att rösträtten utvidgades.

I det Tyska förbundet genomför det starka Preussen ett ekonomiskt enande. Många nationalistiska tyskar såg detta som ett första steg mot även politisk enhet, något som senare skulle bli verklighet.

Dessa förändringar var inte speciellt omfattande, och gynnade primärt borgarklassen. Samtidigt växte arbetarklassen som grupp, och så även deras missnöje. Klassen var ytterst känslig för konjunktursvängningar. Detta då de alltid, oavsett om det var ”bra” eller ”dåliga” tider hade ytterst låg lön. Var det högkonjunktur höjdes matpriserna, vilket medförde problem för de fattiga arbetarna. Var det lågkonjunktur sjönk visserligen priserna, men då blev samtidigt väldigt många arbetare av med sina jobb, och hade således ingen inkomst alls. Inga bra förhållanden alls…

Under 1840-talet drabbades av en svår lågkonjunktur, vilket alltså ledde till massarbetslöshet. Detta var i och för sig illa, men olyckan ökade då skördarna i slutet av årtiondet hade varit mycket dåliga. Följaktligen höjdes matpriserna snarare än sänktes, vilket gjorde Europas arbetare desperata…

År 1848 utbryter revolution i flera europeiska länder. I Paris drabbar arbetare samman med trupper utsända av den liberala regeringen i regelrätta klasskrig. Den franske kungen flydde till London, och gatorna i Paris förvandlades till slagfält. Så småningom slås upproret ned, men då har över 1500 människor dött. Dock, i och med detta utropas Frankrike till republik. Igen.

Även i flera tyska, italienska och österrikisk-ungerska städer spreds oroligheterna, arbetare mot ordningsmakt. Precis som i Frankrike slogs upproren ner, kraftfullt och våldsamt. Detta gav de konservativa krafterna vind i seglen, och flera liberala regeringar störtades. I Österrike-Ungern pågick oroligheterna längst, och regeringen var tvungen att be det stockkonservativa Ryssland om hjälp att kuva de reformtörstiga massorna. Först när över 100 000 ryska soldater sattes in mot revolutionärerna, i augusti 1849, tvingades de revolutionära skarorna lägga ned vapnen. I och med detta var lugnet återställt i Europa, på gott och ont…

Rajtantajtan i Berlin 1848

Kvinnokamp

Under 1800-talets mitt började flera liberala medelklasskvinnor kräva större rättigheter att utbilda sig och arbeta. Detta var inte en självklarhet, utan kvinnans plats ansågs vara hemmet, det offentliga var männens värld. Kvinnan var omyndig, och helt underställd sin pappa och senare sin make, juridiskt, ekonomiskt och socialt. Då medelklassens kvinnor i regel var läskunniga, tog de del av politiska, revolutionära skrifter, och menade att friheter som gällde deras män rimligen borde gälla även dem själva. Kvinnoföreningar börjar bildas, ursprungligen primärt bestående av medelklasskvinnor, men även överklass började ansluta sig.

Föreningarna visste att deras möjligheter att påverka direkt politiskt var mycket små, så därför började de arbeta med agitation riktad till och upplysning av männen, de som hade makten. Man hoppades kunna väcka en debatt som skulle leda till bättre förhållanden för kvinnor. Oftast gick det mycket sansat till, men även vissa radikala millitanter (ja, det låter kul, jag vet…) agerade. De senare blev ofta fängslade, eller förklarade sinnessjuka och spärrades in på mentalsjukhus.

Brittiska feminister. Farliga samhällsomstörtande bråkmakare...

Kvinnorörelsen hade tre huvudkrav. Dessa var:

Kvinnor skall ha rätt till samma utbildning som män. Alltså möjlighet att läsa på universitet, och så småningom kunna ta jobb som tidigare bara gavs till män.

Kvinnor skulle bli myndiga och ha möjligheten till ekonomisk självständighet. Detta oavsett social status, alltså oavsett om de var gifta eller ej.

Man ville införa hårda restriktioner mot alkohol, och helt förbjuda sexuellt förtryck. Detta krav var främst till gagn för arbetarkvinnor, vilka drabbades hårdast av alkoholism och sexistiska övergrepp.

Vidare protesterade man mot prostitution, inte minst mot de av staten ofta godkända bordeller vilka förekom i de flesta europeiska länder.

Dessa tidiga feminister blev ofta hånade och förlöjligade, inte minst i pressen. Trots en allmän ovilja i det patriarkalt styrda samhället framhärdade de olika kvinnogrupperna, och fick fler och fler anhängare. Allteftersom fick de gehör för sina önskemål, och så småningom fick kvinnor både studera och åtnjöt privilegiet att vara myndiga… Men det skulle dröja till en bra bit in på 1900-talet innan kvinnor fick rösträtt.

Arbetarna organiserar sig

Då arbetarupproren 1848 slogs ned blev många arbetare modstulna, de såg att deras utopiska, socialistiska samhälle skulle fortsätta att vara en dröm. Vissa insåg dock att de varit för aggressiva och oorganiserade då, med tydligt, negativt resultat. För att fortsätta kampen för bättre livsvillkor för arbetarklassen, men utan risk för nederlag såsom år 1848, organiserade flera arbetargrupper sig i fackföreningar. Föreningarna bestod i regel av utbildade arbetare, alltså mekaniker, snickare och liknande. Den stora, outbildade, massan var ännu inte organiserad.

I de flesta europeiska länder var arbetarorganisationer förbjudna, men lagarna mot dessa grupper mjukades upp eller avvecklades helt under 1860-talet. Detta på grund av att då flera av dessa utbildade, organiserade arbetare faktiskt nådde upp till en sådan ekonomisk nivå att de fick rösträtt, visade det sig att de inte var ylande revolutionärer skrikandes efter överklassens blod, utan ofta hade en ganska förnuftig och fredlig syn på politik. Detta lugnade makthavarna, vilket i sin tur leder till att rösträtten ökar. Fler arbetare kunde nu ta del i landets styrelse, och över Europa sveper en demokratiseringsvåg.

Dock, den stora massan av outbildade arbetare, majoriteten, längtade fortfarande efter ett samhälle där alla hade samma rättigheter och möjligheter. Den tidigare dominerande utopiska socialismen hade visat sig inte bli av, och nya läror vann i stället större gehör. Bara några veckor innan oroligheterna år 1848 bröt ut, hade Marx och Engels publicerat ”Det Kommunistiska Manifestet”, och de teorier som där lades fram lockade stora skaror ur arbetarklassens led. Det skulle dröja ett tag, men så småningom skulle ”Manifestet”, och kommunismen, dess politiska ideologi, bli en av de mest framgångsrika tankebanorna på planeten. Mer om detta framöver… By the way, kolla den här socialrealistiska filmen. Arbetarromantik och otroliga pinsamheter i en härlig 80-talsmix...