Stormaktstiden II: Kolonier och karaktärer

Under stormaktstiden var Sverige ett av de största och mäktigaste länderna i Europa, och precis som de andra stora ville man ha kolonier. Varför?

Jo, handel naturligtvis! De svenska handelskompanierna hade som uppgift att fylla kungens skattkistor, och detta genom handel i framför allt Afrika och Amerika.

De svenska äventyren i Afrika är ganska blygsamma. År 1649 etablerade sig det svenska Afrikanska Kompaniet på den Västafrikanska Guldkusten, nuvarande Ghana, för att därifrån försöka slå sig in i handeln med guld, slavar och elfenben. Det var inte mycket koloni att tala om, utan bara ett mycket litet område kring borgen Carolusborg. Carolusborg var en genomströmningspunkt för varor, men även slavar. Slavarna köptes billigt av inhemska eller arabiska slavjägare, alternativt av skrupelfria stamhövdingar. Mer om slavhandel framöver…

Kolonin höll bara i några år, redan 1658 tog danskarna över ett tag, och det svenska styret av regionen föll slutgiltigt år 1663, då Nederländerna tog över.

Sveriges kolonier i Amerika var något mer lyckosamma, även om vi inte heller här alls kan mäta oss med andra kolonialstater. Redan i slutet på 1630-talet etablerades en liten svensk koloni kring Delaware-floden, i de nuvarande delstaterna Delaware, Pennsylvania, Maryland och New Jersey. Svenskarna var inte de första européerna i denna region, och framför allt det nederländska västindiska Handelskompaniet, hävdade att området hörde till Nederländerna.

Till skillnad från de andra kolonialmakterna, som hela tiden skickade skepp med folk och förnödenheter hemifrån till kolonierna, var det svenska stödet till ”Nya Sverige” ganska skralt. Kungen menade att kolonin skulle vara i princip självförsörjande, vilket gick sådär. Totalt seglade tolv skepp över Atlanten mellan 1637 och 1655, varav tio kom fram ordentligt. Ett av de tolv led skeppsbrott på Puerto Rico år 1649, och ett annat navigerade fel, och hamnade på Manhattan. Manhattan var centrum för den nederländska kolonialmakten i Amerika, och inte direkt Sveriges bästa vänner. Skeppet beslagtogs och så var det med det.

En annan skillnad var svenskarnas relation till urbefolkningen, som i jämförelse med de andra kolonialmakterna var tämligen god. Detta kan dels ha berott på de av kronan utfärdade direktiv, att hålla sig väl med handelspartnerna, dvs urinvånarna, dels att då förnödenheter etc var sällsynta, var svenskarna (som var mycket få, i snitt under hundratalet) tvungna att lära sig leva på andra sätt än de var vana vid i det nya landet. Och vilka lär man sig bäst av? Även efter att kolonin fallit i Nederländernas händer, och sedan Englands, fungerade svenskar ofta som tolkar och medlare mellan urinvånare och européer, och äktenskap mellan urinvånare och svenskar var inte ovanligt. En teori finns att svenskarna funkade så bra med urinvånare för att de var vana att umgås med de svenska samerna, men med tanke på hur dessa behandlades låter denna teori inte speciellt trolig…

"Hello, vi are from Sviiiiden..."

Det nederländska trycket på Nya Sverige ökade, och 1655 fick den svenska kolonin ge upp och övertogs av nederlänningar. Ironiskt nog anlände det sista svenska fartyget alldeles efter maktskiftet, vilket bör betraktas som en miss…

Nya Sverige ca 1650

Förutom dessa kolonier, som ju inte var så lyckade, hade Sverige även besittningar i Karibien. Dessa inrättades efter stormaktstiden, men kan gott omnämnas nu i alla fall… I nästan hundra år, mellan 1785 och 1878, styrdes ön St. Barthélemey av Svenska Västindiska kompaniet, men såldes sedan till Frankrike. Guadelope styrdes även den av Sverige, ett år, under 1813-1814. Sverige fick ön av England, som tack för att de var med och knäckte Napoleon, men år 1814 fick frankrike ön mot att Sverige fick en stor summa pengar… VARFÖR HAR VI INTE VÅRA KOLONIER I KARIBIEN KVAR? VA? VA? NÅGON ANSVARIG TACK!

Karaktärer

Drottning Kristina

Född 1626 (8/12). Först trodde man att det var en pojke, hur detta misstag uppstod vet man inte, olika teorier i omlopp (hermafrodit? Vågade man inte säga att det var en dotter? osv). Kristina själv skrev i vuxen ålder att det berodde på att hon var luden över hela kroppen, och hade mörk röst. Hur som helst, under några dagar är det officiellt en pojke. Pojksalut skjuts från Stockholms slott (Tre Kronor). Kungen, Gustaf II Adolf, vill ha en pojke, någon måste föra vidare Wasaätten. Till slut bär man fram bebisen så att han tydligt ser att det är en flicka. Han blev troligen besviken, men skall ändå med ett leende sagt att ”Hon kommer att bli slug, ty hon har lurat oss alla”. Han bestämmer att Kristina skall uppfostras som en pojke.

Kristinas mamma, drottning Maria Eleonora, var inte en bra moder. Av tysk börd, och med få (läs inga) kvaliteter. Snyggt hus men ingen hemma, om man säger så. Hon har beskrivits som enfaldig och slösaktig, till och med kungen antydde ibland att hon var jobbig. Hon tyckte inte om att få en dotter, som hon dessutom fann väldigt ful. Kristina själv lade i vuxen ålder fram misstanken att Maria Eleonora beordrat barnsköterskorna att missköta Kristina, så att hon kanske dog…

Då kungen var nere i Tyskland och krigade, klarade inte Maria Eleonora av att vara ensam, så efter ett halvår åkte hon ner till honom. Kristina (då tre år)togs om hand av en faster, vilket var ett litet break från den hysteriska modern.

År 1632 stupar som sagt Gustaf II Adolf vid Lützen. Dottern Kristina, som då bara är sex år gammal, är för ung för att ärva makten. En förmyndarregering ledd av Axel Oxenstierna tillsätts, och styr landet under tolv år. Oxenstierna var en mycket duktig man, hans administrativa, politiska och diplomatiska kompetens var utomordentlig. Han höll igång Sveriges ekonomi, samt utarbetade strategier och system för att hålla samman riket. Han reste runt i Europa och upprättade allianser och diplomatiska förbindelser med flera furstar. Inte minst Frankrikes kung, Ludvig XIV, uppskattade honom, och kallade honom ”mon cousin”. Misstankar förelåg att Oxenstierna i själva verket var på väg att helt ta över makten i Sverige, något som nog inte hade varit omöjligt för honom, men så var inte fallet. Han höll sig på sin kant, och arbetade alltid med rikets bästa som mål. Kanske berodde detta på självbevarelsedrift, kanske idealism, eller helt enkelt att han hellre var makten bakom tronen, snarare än den på tronen… Hur som helst, Oxenstiernas råd och ledning bidrog till enormt mycket under förmyndarregeringen samt även under Kristinas egen regeringstid.

Axel Oxenstierna: Good guys wear black!

Kungens lik balsameras (trots att han hade sagt att han inte ville det), och börjar fraktas hem till Sverige. Maria Eleonora är med hela tiden, och sitter under nätterna och pratar och klappar det svartnande liket. Hon kräver att kungen inte skall begravas förrän hon själv dör, så att de kan begravas tillsammans, i en specialgjord kista som hon beställer. Förmyndarregeringen säger dock nej till detta. Drottningens beteende blir alltmer irreguljärt och vansinnigt, hon föder misstro och skepsis mot sin person. När liket kommer till Stockholm låter drottningen anordna en ett år lång likvaka, alla rum i slottet sveps i svart tyg, och hon tvingar den sexåriga Kristina att sitta med drottningen och faderns lik nätterna igenom. När Kristina är törstig får hon inte vatten, utan bara vin och öl, som hon avskyr. När drottningen inte gråter hysteriskt utsätter hon dottern för raseriattacker och smädelser.

Axel Oxenstierna var en klok man, och insåg troligen att detta liv inte kunde leda till någon bra drottning i framtiden, så han såg till att Kristina fick börja studera, något som blev en befrielse för henne. Hennes lärare handplockades, och hon kunde alltid dra sig undan modern och förklara detta att hon måste studera. Oxenstierna lyder den döde kungens order och ser till att Kristina, som alltså officiellt är drottning, utbildas i vetenskap och språk. Kristina var en begåvad elev. När hon var tjugo skrev hon på latin, franska, tyska och holländska. På egen hand lärde hon sig dessutom grekiska, italienska och spanska. I hennes utbildning ingick också fysisk träning samt en del militära kunskaper. När hon var tolv började Oxenstierna själv undervisa henne i statssaker, och vid fjorton tog hon emot utländska sändebud, samt hölls kontinuerligt uppdaterad i regeringssaker.

År 1644, då hon var arton, tar hon helt över regeringsposten. Hon kunde nu välja mellan att rikta sin energi mot ett pliktfyllt ledarskap, eller att låta sina personliga intressen blomstra. Hon valde det senare. Som tur var hade Sverige ingått en hel del förmånliga fredsavtal, så rent utrikespolitiskt var allt ganska lugnt och bra. Men inrikes var det inte lika positivt. I stället för att bygga upp landet som nästan förblött under kriget, lägger hon pengar på att samla vetenskapsmän, vetenskapliga böcker, konst och liknande kring hovet. Hon hade ett antal ”gunstlingar” vilka hon skämde bort, och ställde ofta till med kostsamma projekt, fester och liknande, alltmedan folket svalt. Följaktligen växte missnöjet mot Kristina.

"Jag gör väl vad fan jag vill!"

Hon var tämligen ointresserad av äktenskap, vilket oroade de svenska rådsmännen. Sverige behövde en arvinge. Ytterligare orosmoment låg i drottningens intresse för religion, och då främst katolicismen. Här kan hon mycket väl ha blivit påverkad av den franske filosofen Renée Descartes, samt av sändebud från Spanien och Portugal…

Hennes ovilja att sköta riket samt hennes religiösa tvivel ledde till slut till att hon, år 1654, abdikerade från den svenska tronen, konverterade till katolicismen och flyttade till Rom. Total propagandaseger för påven, och katolicismen över lag, då deras store fiende Gustav II Adolfs dotter konverterar…

"Nu drar jag och min häst till Rom. So long, suckers!"

Kristina var fortfarande mycket rik, och levde resten av sitt liv i sus och dus i Rom. Hon blev dock aldrig helt lycklig, spökena från hennes hemska barndom levde kvar. I och med hennes abdikering försvann Wasa-ätten från den svenska tronen, för att ersättas av den Pfalziska ätten. Ny kung blir Karl X Gustav. Han var i och för sig intressant, likaså hans efterföljare Karl XI, men vi lämnar dessa två och inriktar oss i stället på Karl XII…

Karl XII

Bilden av Karl XII har varierat mycket, från totalt idoliserande under 1800-talet, till nästan lika totalt nedvärderande under 1950- till1980-talet, ungefär. Han har använts som symbol för olika rörelser, primärt nationalistiska, ofta helt felaktigt, vilket givetvis påverkat bilden av honom.

Spöa ryssar. Yay!

Han föddes den 17 juni 1682, ende sonen av tre barn. Hans mor dog när han bara var elva år, och då kungen (Karl XI) ofta var borta tog änkedrottningen, barnens farmor, över uppfostran. Det råder delade åsikter om vad Karl tyckte om sin farmor, vissa säger att han tyckte om henne, andra att han ogillade henne.

Karl fick en rejäl utbildning, med handplockade lärare, som alla var auktoriteter inom sina ämnen. Karl visade sig vara begåvad, lärde sig latin, tyska och franska, var duktig i teologi. Han var djupt religiös, hårdnackad lutheran, precis som sin far. Han var dock mest intresserad av matematik och militära vetenskaper som strategi och liknande. Förutom all teoretisk utbildning drillades han också fysiskt. Hårt. Han fick mycket tidigt delta i faderns långritter och jakter, hans pappa skrev själv i sin dagbok (stolt) när prinsen skjutit en björn, då han bara var en liten pojke.

Karl XI dör i april 1697, och en förmyndarregering tillsätts, då Karl är för ung att bli kung. Adeln trodde att man nu hade möjligheten att påverka den blivande regenten, att förvandla honom till en nickedocka som skulle lyda dem och backa dem. Men unge Karl hade andra planer… Han anlitar några av sin döde pappas gamla rådgivare, några få han helt litade på, som han visste skulle stödja honom. Med hjälp av dessa ser han till att myndighetsåldern för en kung sänks till femton, så att han kan krönas, och inte behöver vänta tills han blir arton, som lagen tidigare statuerade. Adeln är fortfarande lugna, de hölls i illusionen att Karl var medgörlig och mån om att vara omtyckt av dessa. Men när Karl kröns, 14/12 1697 i Storkyrkan i Sthlm, bör de ha känt sting av oro. Karl avger inte någon kungaförsäkran, och han sätter själv kronan på sitt huvud. Han visar tydligt att han är enväldig, ansvarig endast inför Gud, och att hans makt tilldelats från denne. I detta kontrar han adelns försök till ”smygkupp”, varvid dessa naturligtvis blir förgrymmade, men spelet är över för deras del. Karl, numera Karl XII, och hans allierade rådsherrar, markerar tydligt vem som bestämmer: Carolus Rex! Dock, Karl är misstänksam, och en efter en förlorar även dessa rådsherrar sin gunst. Karl regerar helt själv. Han minskar adelns makt, dömer några av dem till döden, och markerar därmed tydligt att han inte uppskattar folk som ifrågasätter honom, på något vis…

Karl är oerfaren av politik, men gör som praxis att följa i sin fars fotspår då det gäller både utrikes och inrikes beslut. Under sitt första år som kung ägnade han mest tid åt att försöka minska fattigdomen som hade drabbat nästan hela Sverige på grund av några år av svår missväxt. Han såg det också som sin uppgift att bygga ett nytt slott i Stockholm, då det gamla ”Tre kronor” brunnit ner i maj 1697.

Förutom detta ägnade sig mest Karl åt att undvika giftermål. Han blev uppmanad att gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, men var totalt ointresserad. Kravet på giftermål låg kvar, och kan snarare ha bidragit till hans ovilja till äktenskap än gynnat en önskan om detta. Han levde tämligen isolerat, arbetade hårt och disciplinerat, och hade, för en kung, närmast spartanska levnadsvanor. Han åt enkel mat och klädde sig enkelt. Ofta vidtog han långritter som kunde pågå i dygn. Han härdade sin kropp, bland annat genom att rida i princip naken i gallopp i skogen i isande vinterkyla.

När det gällde utrikespolitik var Karl även här mån om att följa sin fars riktning. Han höll sig neutral i västeuropeiska konflikter, och var vänskapligt inställd till de stora sjömakterna, dvs England och Nederländerna. Om möjligt ville han även hålla sig väl med Frankrike. Danmark skulle hållas under uppsikt och hållas svaga genom allians med Hannover, samt kraftigt stöd till Holstein-Gottorp. Karl var i internationella, diplomatiska sammanhang lite av ett ”wildcard”. Han ogillade intriger och inställsamhet, och var som en reaktion på detta mycket rättfram, på gränsen till burdus. Andra furstendömens lister och ränker genomskådade han, och kontrade på vis som var utanför reglerna i dessa sammanhang, vilket ofta ställde utländska sändebud, diplomater och potentater med byxorna nere…

Notera den lediga stilen…

Den svenska diplomatin var med andra ord inte speciellt lyckad, och snart drogs Sverige in i en konflikt mellan Danmark och Sveriges allierade, Holstein-Gottorp. Detta var 1697. Karl har alltså inte regerat speciellt länge alls. Krig låg i luften.

Situationen förvärrades, och Danmark allierade sig med Ryssland. Sachsiska trupper går in i svenska Baltikum och Danmark attackerar Holstein-Gottorp. Det stora nordiska kriget inleds. Sverige slår till mot Danmark direkt. Kungen själv leder svenska trupper mot Köpenhamn och intar staden. Han tvingar danske kung Fredrik IV att skärpa sig och sluta fred med Holstein-Gottorp. Detta sker sommaren 1700.

Samtidigt attackerar tsar Peter från Ryssland attackerat svenska områden i Baltikum. Karl skyndar sig dit och spöar ryssarna duktigt vid Narva. Karls ryktbarhet ökar enormt, och hela Europa talar om den djärve unge kungen, något han onekligen gillade. Efter ytterligare några framgångar drar sig Karl tillbaka till Tyskland, där han uppehåller sig några år. Tsaren ger sig dock inte, och år 1707 brakar det lös igen. Karl vill tvinga fram en för Sverige bestående och enormt gynnsam fred, på Rysslands bekostnad. Det vill inte tsaren höra talas om. Kriget växlar fram och tillbaka, först går det bra för Sverige, sedan mindre bra. Vid slaget vid Poltava 1709 (?) blir den svenska armén nedgjord, och kungen tvingas fly till det Osmanska riket, som också är fientliga mot Ryssland.

Sultanen tar först emot Karl med öppna armar, men allteftersom visar sig Karl vara en mycket krävande gäst. Han försöker förmå sultanen att attackera ryssarna, men detta tycker sultanen verkar onödigt. Karl blir alltmer av en börda, och turkarna försöker få honom att åka hem med alla medel. Till slut, efter sex år i staden Bender, blir han med våld utsparkad ur det Osmanska riket, och tar sig hem till Sverige.

Slagen, men inte golvad, Karl inleder ett krig mot Norge. Under belägringen av fästningen Fredriksten i november 1718, blir han träffad i tinningen av en kula, och dör ögonblickligen. Så kan det gå...

Till slut fick det vara nog. Där fick du, kungadjävel!

Legender om Karl XII: ”Hård mot kulor”, extremt cool i strid, otroligt stark, värjan full av kvicksilver och vägde hundra kilo, kulor vek av framför honom, han kunde sparka undan kulor från kanoner, kunde bara såras i hälen (Akilles) med mera… Vem sköt honom? Ingen vet, men det finns flera teorier…

Stormaktstidens slut

De många och långa krigen hade åderlåtit Sverige nästan till undergång, och alla, både folk och adel var trötta på krig. Då karl XII dog var kriget definitivt förlorat, och i fredsavtalen som skrevs 1719-1721 fick Sverige lämna ifrån sig nästan alla erövrade områden. Sverige bestod nu av det som är nuvarande riket, plus Finland, som fortfarande tillhörde Sverige. Redan när kungen dog hade riksdagen gått in och gripit makten, och snabbt avskaffat det kungliga enväldet. Man ville inte riskera några fler krigsföretag. Karls syster Ulrika Eleonora hävdade att hon ärvt kronan efter sin bror, men detta gick inte riksdagen med på. I stället beslutade man 1719 att välja henne till drottning. Hon fick titeln, men riksdagen markerade att det var hos dem makten låg. Ulrika Eleonora var dock inte nöjd, utan abdikerade ganska omedelbart. Hennes man fick ta över (Fredrik I), men hans makt var mycket begränsad.

Sveriges nya, verkliga styrelse, låg hos riksrådet, som lydde under riksdagen. Styrelseskicket påminde om den brittiska parlamentarismen som växte fram samtidigt. Riksdagen bestämde allt, de stiftade lagar, skötte utrikespolitiken, och kunde ingripa om någon myndighet misskötte sig. Allt fungerade faktiskt ganska bra, Sverige började återhämta sig från de fruktansvärda krigen. Denna period kom därför att kallas ”Frihetstiden”.