Roms fiender

Barbari på Youtube hittar ni här!

Förutom ständiga upplopp och oroligheter i Romerska riket, fanns det naturligtvis yttre fiender.

Perserriket

Perserna hade länge varit ett stort och mäktigt rike. Det hade hotat grekland, vilket lett till olika krig, och hotade även Rom genom sin storlek. Det persiska (eller partherriket som det kallades) riket hade aldrig lyckats få fäste i Europa, utan hade spritt sig österut, ända till Indien. Den romerske kejsaren Augustus hade försökt få till en hållbar fred mellan de två jätterikena, men senare kejsare, exempelvis Nero, försökte erövra Armenien och Mesopotamien, som styrdes av partherna. Försöken gick sådär… I gengäld försökte den persiska härskarätten Sasaniderna erövra Roms östliga provinser, lyckades ta Syrien, men detta ledde till många långa och blodiga krig, vilka utkämpades utan att någon lyckades vinna. Det skulle dröja till att Kejsar Konstantin satt på tronen innan det skulle lugna ner sig i romarrikets östra hörn…

Judéen

Den romerska provinsen Judéen var en oroshärd, med ständiga upplopp och oroligheter. Olika grupperingar bedrev gerillakrig mot den romerska ockupationsmakten, den mest hängivna var zeloterna. Judarna vägrade underkasta sig det romerska kravet på att alla skall dyrka kejsaren (kejsarkulten), och apokalyptiska tankar om en kommande Messias florerade rikligt runt år 0… Upproren intensifierades, och det gick så långt att Rom till slut invaderade och förstörde Jerusalem, samt fördrev alla judarna från landet (Diasporan år 70). De historiska effekterna av detta påverkar oss ännu.

Jag hade kunnat gå på mer om perser och judar, men då eurocentrismen är stark i mig så utformar jag undervisningen efter dess principer. Vi lämnar alltså dessa kulturer och blickar norrut, mot det vilda Europa…

Germanerna

Norr om det romerska riket levde ett stort antal olika stammar, vilka romarna brukade samla under namnet germaner. Själva namnet kan vara ett låneord från galliskans ord för ”granne”, jämför med iriskans gair eller walesiskan ger, vilka bägge betyder ungefär ”nära”. Ett annat ord som används frekvent om dessa folk är ”teutoner”, ett ord nära besläktat med galliskans tuatha, fornskandinaviskans thiod (som i Svitiod) eller den moderna tyskans Deutsch. Samtliga dessa ord betyder i princip ”folk”. Germanerna bestod i själva verket av ett flertal stammar: Franker, langobarder, burgunder, saxare, angler, vandaler, goter med flera, vars gemensamma nämnare låg i språket (indoeuropeiskt ursprung) och kulturen snarare än politiska sammanslutningar.

Beskrivningarna av germanerna under antiken är tämligen fåtaliga. Greken Pytheas seglade ända upp till norra Europa, och beskrev senare geografin, folken där, deras traditioner och kultur. Denna beskrivning anses vara den första redogörelsen om germaner i text. Pytheas verk försvann för länge sedan, men han har använts som källa i flera andra skrifter av andra greker. Dock, det var inte grekers beskrivningar av germaner som var de främsta, utan de skrevs senare av romare. Både den romerske krönikören Tacitus och Julius Caesar (och några fler) beskriver utförligt germanerna i verk som bevarats och konsulteras än i dag. Utifrån dessa texter, i kombination med arkeologiska fynd, kan vi försöka skapa oss en bild av det germanska samhället.

Germanerna levde i ett stamsamhälle. En tydlig centralmakt saknades, i stället hade varje stam sin egen kung. Kungarollen var en kombination av överbefälhavare, överstepräst och högsta domstol, allt i en person. Kungamakten var inte ärftlig, utan när en kung dog valdes en ny, och alla fria män tilläts rösta. Kvinnor kunde inte ha en ursprunglig maktposition, men om en kvinnas make dog, ärvde hon dennes position, vilket alltså medförde att det kan ha funnits kvinnor med höga positioner i samhället, till och med den högsta.

Lagarna byggde på olika former av böter, och tvister avgjordes i regel på ett ting. Om man dödade någon, fick man betala en så kallad ”wergeld”, eller manbot på modern svenska. En vanlig, fri man var värd 200 guldmynt, en herreman 1200. Kvinnor var värda hälften av deras mäns manbot, och trälar hade ingen manbot över huvud taget. Slog man ihjäl en träl fick man betala böter för materiell skada, ofta runt 15 guldmynt, ibland upp till 50 om trälen var utbildad i hantverk. Vissa juridiska tvister kunde inte lösas med böter, utan endast genom strid. Om man anklagades för något, kunde man antingen gå fri om ett visst antal (olika beroende på brottets dignitet) fria män svor att man var oskyldig, men om dessa inte gick att tillgå, kunde man bara bevisa sin oskuld i strid. Överlevde man var man oskyldig, dog man var man skyldig och därigenom straffad. Bortsett från detta, samt straffet för feghet, tycks de germanska folkens lagar inte inkludera dödsstraff, eller ens kroppsstraff. Förvisning var ofta det hårdaste straffet, vilket i och för sig ofta innebar döden. Skilda åsikter finns dock om detta, andra menar att de germanska lagarna var synnerligen hårda, med dödsstraff som vanligt återkommande, speciellt i krigssituationer. Mer om detta senare.

Caesar ger en föga smickrande beskrivning av germanernas samhällen i sin bok ”De Bello Gallico” (ungefär ”Kriget i Gallien”). Han beskriver hur de germanska stammarna är halvnomadiserande, och då de slagit sig ned på en plats ägnar de stor energi åt att ödelägga området runt boplatsen. När all träd är nedhuggna och allt ät förstört, drar de vidare. Caesars beskrivning är överdriven, och en del i den romerska propagandan, men vissa korn av sanning kan ändå skönjas. Germanerna levde generellt i mindre grupper, ofta bara några tiotal familjer. Byarna förlades i skogsgläntor, antingen naturliga eller konstgjorda. Germanerna levde av både jordbruk och boskapsskötsel, men det senare var utan tvekan den viktigaste näringen. Till skillnad mot människorna i södra Europa, vilkas basföda var bröd, åt germanerna stora mängder kött och mjölkprodukter. Rikedom mättes heller inte i landområden, utan i mängd boskap man ägde. Följaktligen var boskapsstöld en populär sysselsättning. Förutom att äta tamboskap var vilt populärt, och jakt sågs som en viktig och bra syssla.

Flera romerska källor beskriver germanerna som krigiska barbarer, ociviliserade våldsmän. Även här kan vi ana både romersk propaganda och viss sanning. Det vi vet om germanerna är att de representerade en ytterst krigisk kultur. Samtliga män började tränas i krigskonst redan som barn, och då de ansågs mogna nog att delta i strider fick de en järnring runt halsen, vilken inte togs bort förrän bäraren nedlagt en fiende. Att vara stor och stark var eftersträvansvärt, och germanerna hade en egen idé om hur man uppnådde maximal fysisk kraft, nämligen genom sexuell avhållsamhet. Desto längre en man var oskuld, desto större och starkare blev han. För en germansk man var det därför otänkbart och synnerligen skamligt att ha samlag innan tjugo års ålder. I händelse av krig förväntades samtliga vapenföra män ställa upp och slåss. Om man inte frivilligt deltog i striderna betraktades man som feg, ett brott som enligt vissa källor straffades med döden, se dock ovan.

Germanernas krigiskhet och skicklighet i att slåss medförde att dels kelterna, men framförallt romarna fick problem med dessa. Rom försökte gång på gång expandera sitt rike in på germanskt område, ett företag som gick dåligt. Romarna vann aldrig några större segrar, och efter det fruktansvärda nederlaget mot germanska styrkor i Teutoburgerskogen (ett slag det forskats oerhört mycket om och kring vilket mytbildningen är massiv) beslutade sig Rom för att dra en gräns ungefär längs floden Rhen, en gräns som de bevakade med stor noggrannhet. Om en romersk tjänsteman eller officer hade misskött sig på något vis var det inte ovanligt att han blev förflyttad till en tjänst i Germanien som straff, vilket visar hur otrevligt livet för en romare kunde vara i denna miljö.

I flera av de tidigare romerska källorna beskrivs germanerna synnerligen negativt. De framställs som vildar, och deras kultur som underutvecklad. Till och med deras landområden ansågs vara värdelösa och ofruktbara. Dock, en förändring skedde, och vissa krönikörer började uttala sig mer positivt om germanerna. De jämfördes med romarna, och framhölls som renare, mer ofördärvade av civilisationens dekadens. Vidare hyllades ofta deras tapperhet, samt deras respekt för andra med denna egenskap. Romarna lärde sig att fredsfördrag med germaner slöts bäst via sändebud som var ärliga och på något vis bevisat sin tapperhet, snarare än smickrande diplomater. Dessutom började allt fler germaner söka sig till Rom. Lockelserna i Romarriket var starka, och många germaner valde att låta sig romaniseras. Dessutom började Rom att i allt högre grad anlita legoknektar utifrån än att rekrytera egna legionärer. För de krigiska germanerna fanns det således möjligheter att förtjäna ära och rikedom i Roms tjänst, vilket ledde till att under 300-talet kom germanska legoknektar att utgöra större delen av de romerska härarna.

Kanske på grund av detta, samt att Rom försvagades genom delning och inre politiska stridigheter, blev de germanska stammarna morskare och morskare. De genomförde räder långt in i romerska områden, och märkte att de sällan blev hindrade. Allt kulminerade år 476 då Alarik, en mäktig germansk hövding, ledde sina trupper mot själva staden Rom som plundrades. I och med denna händelse föll Västrom, den ena hälften av det gamla jätteriket, och Europa stod inför flera hundra år av kulturell nedgång.

Burgunder, en germansk stam, gör sig redo för lite förhandlingar...

Kelterna

Kelterna var , liksom germanerna, egentligen inte ett enhetligt folk (beroende på hur man räknar, naturligtvis. Många idéer finns kring detta.), utan snarare ett stort antal stammar och småriken, med gemensamheten liggande i språk och kultur snarare än politik. De var spridda genom hela Europa, från nuvarande Ungern i öster till Irland i väster, den keltiska kultursfären gränsade således till både Romarriket och till germanernas områden.

Kelterna beskrevs av greker och romare i högre utsträckning än germanerna. Detta hade sin direkta orsak i att kelterna i större utsträckning än germanerna sökte och upprätthöll kontakten med framförallt romarna, och då även på fredlig nivå. Dock inte alltid. Att romarna erövrade stora keltiska områden (Gallien och nuvarande England) bidrog naturligtvis också till en hos romarna högre tolerans mot det keltiska, och, vilket flera källor visar, en viss beundran. Att denna beundran är en del av den romerska propagandan råder ingen tvivel om, men den kan nog ändå sägas ha varit genuin.

Det keltiska samhället var strikt hierarkiskt, och indelat i tre klasser. Högst stod de religiösa funktionärerna, druiderna, vilka i sin tur var indelade i tre undergrupper, mer om dessa nedan. Sedan kom krigararistokratin, kungar och riddare, vilka representerade den världsliga makten. Lägst stod övriga, vilka på många vis behandlades tämligen strängt av de härskande, och i mångt och mycket saknade egentliga rättigheter.

Kelterna räknade släkter matrilinjärt, alltså efter modern, vilket alltså skiljer dem från vår skandinaviska nutida patrilinjära släktmätning. Detta system hade troligen mycket gamla rötter, kanske ända tillbaka till en tid då ett matriarkat samhällssystem rådde. Kring detta kan endast spekuleras, då det om så är fallet är en kronologiskt mycket avlägsen period. Mer konkret kan man även förklara det matrilinjära systemet med kelternas tämligen fria syn på sexualitet. Kvinnor, speciellt ur aristokratin, alltså drottningar och motsvarande, hade rätt att ha sex med i princip vem de ville, förutom sin man. Detsamma gällde mannen, som kunde ta sig flera fruar, under vissa omständigheter. Resultatet blev därmed en inte alltid klar uppfattning om vem fadern till ett barn var, varför en matrilinjär ordning var den enda fungerande.

Liksom germanerna saknade kelterna en centralmakt, de levde i ett stort antal småriken, styrda av kungar eller hövdingar. Bristen på centralmakt var ingen tillfällighet eller resultatet av brist på kommunikation och administration. Kelterna hade en väl utvecklad samhällsstruktur, och hade utan tvekan kapaciteten att centralisera styret. Anledningen till denna splittring var att de helt enkelt ville undvika alltför starka ledare, de ville undvika risken för diktatur. Splittringen var med andra ord självvald. Dock, på samma vis som romarna kunde tillsätta en diktator under sex månader i händelse av akut kris (en politisk funktion som dock sattes ur spel av Julius Caesar), kunde kelterna, om de drabbades av ett allvarligt yttre hot, tillsätta en så kallad Ar-ri, en ”överkung”, som skulle ordna upp saker och ting. Denne valdes av samtliga inblandade stammar ur den samlade skaran hövdingar. Ar-rin fick inte ha några fysiska eller psykiska defekter, utan måste vara stark och klok, samt naturligtvis ha förmågan att leda stora mängder krigare. Den romerska diktatorfunktionen gav en person makt i sex månader, en keltisk ar-ri satt på tronen i sju år. Dock, för att förhindra en permanenterad diktatur, hade kelterna lagt in en klausul som dels hindrade kungen att sitta mer än sin angivna tid, och som förhoppningsvis höll borta makthungriga, och snarare lämnade plats åt de plikttrogna: Efter sina sju år offrades ar-rin till gudarna, på ett tämligen utstuderat vis.

Den keltiska samhällshierarkin var som sagt uppdelad i tre klasser, där den högsta bestod av druiderna. Druiderna utgjorde en tydlig elit, och trots att den politiska makten hölls av krigararistokratin, kunde exempelvis en kung inte fatta ett avgörande beslut utan att först ha rådfrågat sin druid, och fått dennes godkännande. Följaktligen hade i princip alla regenter en druid nära sig, för att på så vis också få mer auktoritet bakom sina beslut.

Att bli druid krävde en lång och rigorös utbildning. Barn valdes ut vid ungefär sju års ålder, och började utbildas av den lokale druiden, för att sedan avancera till druider av högre rang, och slutligen avlägga ”examen” i en helig skog, Carnuterskogen, som låg i Gallien, men i dagsläget känner man inte till dess exakta position. Utbildningen tog runt tjugo år, och då ingick först och främst kunskaper i religion och liturgi, men även andra vetenskaper som astronomi och matematik var nödvändigt för en druid att känna till. Trots att kelterna var litterata, alltså kände till skrift (de skrev ofta på grekiska), menade druiderna att verklig kunskap måste läras utantill. Tjugo års skolgång, allt utantill. Det ni, ungdomar! Dock, för att bevara vissa heliga sånger och liknande, utvecklade kelterna ett heligt och för de flesta hemligt skriftspråk ogham. Denna skrift skrevs på skivor av bark, och innebörden kunde skifta beroende på vilken typ av bark det rörde sig om.

Druidklassen var i sin tur uppdelad i tre undergrupper, där druider var de högsta, ovaterna näst högst, och barderna lägst. Var och en av dessa hade sina speciella funktioner i det keltiska samhället. Kunskaperna om druider och barder är ganska stora, här finns det gott om dokument att tillgå, men ovaterna är mer höljda i dunkel. Nedan följer korta beskrivningar av deras uppgifter.

Druiderna, de högsta, var de som kommunicerade med det multitud gudar kelterna tillbad. Deras träning var som sagt rigorös, och deras makt stor. Deras rang visades via färgen på manteln, de lägre druiderna hade blå mantlar, de högre röda och den absolut högste, ärkedruiden, hade en helt vit mantel. Även deras frisyrer och allmänna klädsel markerade deras höga position i det keltiska samhället (Faktum var att mantel som statusmarkör användes av alla kelter, men då var inte färgen den avgörande faktorn. En lång mantel indikerade hög rang, en kort lägre. Om man gjort något brottsligt kunde man bli bestraffad genom att ens mantel kapades offentligt, vilket alltså var mycket förödmjukande för den drabbade.).

Ärkedruid i sentida återgivning

Barderna, de lägsta inom druidklassen (vilket ändå innebar att de stod mycket högt i det keltiska samhället), hade mycket viktiga funktioner. De var kulturbärare, och förvaltade sånger och sagor, vilka de vid högtidliga tillfällen framförde. De var också utbildade i juridik, och agerade domare om olika tvister uppstod. Vissa barder var permanent anslutna till kungars eller hövdingars hov, men andra reste runt och assisterade de samhällen som saknade en stationär bard. Ofta fungerade barderna också som lärare, då deras allmänbildning var mycket hög och eftertraktad.

Den mellersta gruppen då, de mystiska ovaterna. Om dessa vet man alltså inte så mycket, och mytbildningen är stor. Det troligaste är att dessa, vilka utgjorde den till antalet minsta gruppen i druidklassen, var en form av spåmän. Romarna beskriver dem som svartklädda, och antyder att deras metoder att sia om framtiden var på många sätt mycket skrämmande. Ovaterna sysslade troligen med nekrodivination, det vill säga de läste framtiden ur döda eller döende människor, på olika vis. Det var också ovaterna som tjänstgjorde under offerceremonier, då djur, men även människor sändes till gudarna. Flera källor beskriver de olika offermetoderna som ovaterna nyttjade, och även arkeologiska uppgifter finns att tillgå, som på många vis stödjer romarnas utsagor och gör deras aversion fullt förståelig (den tredelade döden, wickermen, med mera…).

Samtliga druider var mycket mäktiga, deras kunskaper och status var okränkbara, och till och med romarna respekterade, för att inte säga fruktade, dem. Det finns källor som antyder en klass av kvinnliga druider, som kan ha haft en position till och med högre än de vanliga druiderna (som var män). Tyvärr är de arkeologiska och skriftliga källorna vaga och få när det gäller dessa, så vi vet synnerligen lite om dem, om de ens existerade.

Kelternas religion var polyteistisk, det vill säga de tillbad flera gudar. Det finns stora likheter mellan den keltiska och den nordiska gudavärlden, vilket dels påvisar det gemensamma indo-europeiska ursprunget, men även antyder en flitig kontakt mellan dessa kulturer, vilket även bevisas av arkeologiska fynd. Den keltiska religionen är så rik på mytmaterial att det är fåfängt att försöka ge en allt annat än generaliserande överblick, men i korthet kan sägas att kelterna menade att gudarna spelade en aktiv roll i människornas värld, och för detta krävde tribut. Dels genom en ivrig åkallan, men även genom offer, även mänskliga sådana. Åtskilliga texter beskriver de olika offerceremonierna, och även här bekräftar arkeologin dessa utsagor.

Trots sin starka religiösa tradition kristnades kelterna tidigt. Missionärer vann gehör för den nya religionen redan på 400-talet, och det keltiska Irland blev snabbt ett av kristendomens starkaste fästen i det senantika Europa. Dock, kelterna förkastade inte sina gamla gudar helt, utan lät dem i stället bli helgon, och tillät därmed en fortsatt dyrkan av dessa. Även druiderna kan ha påverkats av den nya religionen, och under en kort tid tjänstgjorde de hos kristna kungar (Merlin!), och gled snabbt in i det kristna systemet men behöll en del av sina kunskaper. Enligt vissa källor existerade det en form av druider så sent som på 1400-talet, dock i det tämligen isolerade och svårtillgängliga Wales…

Kelterna var bekväma av sig, deras hus var förvånansvärt välbyggda och välplanerade (speciellt i jämförelse med de betydligt mer primitiva germanska bostäderna). De var synnerligen förtjusta i att festa, och vildsvinet sågs som det förnämsta köttet man kunde bjuda på, och till detta drack man helst vin. Rikedom mättes främst i boskap, varför även kelterna ibland roade sig med boskapsstölder. Dessutom tyckte de det var roligt att slåss, och satte en stor heder i att ha goda färdigheter med vapen. Antingen slogs man mot romare eller germaner, men om det var lugnt vid dessa fronter hade man inga betänkligheter mot att slåss mot andra keltiska stammar.

Deras kunskaper i strid imponerade och skrämde framförallt romarna. Till att börja med var det inte ovanligt att kvinnor deltog i striderna, något som flera romerska texter beskriver och som bevisligen upplevdes som synnerligen säreget och obehagligt av de patriarkala romarna. Att vissa krigare såg det som ett tecken på svaghet att bära rustning, eller ens kläder, gjorde inte saken bättre. Det var alltså inte ovanligt att kelterna slogs nakna, endast blåmålade (växtfärg tillverkad av växten vejde) och med taggigt hår (upptoupérat med kalk eller lera). Förutom ett skrämmande utseende imponerade kelterna på romarna genom sina kunskaper i olika stridskonster. De kombinerade ofta vapenteknik med akrobatik, och utnyttjade sina tillgångar till fullo. De var synnerligen uppfinningsrika då det gällde att tillfoga andra skada, och hanterade sina vapen med stor kunnighet (långa svärd, yxor, gae bolga med mera)… Kelterna utgjorde utan tvekan formidabla motståndare, vilket romarna fick erfara. Stammarna i Britannien bjöd stort motstånd, speciellt icenerna under ledning av drottning Bodicea. Hennes krig mot ockupationsmakten var så intensiv att romarna beslöt att Irland, Wales och Skottland fick vara. Kejsar Hadrianus lät till och med bygga en mur för att skydda de nordligaste gränsområdena. Dock, hur goda krigare kelterna än var, de kunde inte mäta sig mot den romerska krigsmakten. Gallien och Britannien föll, och införlivades i det Romerska riket, och kelterna blev tämligen romaniserade.

Bodicea. Hård.

Både kelterna och germanerna beskrevs, som ovan nämnt, av romarna, men beskrivningen av de olika kulturerna skilde sig avsevärt. Då germanerna framställdes mycket negativt, blev kelterna nästan hyllade, och åtnjöt omdömen av mycket stark positiv karaktär rörande både sin kultur och deras stridsskicklighet. Att Rom valde dessa ställningstaganden beror på tämligen enkel psykologi: Romarna besegrade kelterna. Om kelterna ändå framställs som ypperliga krigare och med en storslagen kultur, så måste rimligen Rom vara ännu bättre, om romarna faktiskt lyckades slå kelterna i både Gallien och i Britannien. Man speglar sig själv och sina egna framgångar i de man besegrat. Germanerna lyckades man aldrig riktigt knäcka, varför de framställdes nästan som omänskliga i sin blodtörst, och till och med deras landområden betecknades som värdelösa för Rom, och att man helt enkelt inte var intresserade. Surt sa räven om rönnbären, helt enkelt.

Hot mot kelterna efter Rom gått under: Saxare och skandinaver. He he he…

Rekommenderad läsning

Serierna om Asterix är förvånansvärt historiskt korrekta, författaren Coscinny lade ned en hel del möda på research. dessutom är de roliga!

När jag ändå är inne på serier kan jag varmt rekommendera serien om Slaine av Pat Mills. Finns på engelska. Albumet The Horned God är utan tvekan det bästa. Fantasy med en feministisk touch. Klockrent!

Druidens död av Anne Ross och Don Robins. Beskrivs som en arkeologisk deckare, och ger en bra bild av druidklassen i den keltiska kulturen.

Rekommenderad film

Finns inte så många filmer om de här gängen, åtminstone inte om germaner och kelter. Visst, Braveheart visar lite keltiskt, men den utspelas ju på medeltiden... Om ni, mina läsare känner till några bra filmer på detta ämne, hör av er, så lägger jag till era tips här!

Rom II

Orkar du inte läsa allt nu? Kolla kortversionen här!

Republiken

Alltså, Rom blev republik år 509 f Kr.

Skillnad mot grekerna vilka sökte Utopia. Romarna såg vad de hade och vad de kunde göra. Mer realistiska.

Patricier- landägare, släkter, rika, politisk makt

Plebeier- Mest fattiga, dock några rika, dock utan politiskt inflytande (Endast i teorin, i praktiken var det annorlunda. Korruption och mutor, mina damer och herrar, korruption och mutor…).

Vilka styrde? Tanken var att ingen skulle kunna ärva makt. En tanke som inte omsattes i praktiken. Man kunde ärva rikedom, och kunde därmed ärva makt, då makt är detsamma som rikedom.

Högst upp, två Konsuler. Antalet två för att ingen skulle frestas att ta makten. Konsulerna högsta befälhavare, men också ansvariga för fredliga beslut. De satt i ett år, vilket ofta ledde till ytterst generösa valkampanjer… alltså bara rika konsuler!

Konsulerna röstades fram av Folkförsamlingen, det vill säga alla vuxna, fria män som var medborgare i Rom. Deras makt dock begränsad, de fick bara svara ”ja” eller ”nej”, inte ge egna förslag. Förslagen kom från Konsulerna eller deras underlydande ämbetsmän.

Den verkliga makten fanns i Senaten, (fanns redan under etruskisk tid) som bestod av 300 representanter från de rikaste släkterna i Rom. Dessa skulle ge förslag till ämbetsmännen som gav förslag till folkförsamlingen, som nästan alltid sålde sina röster till senatorerna… Hepp! Demokrati! Om man ville ha sin vilja igenom och av någon anledning inte kunde muta sig till framgång kunde man naturligtvis använda sig av andra politiska knep. Lönnmord var föga förvånande inte ovanligt i Rom, och den romerska eliten hade framförallt förfinat förgiftandets ädla konst till perfektion.

Republiken avskaffas

Oron i Rom blev större i och med att befolkningen ökade. Klasskillnaderna och klassmotsättningarna var enorma.

Samtidigt yttre hot, från i princip alla håll (utom möjligen från väst), legionerna hade att göra.

Många trodde att det skulle bli bättre bara alla samlades under en enda stark ledare (sett på andra håll?).

Härföraren Gaius Julius Caesar lyckades år 47 fkr. Bli utnämnd Diktator, en post man kunde få om riket hotades av svåra hot, och som man hade i ett halvt år. Satt Caesar i ett halvt år? NEEEEJ! Han ville bli vald till diktator på livstid, och blev detta då han hade folkets stöd och kontrollerade arméer.

Big Boss!

Dock, Caesar fick många fiender, knivhöggs till döds av en grupp senatorer (15/3 år 44 f Kr).

Mördarna trodde på folkets stöd. Fick det inte. Man kan nästan säga att Caesar hämnades från andra sidan graven…

Maktvacuum, inbördeskrig i 14 år, sedan Caesars adoptivson Octavianus (senare Augustus) till makten = Roms förste kejsare (år 27 fkr.)

Kejsardömet

Augustus både en bra och dålig härskare, styrde enligt vissa genom ”bröd och skådespel”…

…Samt naturligtvis genom hårdhet och brutalitet. Dock, PAX ROMANA i knappt 200 år!

Sedan följde en rad kejsare, några bra andra dåliga, några helt galna… Exempel?

Slaveriet

Slavar: Krigsfångar eller kriminella, eller till och med extremt fattiga vars enda chans till överlevnad var att sälja sig som slav. Utan tvekan en desperat handling, men står man inför prospektet att svälta ihjäl så… Det förekom också att de fattigaste sålde sina barn, för att åtminstone dessa skulle överleva.

Slavsysslor:

Jordbruk var kanske det vanligaste. Slavarna arbetade på jordägarnas lantgods, med allt vad det innebar. Oftast övervakades de av beväpnade vakter, men ibland behövdes inte dessa, då slavarna, om de flydde, ändå inte hade någonstans att fly. Ute i vildmarken skulle de dö, och i samhällena skulle de bli igenkända och återbördade till sin ägare, för att där bli strängt straffad.

Gruvor var en av de värsta platserna att arbeta på, både för slavar och ickeslavar. Arbetsmiljön var fruktansvärd, och levnadsförhållandena mycket låga. En romersk krönikör beskriver att slavarna arbetade nakna i de trånga gångarna, och sällan överlevde speciellt länge. Olyckor krävde en hel del liv, men kanske framförallt sjukdomar och parasiter var de främsta dödsorsakerna.

Underhållning sköttes ofta av slavar vilka kunde dansa, spela eller sjunga. Vackra kvinnliga slavar eller snygga unga pojkar kunde också användas i sexuella sammanhang, vilket inte var ovanligt.

Hushållsslavar var tämligen vanliga. Dessa fick sköta hushållet, laga mat, städa och passa barn. Då slavar var relativt billiga varor kunde även ganska vanliga familjer kosta på sig en eller ett par husslavar.

Vissa slavar, framförallt krigsfångar, hade då de var fria haft högt uppsatta tjänster, och hade i regel goda utbildningar. Denna resurs ville man inte förslösa på något dammigt fält, utan satte dessa slavar som lärare åt sina barn i stället. Speciellt slavar från grekland ansågs lämpliga för denna syssla. Lärarslavar hade ofta betydligt bättre levnadsstandard än andra slavar. Det var heller inte helt ovanligt att förslavade, tidigare högt uppsatta tjänstemän, fungerade som rådgivare åt Roms politiker och härskare. Dessa slavar kunde leva ganska goda liv, om man bortser från att de var ofria och deras existens stod och föll med deras ägares godtycke.

Att vara slav var naturligtvis inte speciellt kul, men värst ansågs det att vara slav på en galär, den romerska flottans krigsfartyg. Galärslavarna fick ro dessa fartyg under sjöslagen, och om deras fartyg sjönk, följde slavarna med ned i djupet (fastkedjade vid årorna). Livslängden för en galärslav var i regel mycket kort, och döden uppfattades ofta som en befrielse…

Kunde man bli fri?

Människohandel. Ett djävla påfund...

Nöjen

Vin, kvinnor och sång

Bad och bordeller

Orgier för de rika

Hästkapplöpningar, oftast av det mer våldsamma slaget.

Teater, som i Grekland

Litteratur

Gladiatorspel, i alla tänkbara varianter. Gladiatorerna var slavar, krigsfångar, och ibland var de tvungna att strida mot gamla kamrater. De fick även slåss mot djur och avrätta dödsdömda.

Toga! Toga! Toga!

Religion

Romersk religion (Jupiter etc)- Samma som grekerna.

Kejsarkulten

Nya religioner lockar, gärna orientaliska, okej så länge kejsaren får dominera.

Kristendomen- populär bland slavar, fattiga och kvinnor. Förbjöds och förföljdes. Dock, Konstantin legaliserar och höjer så småningom till statsreligion! Detta sker på 300-talet. Konstantin själv inte kristen (hans fru är det), men ser en möjlighet till större enande och maktmedel…

Delning av Rom

Inre slitningar, en polarisering mellan Rom och Konstantinopel.

Riket delas till slut, år 395. Västrom och Östrom

Samtidigt kyrkostrider, även kristendomen börjar splittras i två delar, katolsk (väst) och ortodox (öst).

Germanerna blir morskare, gör längre och längre räder in i Västrom. Det tidigare superriket vacklar….

...Och faller. Så kan det gå! Alarik typ år 410 FTW!

Öst står i 1000 år till, men västroms fall brukar hållas som slutet på antiken…

Rekommenderad läsning
Jag, Claudius av Robert Graves. Ypperlig skildring om stackars Claudius, som på grund av sin stammning tros bli en svag och lättmanipulerad kejsare. Om ni inte orkar läsa boken kan ni alltid se TV-serien (I, Claudius), en gedigen BBC-produktion, finns att köpa lite här och var.

Rekommenderad film
Finns hur mycket som helst, en del bra en del dåligt. TV-serien Rome är helt OK, filmen Gladiator funkar också.

Rom I

Finns även på Youtube, direkt från mitt kök, här!

Romarriket påverkar oss än i dag. Åtskilliga nutida staters politiska, juridiska och inte minst religiösa system grundar sig på en romersk modell. Det romerska riket sträckte sig när det var som störst från England i väst till Kaspiska havets stränder i öst, det inneslöt hela Medelhavet (som alltså blev ett romerskt innanhav ”Mare Nostrum” eller "Mare Interium") och dess rykte sträckte sig ända till Kina. Dock, vägen dit var lång, ”Rom byggdes inte på en dag”, som man ibland säger…

För 4000 till 3000 år sedan fanns det på den italiska halvön ett stort antal olika folk med kulturellt och språkligt sett stora skillnader. Mäktigast av dessa folk var etruskerna, vilka lade under sig större och större områden, och kom att behärska större delen av området. Etruskerna var troligen inte indoeuropéer, vilket de övriga folken de kuvat var. De etruskiska kungarna utövade med andra ord makt över icke etruskiska folk, och naturligtvis var inte alla nöjda med det.

Enligt myten grundades Rom av två bröder Romulus och Remus, vilka uppfostrades av en varghona. Detta skall ha skett år 753 fkr. Romarna räknade tid efter detta år (AUB, ”Ab Urbe Condita”, ”Från Stadens Grundande”)

Oavsett sanningshalten i detta, vet man att det runt denna tid bildades ett samhälle på kullarna runt floden Tibern. De som bodde där kallades för latinare, alltså ett av de folk vilka etruskerna bestämde över.

Den etruskiska kulturen dominerade, men även grekisk kultur påverkade starkt. Staden Rom styrdes av etruskiska kungar.

Dock, latinarna tröttnade, och år 509 fkr. Kickade de en gång för alla ut de etruskiska kungarna. Ordet ”Rex” (”Kung”) blev närmast ett skällsord. Rom blev i stället en republik, och romarna, som de nu kallade sig, var ambitiösa…

Romarna ville expandera sitt inflytande, de hade redan visat att de kunde bräcka etruskerna, men nu vill de ha mer. De började träna arméer och vidgade långsamt sitt välde över den italienska halvön.

Romarnas två största tillgångar då det gällde att ta över områden var dessa: Diplomati och envishet.

Romarna var ytterst skickliga diplomater, de förhandlade ofta hellre än slogs, och lyckades med löften om eftergifter och stöd införliva flera regioner i sitt växande rike. Dock, ibland lyckades inte detta, eller så hade man inte tid eller lust, varpå man tillgrep våld. I början var de romerska arméerna inte speciellt framgångsrika, deras segrar var inte givna och de fick ofta retirera. Men deras envishet var stor, då de förlorat samlade de nya krafter och gick på igen. Och igen. Och igen. Tills de slutligen segrade. Dock, arméerna blev ständigt bättre, så snart skulle Roms militära styrka bli den starkaste i världen…

Rom var generösa segrare, till skillnad mot exempelvis greker och perser. De erövrade folken fick medborgarskap i de flesta fall, och kunde i princip sköta sig som de gjorde innan, så länge skattepengarna rullade in. Om man flyttade till staden Rom och utövade blev man medborgare, detta i kontrast mot det grekiska, mycket snäva, medborgarskapet. Roms härskare menade att fler medborgare innebar mer skatt och mer folk, vilket ledde till större och bättre arméer, som i sin tur ledde till fler kuvade folk, alltså fler medborgare och så vidare…

Så stort och tjusigt det var…

Den romerska krigsmakten

Ganska snart blev den romerska krigsmakten deras starkaste medel till expansion, samt främsta skydd mot yttre fiender.

Soldaterna var till en början bönder, vilka inkallades och fick åka iväg och kriga. De var ofta borta under flera år, och när de väl kom hem, OM de kom hem, möttes de ofta av följande problem:

Deras jordar föll i träda och blev svåra att göra odlingsbara igen.

Jordarna hade tagits över av storgodsägare, de hemvändande soldaterna var plötsligt jordlösa, och ofta mer eller mindre rättslösa. Korruption i domstolar var inte ovanligt.

Även om de kunde odla sin egen jord, var det billigare att köpa in säd från Sicilien och Nordafrika. De kunde alltså inte tjäna pengar längre.

Småbönderna omvandlades till en stor, jordlös klass. Detta var inte hållbart eller önskvärt, varpå ett helt nytt militärt system infördes. Legionerna.

Ur den jordlösa klassen värvades legionärer. De skrev kontrakt på 20 års tjänst. De fick en liten lön, och framför allt, en jordlott efter avslutad tjänst. Jordlotten var oftast förlagd ute i provinserna. Effekten var en romanisering av de kuvade folken, samt att legionärernas generaler inte hade tusentals lojala soldater inom räckhåll, det hade kunnat ge dem dåliga idéer…

Krigsteknik

Benhård disciplin och träning. En för alla , alla för en. Snabba och effektiva formeringar, knivskarp strategi. Romarna var absolut bäst på detta under denna tid, och deras styrka hängde mycket på deras överlägsna disciplin.

Total lojalitet till sin härförare, ofta större än till själva Rom…

Rustningar av järn och läder.

Sköldar, stora fyrkantiga.

Spjut, tunga lansar eller lättare kastspjut.

Korta svärd.

Style and fashion!

Inhyrda trupper, bågskyttar, ryttare etc…

Krigsingenjörer, kastmaskiner, fortifikationer etc…

De romerska armélägren byggdes efter vissa mönster, omvandlades ofta till mer permanenta läger, byar, städer, vilka i flera fall finns kvar än i dag. Rader, vallar, palissader, torn etc…

Rom behövde ett bra vägnät för att kunna transportera sina legioner, varför romarvägarna anlades. Över hela riket, flera kvar länge, länge. Helt ny och effektiv byggteknik.

Den ytterst effektiva och fruktade sköldpaddsformationen. En mänsklig pansarvagn, typ...

Grekland II: Filosofi, vetenskap, nöjen och religion

Kortversionen finns på Youtube, här!

Grekland är grund för västerländsk filosofi, några av de kändaste filosoferna var Sokrates, Platon, Aristoteles, Pythagoras med flera, samtliga aktiva ett antal århundraden före vår tideräkning. Tidigare hade folk byggt sin världsbild på myter, filosoferna sökte en annan sanning...

Aten kom att bli ett filosofiskt centrum, det fanns pengar där, samt att de fria männen var vana vid självständigt och kritiskt tänkande. Sokrates, Platon och Aristoteles är de kanske största. Sokrates först, vi känner honom genom hans elev Platon, då han själv inte skrev ned någonting. Han tvingades begå självmord, då han ansågs ha kritiserat den Atenska demokratin, ”förlett ungdomen”. Sokrates gick runt i Aten och pratade filosofi och debatterade med alla som hade lust att lyssna. Och det var många. Vad han sade kan man som sagt inte vara säker på, men troligen återges en del i Platons skrifter. Platon var med största sannolikhet influerad av Sokrates då han formulerade sin idélära. Denna går i korta drag ut på att allting vi upplever bara är en sinnlig reflektion av dess sanna idé. Platon hade även politiska idéer, vilka än i dag är kontroversiella. Människan indelade han i klasser, Filosofer, soldater, näringsidkare och lägst övriga och slavar. En elitstat styrd av visa filosofer (intellektuell polisstat enligt vissa). Han beskriver sin utopi i ”Staten” med Sokrates som huvudperson. Kanske ligger det en del sanning i denna, med tanke på Sokrates död…

Aristoteles, i sin tur, studerade hos Platon, var enligt rykten ganska snobbig och fåfäng, och från Makedonien. Kallades senare hem för att undervisa en 13-åring vid namn Alexander. Han kom att bli stor senare. Mycket stor…

Grekerna var mycket framstående vetenskapligt. Hög matematik utvecklades (Pythagoras sats, hur den nu är), arkitekturen var ytterst avancerad (det bärande valvet), och grunden lades till flera av våra viktigaste vetenskapsområden (ekonomi, psykologi, kemi, kartografi, geometri, medicin, zoologi och strategi, till exempel). Samtidigt fick dessa framsteg ofta stanna på ett teoretiskt plan, då det inte alltid fanns behov av exempelvis nya teknologiska landvinningar. Faktum är att redan antikens greker kände till kraften i ångan, och utvecklade en prototypisk ångmaskin. Ändå skulle det dröja runt två tusen år innan ångmaskiner började användas. För vem behöver ångmaskiner när det finns slavar…

Grekisk religion

Samhället i det antika Grekland pendlade mellan stark religiositet och ett tämligen avslappnat, närmast icke-religiöst, tillstånd. Religionen var inte speciellt samordnad, ingen organiserad dyrkan gällde för hela det religiösa fältet, utan dyrkan var på många vis individuell.

Grekerna hade ett stort antal gudar, vilka det givetvis var viktigt att hålla sig väl med. Alla gudar skulle respekteras, även om vissa dyrkades mer än andra. Vilken eller vilka gudar man dyrkade berodde mycket på härkomst, social status, yrke och så vidare.

Kommunikationen mellan gudar och människor skedde genom offer från människornas sida, och omen, varsel och liknande från gudarnas håll. Orakelkonsten var mycket viktig, spådomar togs på största allvar, och främst av alla orakel var det i Delfi. Det var inte ovanligt att detta orakels tempel konsulterades av kungar och härskare, då de ville veta om deras planer gynnades av gudarna. Detta var naturligtvis inte gratis, varför också oraklet i Delfi hade utvecklats till en ansenlig ekonomisk rörelse. För de som inte hade råd med ett äkta orakel (vilket var de flesta), gick det bra att fråga en vanlig spåman. Han läste gudarnas vilja i naturens tecken, fåglars flykt eller i djurs inälvor. Detta kan låta paradoxalt för en så avancerad kultur som Grekland, men detta förekom och förekommer i andra kulturer också, inklusive vår egen, här och nu…

Gudarna man tillbad och rådfrågade var tydligt antropomorfa, människoliknande, och troddes bebo berget Olympos topp. Trots att de styrde över universum, och hade närmast obegränsad makt, framstår de i de grekiska myterna som högst mänskliga. Deras känsloliv är väldigt likt våra, och de grälade, bedrog och flirtade med varandra och andra, ungefär som vi gör, men kanske lite mer extremt. De var ju trots allt gudar. Gudarna hade olika funktioner och olika karaktärer. Vissa var släkt med varandra, andra inte. Bland de främsta kan nämnas Zeus, Hera, Athena, Ares, Poseidon, Demeter, Pan, Dionysos, Artemis, Afrodite, Hades, Hefaistos, Hermes med flera.

Grekernas syn på döden var inte speciellt upplyftande. De njöt av livet, och menade att dödsriket, styrt av den dystre Hades och hans drottning Persefone, var en grå och trist tillvaro, där de döda vandrade runt som tomma skuggor, berövade livets känslor och minnen. Not very fun at all!

Givetvis även andra religioner, framförallt senare. Grekerna var till exempel mycket intresserade av Egypten och de egyptiska gudarna dyrkades ofta parallellt med de grekiska, här och där.

Zeus var gudarnas kung. Det syns.

Nöjen

Grekerna, liksom alla andra (Jag har svårt att tänka mig kulturer där man gillar att ha tråkigt. Nordkorea eller Nazityskland kanske? Fast det brukar mest vara ledarna som är tråkiga. Folk generellt vill ha kul! ), uppskattade nöjen. Ett sådant, som var mycket populärt, var teater. Den grekiska teatern är grunden till vår moderna teater. Ursprunget till den var religiösa spel, där man återgav myter och historier om gudarna, men snart utvecklades den till att innefatta även mer jordliga teman. Teatern uppfördes utomhus, och ofta byggde man stora teateranläggningar, amfiteatrar, med sittplatser för flera tusen åskådare. Akustiken på dessa amfiteatrar var mycket god, så även om man satt högst upp kunde man höra vad som sades på scenen. Pjäserna var antingen dramer eller komedier. Komedierna kunde ofta vara satiriska, kanske beställda av en politiker för att framställa sig själv som bra, och sina motståndare som dåliga. Aktörerna bar masker för att förstärka ansiktsuttryck, och ofta deltog musiker i framförandet, och bidrog med musikalisk förstärkning. En pjäs kunde vara väldigt lång, ibland började den på morgonen och höll på en bra bit in på kvällen. Folk kom och gick (”Jag var tvungen att gå och jobba lite, vad har jag missat?”), och hade ofta med sig mat till teatern. Teatern var lika mycket social mötesplats som scen.

Förutom teater uppskattade grekerna sång, musik och poesi. Ofta lästes poesin upp ackompanjerad av musik på lyror, trummor och blåsinstrument, och flera versmått förekom, mest känd är väl hexametern.

Tämligen bekant är också att grekerna uppskattade fysisk tävlan, som nådde sin höjdpunkt i de olympiska spelen. Löpning, hopp, diskus, spjut, brottning och boxning var de främsta grenarna, och de såg ut som nu. Utom boxning, kanske… Man tävlade nakna, därför var inga kvinnor tillåtna på spelen. Vinnaren i någon gren hyllades som hjälte, och kunde ofta leva resten av sitt liv på framgångarna. Hans ära tillkom hela hans hemstad, och att återvända som vinnare till hemmet innebar att han sällan eller aldrig behövde bekymra sig om att till exempel betala, alla bjöd ju vinnaren. Detta innebar givetvis att konkurrensen var stenhård, mycket värre än nu, vilket i sin tur ledde till en hel del fusk, våld och till och med mord…

Olympisk boxning. Observera läderremmarna.

Hellenism

På 300-talet f.Kr. eskalerade kriget mot perserna, och den makedonske kungen Filip inledde en kampanj mot den enormt mäktiga ärkefienden i sydöst. Filip dog, och hans son Alexander fick ta över. Alexander var ett administrativt och strategiskt geni (bra lärare, se ovan), och han var dessutom ett riktigt badass! När han hade spöat perserna duktigt, och drivit dessa på flykten, nöjde han sig inte. Tidigare hade perserna kunnat dra sig tillbaka till Babylon och slickat såren, men inte den här gången. Alexander följer dem, och delar ut portion efter portion knogmacka. Han erövrar enorma landområden, som nu kom att lyda under hans styre. De grekiska arméerna tog sig ända till Indien, där Alexander insjuknade i malaria, och dog, endast i 30-årsåldern. Så kan det gå. Hans enorma rike delades upp mellan hans främsta generaler, som snart började kriga mot varandra. Krigen gjorde dem bara svagare, och snart trädde en ny aktör in på arenan. Forza Roma!

Dock, den grekiska expansionen hade medfört ett enormt utbyte av kultur, religion och vetenskap mellan Europa och Orienten. Denna kulturblandning kallas hellenism, och det var hellenistiska förhållanden som kom att dominera Medelhavsregionen i åtskilliga århundraden framåt…

Grekland I

Den första stora europeiska högkulturen, i mångt och mycket en av de största av vår nuvarande kulturs grundstenar. Väldigt mycket av vad vi anser utmärker den västerländska kulturen har sitt ursprung i det antika Grekland, allt från kultur till politik. Samtidigt så är det enorm skillnad mellan det antika Grekland och nutida Skandinavien, vilket vi nog skall vara glada för…

Texten nedan finns i kortad youtubeversion också, via denna länk!

Grekland är intressant som högkultur, då den är unik i det avseende att den inte uppstått kring en flod, vilket alla andra tidiga högkulturer gjort. I Grekland tjänade havet ett liknande syfte som floden hos andra, och försåg folken med mat och kommunikationsmöjligheter.

Tidsperioden vi skall granska sträcker sig mellan ungefär 3000 f.Kr. till 200 f.Kr.

Ungefär mellan år 3000 f.Kr. till ca 1100f.Kr. sträckte sig den grekiska bronsåldern. Under denna period dominerade två färgstarka kulturer, den minoiska, på Kreta, och den mykenska, på fastlandet. Bägge kan kallas ”palatskulturer”, då samhällena ofta centrerades kring härskarens i regel mycket väl tilltagna palats. Knossos på Kreta är ett praktexempel, som finns kvar än i dag (ruinerna alltså). En hel del information om denna period kan man få, om man inte orkar ta del av arkeologiska avhandlingar, i Homeros episka ”Illiaden”.

På 1100-talet f.Kr. skedde en kulturell nedgång, en ”dark age” som varade i ungefär 200 år. Folkmängden sjönk, och handeln minskade. Samtidigt som dessa negativa trender rådde, tog det tekniska kunnandet ett jättekliv: Man övergav bronset och ersatte det med järn. Järnåldern hade trätt in på den historiska arenan. Vad innebär järn?

Jo! Järn är bättre än brons, man kan tillverka bättre verktyg och bättre vapen av järn, något som grekerna snabbt lärde sig. Jordbruken blev mer effektiva med verktyg av järn, avkastningen blev större, och befolkningen ökade i och med att man hade större tillgång på mat. Den huvudsakliga födan bestod av bröd (basföda), oliver, fikon, och andra grönsaker. Man hade mycket får och getter, vilka dels gav kött, men framförallt mjölk, på vilken man gjorde ost (Alla har väl ätit Feta? Fanns redan då!). De stora mängderna getter skulle senare leda till en miljökatastrof, från vilket hela Medelhavsområdet ännu inte hämtat sig ifrån, och kanske aldrig kommer att göra… Kring kusterna och på öarna åt man naturligtvis även mycket fisk. Huvudsaklig dryck var vatten, naturligtvis, men ännu hellre vin, som man ofta sötade med honung för att få det godare. Ouzo hade inte uppfunnits ännu, det är en senare dumhet.

Folkökningen ledde till att grekerna spred sig, och grundade kolonier kring hela det östra Medelhavet och kring Svarta havet. Kontakten mellan dessa kolonier var tät, detta då grekerna var mycket duktiga skeppsbyggare, och utan problem kunde ta sig fram på det öppna havet. De var skickliga navigatörer, och kom att bli ett av antikens ledande sjöfolk (tillsammans med fenicierna, som var framgångsrika de också).

Hur såg då de grekiska samhällena ut? Man kan säga att det fanns tre typer: Monarkier, tyrannier och demokratier. I en monarki var makten ärftlig, härskarrollen gick från far till son. I en tyranni hade en person gripit makten med våld eller hot om våld, och styrde med hjälp av ett våldsmonopol. Givetvis kunde monarkier från början ha varit tyrannier. I demokratierna då, styrde folket, de fattade alla beslut. Den första demokratin var Aten, och den atenska demokratins framväxt hade varit en ganska lång och omständlig process:

Fram till år 508 f.Kr. hade Aten styrts av olika tyranner, och liknade de andra grekiska stadsstaterna. Grekland var på den här tiden uppdelat i tusentals småstater, alla självständiga, men ofta i förbund med varandra. Var en stat inte i förbund med någon annan var chansen stor att krig utbröt, och det var mycket oroliga tider, med ständiga småkrig, och ibland större. Detta medförde att människorna slöt sig samman i städer, polis. Detta gav större trygghet i händelse av krig. De viktigaste stadsstaterna var Aten, Sparta och Korint. Om en stat hamnade i krig krävde härskaren att alla männen måste ställa upp och försvara landet. Aten var en mäktig stadsstat, och därmed ofta inblandad i krig, så de bönder som levde i området kallades ofta in för att slåss. Måste man slåss vill man gärna ha bra vapen, och då järnet hade blivit ganska billigt kunde de atenska bönderna rusta sig ordentligt, de kom att utgöra ett tungt infanteri, så kallade hopliter. Hopliterna började använda sig av en ny stridsteknik, och Aten blev en stark och mycket mäktig krigsmakt, tack vare dessa stridande bönder. Stadsborna, alltså de som bodde inne i själva staden, anslöt sig oftare till Atens flotta, även den stark, men det var oftast hopliterna som avgjorde slag.

Hopliter som gör souvlaki av varandra

Då bönderna insåg hur viktiga de var för Aten, tyckte de att om de riskerade liv och lem för staden vill de också vara med och bestämma, krav som ingen kunde argumentera mot. Följaktligen föddes demokratin (demos=folk, kratos=styre, demokrati=folkstyre). Demokratin innebar att alla medborgare hade en röst, och om man skulle avgöra viktiga frågor röstade man om saken (Systemet var lite mer invecklat än så här, men det går vi inte in på nu.). Detta låter som ett vettigt system, men den atenska demokratin var trots allt väldigt olik vår. Endast medborgare får rösta, och vem som helst var inte medborgare. För denna status måste man uppfylla vissa kriterier. För det första, man måste vara man. Kvinnor hade ingen politisk makt över huvud taget, kvinnans situation rent generellt var fruktansvärd i det antika Grekland (mer om detta senare). För det andra, man måste vara fri. Slavar hade ingen politisk makt. De hade ingen makt över huvud taget, inte ens över sina egna liv. De var ägodelar. För det tredje, man måste vara myndig, det vill säga minst 18 år gammal. Inget konstigt här i våra ögon, så har vi det här och nu också. För det fjärde, du måste vara atenare, det vill säga din far och morfar måste ha varit medborgare också. Uppfyllde man inte detta krav räknades man som metoiker, utlänning, och hade ingen politisk makt. Om alla dessa punkter uppfylldes, var man medborgare i Aten, och därmed röstberättigad. Grattis! Möjligheterna till korruption var oändliga…

Ok, vi röstar om saken…

Observera att detta är en romantiserad bild. Kvinnorna i förgrunden skulle knappast stått där i verkligheten…

Som antytts ovan var kvinnans situation inget att fröjdas över. Kvinnans roll var att hålla sig i hemmet och att föda barn, söner naturligtvis, som kan föra släkten vidare. Prioriteringen av pojkbarn var så stor att det inte var ovanligt att flickbarn mördades, något som ledde till ett kraftigt underskott av kvinnor, med vissa följder (se nedan). Kvinnan giftes bort vid låg ålder, runt 15 år. Hon fick sällan lämna huset, så hennes sociala liv inskränktes till sina barn och tjänare eller slavar. Hon skulle föda så många söner som möjligt, vilket naturligtvis var ganska fysiskt påfrestande. Detta ledde till en låg medelålder för kvinnlig dödlighet, runt 35 år. De döttrar som fick leva fick i regel ingen annan utbildning än hur man sköter ett hushåll, vilket gjorde att kvinnor var generellt helt beroende av män, antingen sin pappa, sin man eller om mannen dog, den äldste sonen som tog över bestämmanderätten. Om kvinnan blev änka kunde hon visserligen gifta om sig, men detta var ovanligt, hon var ”förbrukad”. Kvinnan hade inga juridiska, politiska eller ekonomiska rättigheter. Alls. Mannen kunde utan straff misshandla sin kvinna, hon hade inga egna ägodelar, etc…

De vanliga flickmorden gav som sagt ett underskott på kvinnor, och då de flesta familjer som behöll sina döttrar höll dem mer eller mindre inspärrade, hade det antika Greklands unga män det ganska tråkigt, ur en rent sexuell synpunkt. Resultatet av denna kvinnobrist blev en stor acceptans för homosexualitet (dock under vissa premisser) mellan män. Var man inte intresserad av andra killar var man hänvisad till prostituerade, vilket det fanns tämligen gott om, jämförelsevis. Faktum är att det är bland de prostituerade man kan finna de enda kvinnorna i det antika Grekland som hade viss frihet. Det fanns en typ av kvinnor, som fungerade som prostituerade eller sällskapsdamer, det vill säga att man betalade, ofta ganska mycket, för att njuta av deras närvaro, inte bara på ett sexuellt plan, utan även genom konversation och liknande. Dessa kvinnor kallades hetärer, och var naturligtvis sällsynta, men de förekom. En hetär styrde över sig själv, och hon hade ofta skaffat sig en utbildning. Vissa kunde bli ganska rika, och några levde mer eller mindre som särbo med en och samma man under lång tid. De var undantagen vilka bekräftade regeln rörande kvinnans position under denna period.

Rekommenderad läsning:

Illiaden och Odysséen av Homeros. Ett måste. Ingår i allmänbildningen. Dessutom är de grymt spännande, speciellt den senare.

Rekommenderad film:

Troja (2004), regisserad av Wolfgang Petersen. Helt OK adaption av Illiaden. 

Clash of the Titans (2010), regisserad av Louis Leterrier. Så dålig att det blir kul. På allvar, riktigt, riktigt hysterisk dålig. Jättekul!

Historia: Egypten

Finns också på Youtube, här!

Den tidigaste kända högkulturen är Egypten, äldst tillsammans med Sumer. Uppstod kring, och var helt beroende av Nilen. Följaktligen kan man visa att Egypten var ett mycket långt, men också mycket smalt rike. Eller två riken, om man skall vara petnoga. Och det skall man ju vara. Övre och nedre riket. Två kronor, som senare kombinerades.

Storhetstiden mellan ca 3000 fkr -1200 fkr. Naturligtvis fanns Egypten både före och efter, men innan storhetstiden var det inte lika utmärkande i sitt avancerade tillstånd rent kulturellt, och efter storhetstiden började även andra aktörer figurera, vilka kom att utgöra konkurrenter till Egyptens storhet. Dock hade Egypten en hög status länge efter sin storhetstid, och många antika tänkare och krönikörer fascinerades av Egyptens rika och långa historia.

Hela Egypten var beroende av Nilen och de olika stadier av översvämning och torka som floden årligen genomgick. När Nilen svämmade över en gång om året, i regel i september, täcktes dess bankar och stränder av näringsrikt slam. När sedan vattennivån sjönk, framåt november, låg slammet kvar och utgjorde mycket bördig jordbruksmark. Åkrarna som årligen försågs med ny näring gav en så god avkastning att befolkningen ofta hade så god tillgång på mat att de kunde ägna sig åt även andra sysslor, ofta en grundförutsättning för att en högkultur skall växa fram. Detta kan skönjas även på andra ställen i världen: Mycket, eller lättillgänglig mat leder till avancerad kultur, medan matbrist eller mat man måste jobba mycket för att få (läs ”jaga”), ofta innebär en mer moderat kulturell eller framförallt teknologisk utveckling. Samtidigt kan man ju argumentera mot detta, och ifrågasätta om en teknisk avancerad kultur måste vara mer framstående än den där teknologi har en mer undanträngd roll. Många jägarfolk har extremt invecklade kulturella system, inte minst i relation med exempelvis vår nutida dito, men ligger långt efter oss teknologiskt. Kanske handlar det om prioriteringar och livskvalitet?

Majoriteten av befolkningen utgjordes av bönder. Jordbruket var utan tvekan Egyptens huvudnäring, och bröd var det viktigaste livsmedlet. Till brödet drack man oftast en typ av öl, och ökade vitaminintaget med lök. Även fisk och sjöfågel var viktiga livsmedel, som det fanns gott om i och kring Nilens vatten. Kött var mer för de rika, och de kunde också kosta på sig att dricka vin, helst torrt vitt, enligt olika gravtexter. Aristokratin tyckte mycket om att jaga, helst från snabba vagnar. Även fågeljakt på Nilen var populärt.

Förutom föda bidrog Nilen med lera av vilken man tillverkade keramik och använde i husbyggen. De enorma vassruggarna bidrog också med byggmaterial, både till hus men även till båtar och flottar. Vidare användes vassen till att framställa papyrus, en föregångare till papper. Runt Nilen fanns också stora stenbrott, varifrån byggmaterial fraktades på floden (Ville man bygga i trä var man tvungen att betala stora summor. Trä var sällsynt och importerades primärt från nuvarande Libanon). Även stora guldfyndigheter förekom, vilket omsattes i smycken och ornament. Dessutom fungerade Nilen som transportled. Att frakta varor och människor på vatten har alltid varit ett snabbare och ofta säkrare sätt än att transportera på land, och i det långsmala Egypten var Nilen i princip den enda kommunikationsled som existerade.

Det politiska systemet var totalitärt. Alla lydde officiellt under farao, guden Horus i mänsklig gestalt, den levande guden, styr allt, ansvarar för allt. Det var farao som ansvarade för att Nilen svämmade över regelbundet, till exempel, vilket innebar att han var ansvarig för tillgången på mat i landet, tideräkningen (denna beroende på översvämningarna) och det mesta annat. Om översvämningarna inte inföll något år, landet drabbades av missväxt eller sjukdomar, var det med andra ord farao som var ansvarig. I dessa fall menade man att han på något vis förorättat de andra gudarna, och måste rätta till detta, genom att offra mycket till specifika gudar till exempel. En farao kunde inte avsättas, men lönnmord kan mycket väl ha förekommit (Akhenaton kan ha mördats, till exempel). Kvinnliga faraoner kan ha förekommit, om den tidigare faraon bara fick döttrar. Vidare har flera svaga faraoner i själva verket ha mer eller mindre överlåtit makten åt sina drottningar, varav några gått till historien som framstående härskare.

Det egyptiska samhället utmärkte sig i jämförelse med andra högkulturer på flera vis. Till att börja med förekom det inledningsvis inget slaveri, vilket annars var vanligt förekommande i samtida och senare kulturer. Slaveriet blev förekommande först i slutet av den egyptiska storhetstiden, från ungefär år 1500 f Kr. Å andra sidan behandlades bönderna i princip som tjänare, och tvingades ofta arbeta för de styrande, framförallt som byggnadsarbetare . Samtidigt var det egyptiska samhället inte lika klassmässigt låst som många andra. Vem som helst kunde, om han (ja, i regel en han) visade sig vara duktig eller hade speciella värdefulla kvaliteter, stiga i rang och inflytande. Flera exempel finns på bondpojkar som lärt sig skriva och så småningom fick ganska framstående poster inom administration, och samma karriärsmöjligheter fanns i regel inom det militära.

Ytterligare ett intressant drag i den egyptiska kulturen var deras syn på barn. Barn skattades högt, och en typ av allmän skolgång förekom. Påfallande i detta är att både pojkar och flickor fick gå i denna skola, fram till puberteten gjordes ingen genusbetingad skillnad på barnen, åtminstone ingen som tog sig praktiska uttryck. Naturligtvis gick inte alla barn i skolan, de fattigaste bönderna hade inte råd, men hade du hyfsat ställt kunde du ofta låta dina barn få grundläggande kunskaper i exempelvis konsten att läsa och skriva.

Religionen, polyteism, det vill säga många gudar, var oerhört viktig. Dyrkan av gudarna genomsyrade hela samhället, och alla var noga med att hålla sig väl med dessa, i regel genom olika typer av offer. Religionens vikt medförde att de religiösa tjänstemännen, prästerna, hade en viktig och stark position i samhället. Olika gudar hade sina olika huvudtempel på olika platser, och ofta konkurrerade prästerskapen sinsemellan, ibland i så stor utsträckning att det gick över i våld. Vissa tempel och prästerskap var så mäktiga att de i realiteten konkurrerade även med faraos makt. Om en farao favoriserade vissa gudar och dessas präster, kunde andra gudars prästerskap konspirera mot farao, och till och med försöka mörda denne. Allt i hemlighet förstås.

Gudarna som dyrkades hade oftast tydliga kontrollområden, därför var det viktigt att man höll reda på vilken gud man skulle offra till inför en speciell situation. Om man skulle föda barn var det troligen bäst att offra till modergudinnan Isis, men om man skulle ut på djävelskap kanske mörkerguden Set var att föredra. Alla var beroende av goda skördar, så alla offrade till underjords- och fruktbarhetsguden Osiris. Skrivare och andra lärda hade ofta visdomsguden Thoth som favorit, och så vidare. Gudarna avbildades ofta med djurhuvuden (med vissa undantag), vilka skulle antyda eller symbolisera gudens karaktär.

Nilen hade också en religiös betydelse. Man menade att flodens östra strand var de levandes värld, medan de dödas värld började på västra stranden. Följaktligen begravdes alla på västra sidan, där än i dag hela städer av gravar står kvar (Necropolis, grekiska, betyder typ "De dödas stad"). Denna uppfattning bygger på solens bana över himlen: Solen ”föds” i öster, och ”dör” i väster.

Anubis och Thoth bedömer en döds trovärdighet...

Egypterna trivdes med livet, de hade det ganska bra. Därför ville de att denna tillvaro skulle vara för evigt, och då rimligtvis efter döden. Detta innebar att det i Egypten fanns ett enormt intresse för döden, och man var mycket noga med att allt skulle skötas korrekt rörande begravningar och liknande. Man hade idén om att själen måste kunna återvända till kroppen, och därför måste kroppen bevaras efter döden. Detta medförde att egypterna blev skickliga balsamerare, och utvecklade konsten att tillverka mumier. Från början var det bara de rika som lät mumifiera sig, men allteftersom spreds det neråt i samhällsklasserna, även om de fattiga mumifierades på ett betydligt billigare och inte lika elegant vis. Hur man tillverkar en mumie är en ganska geggig och otrevlig historia, inget som jag vill oroa era stackars små gymnasieöron med!

Mumie. Asjobbig när den vaknar.

Viktigast av alla i Egypten var farao, även när han dog. Varje farao ville visa HUR viktig han var genom att ha en tjusig grav, och bruket att bygga pyramider är ett resultat av denna ambition. Åtskilliga teorier finns om pyramiderna, om byggmetoden, om deras funktion och liknande. Dessa teorier är mer eller mindre fantasifulla, men vi kan nog sluta oss till att pyramiderna oavsett deras funktion var utpräglade prestigebyggen. Och att farao Khufu leder ligan…

En av anledningarna till att vi vet så pass mycket om Egypten beror på att de skrev ner väldigt mycket. Allt från handlednig till hur man klarar sig i Dödsriket (Den egyptiska dödsboken finns än i dag, översatt till flera språk), till skattelängder och olika handelsavtal skrevs ned. Det mesta skrevs på papyrusrullar, en typ av papper tillverkat av vass. Deras skrivsystem bestod av bilder, och kallas för hieroglyfer. Länge kunde arkeologer och egyptologer inte tyda dessa, men på 1800-talet lyckades man knäcka koden (mycket med hjälp av den så kallade Rosettstenen), och numera kan vi ta del av hieroglyfernas budskap utan problem. Och med vi menar jag de som kan. Inte jag. Jag har glömt allt. Det var ju så väldigt, väldigt länge sedan...

Rekommenderad läsning:

Sinuhe egyptiern av Mika Waltari (skriven 1945, utgiven på svenska 1946) kan varmt rekommenderas. En roman om en egyptisk läkare som utspelar sig för över tre tusen år sedan. Ger en god bild av det fornegyptiska samhället.

Book of the Dead, tyvärr inte översatt till svenska, men ni klarar den nog ändå. En handledning i hur man skall bete sig när man dör, om det visar sig att de gamla egypterna hade rätt...

Rekommenderad film:

Mumien vaknar från 1932. Glöm allt tjafsande med specialeffekter och annat bjäfs, det här är originalet med Boris Karloff i rollen som den återuppväckte mumien med riktigt, riktigt dåligt morgonhumör...