Som vi sett har kvinnan med stor effektivitet hållits undan att alltför aktivt deltagande i samhällets utveckling. Undantagen, det vill säga kvinnliga potentater, har varit få, och den struktur dessa individer har agerat i har alltid varit modellerad efter patriarkala mönster. Även inom det privata ekonomiska fältet, där kvinnans inflytande tillåtits vara större, har oftast mannen varit den officiella dominanten.
Samtidigt har kvinnan naturligtvis, och i detta fall använder jag ordet naturligtvis i dess grundläggande betydelse, utgjort en stor lockelse och fascination för män, alltså de som formulerat reglerna. Ofta har en form av hatkärlek varit påtaglig, inte sällan kallad ”madonna och hora-komplexet”. Denna kluvna inställning är mycket påtaglig i vissa kulturer, mindre i andra. Mycket ofta skiljer sig inställningen även inom en kultursfär, och kan då sägas bero på klasstillhörighet (en parallell mellan kvinnors kamp för sina rättigheter och klasskamp är svår att undvika, även om många politiker på högerkanten gärna försöker) och ekonomisk status.
I denna del av momentet skall vi främst titta på hur man betraktade kvinnan, primärt ur ett medicinskt perspektiv. Det hade varit väldigt intressant att även studera det estetiska perspektivet, och se hur den ideala kvinnokroppen har framställts genom århundradena, men detta kommer vi i hög grad att återända till i senare moment, så ni får hålla er till tåls, fashionslaves…
Organismen kvinnan
Att människan har intresserat sig för hur den egna kroppen är konstruerad och fungerar är inte konstigt. Då och då går vi sönder eller blir sjuka, och ett hum om hur vi är skapta underlättar reparationerna. Givetvis har våra kunskaper om kroppen, under större delen av människans existens, varit ganska vaga när de varit som bäst. I äldre medicinska skrifter kan vi visserligen hitta en hel del kloka och korrekta iakttagelser, inte minst om man studerar de verk medeltida muslimska läkare lämnade till omvärlden, men vi kan också hitta fullkomligt vansinniga idéer. Förr trodde många exempelvis att de inre organen rörde sig fritt inne i kroppen, eller att man vid sjukdom mådde bättre om en del av ens blod tappades ut. Värre exempel finns. Lyckligtvis började man under tidigmodern tid och framförallt under upplysningen och senare anta en betydligt klokare syn på människokroppen, vilket vi skall vara glada för i dag. Man studerade med allt större framgångar kroppens system och funktioner, och fick kunskaper om mer och mer avancerade kroppsliga processer. Även det mänskliga psyket och dess möjligheter till sjukdomar började under 1800-talet undersökas, och man började skönja mönster och kopplingar mellan kropp och psyke vilket gör att vi i dagsläget har alla möjligheter att må bättre än människan någonsin gjort. Den medicinska vetenskapen har utan tvekan avancerat på bara några hundra år, vi lämnade medeltidens irrläror bakom oss och förstod hur våra kroppar verkligen fungerade. Våra manliga kroppar alltså. Kvinnans kropp, och även hennes psyke, var till för inte länge sedan, och här talar vi en bra bit in på 1900-talet, en vetenskaplig vildmark dit bara några få forskare vågade sig, med risk för at sätta sin trovärdighet och karriär på spel.
Det verkliga, vetenskapliga, även om denna term kanske är väl generös i sammanhanget, intresset för och forskningen kring kvinnans fysik och psyke inleddes i princip på 1800-talet. Detta har sin största förklaring inte så mycket i medicinalvetenskapens landvinningar, utan faktiskt i den nya samhällsstrukturen i samhällsklasser. Tidigare, då samhället var indelat i stånd, betraktades kvinnan som en visserligen mystisk men generellt likartad varelse, oavsett hennes samhällsposition. När klassamhället växte fram började man göra en allt mer påtaglig skillnad mellan människor i allmänhet, och kvinnor i synnerhet. Följaktligen menade många läkare att kvinnor ur överklassen, medelklassen och underklassen var väsensskilda från varandra, och etta både fysiskt och psykiskt, med olika styrkor men framförallt olika svagheter. Om man sedan jämförde med män var olikheterna naturligtvis enorma. Skillnaden mellan män och kvinnor ansågs av många nästan vara som mellan två arter. Ej att förglömma är att man under denna tid också menade att människor av olika rasgrupper som man kallade det också var tydligt särpräglade och hade en högre eller lägre evolutionär kvalitet. Att rangordna och klassificera in människor i olika fack hörde tiden till.
Så vad var kvinnan? Till att börja med, vilket alla bekanta med vetenskaplig metod naturligtvis redan vet, måste man, om man skall studera något ha någon form av referenspunkt, något at jämföra och förhålla sig till. Skall man studera temperaturer är det bra att känna till och använda sig av, säg, nollpunkten, och skall man mäta hastighet, storlek, eller vad som helst, måste man ha en bas att utgå ifrån. Då man forskade om kvinnor utgick man från mannen. Detta innebar att mannen alltid var norm, och i regel inte vilken man som helst, utan den vite europeiske mannen. Allt som avvek från de, oftast förståeligt tänkta och standardiserade snarare än realistiska, värden som denne ansågs representera sågs som abnormiteter och tecken på lägre utvecklingsnivå. Detta medförde att fullt naturliga, av naturen fulländade, kvinnliga kroppsfunktioner, sågs som mer eller mindre sjukdomstillstånd, då de inte stämde överrens med en manlig norm.
De största skillnaderna mellan män och kvinnor ligger som bekant i reproduktionsorganen, i våra könsdelar. Att dessa delar sedan påverkar andra delar av kroppen (Exempelvis hormoner som sätter igång könsmognad påverkar mycket annat, något som jag gissar att just ni, tonåringar, är väl och i många fall pinsamt, medvetna om.) var läkarna medvetna om, men tillskrev ofta det kvinnliga könets, primärt hennes livmoder, en enorm påverkan på hela den övriga organismen. Kvinnan var i betydligt högre grad än mannen en könsvarelse, och hela hennes existens, hela hennes natur, styrdes av könets tillstånd.
Evil!
Stor tankemöda lades ned på att försöka definiera kvinnans natur, och om man bortser från en del verkliga dumheter etablerades tre starka teorier. I korthet såg de ut enligt följande, med reservation för vissa variationer och undantag:
Den anatomisk-fysiologiska modellen
Charles Darwin beskrev i sin ”Om arternas uppkomst” (1859) hur olika djurarter utvecklats ur lägre stående arter, så även människan. Dessa teorier hade enorm genomslagskraft, och kom även att påverka forskningen om kvinnan, från mitten av till slutet av 1800-talet. Hon, liksom alla människor som inte var vita europeiska män, jämfördes med normen och konstaterades skilja sig från denna. Den vite mannen, som ansågs när man dragit Darwins evolutionslära till sin spets vara den högsta evolutionära stegpinnen, tillskrevs karaktärsdrag som styrka, förnuft och intelligens, medan andra rasgrupper menades vara mer intuitiva, känslostyrda och benägna att imitera högre raser. Dessa drag tillskrevs även kvinnan, vilket gjorde henne jämförbar med lägre raser. Kvinnan hade alltså, enligt denna logik, stannat på ett lägre evolutionsstadium än mannen. Anledningen låg i att hela kvinnans organism var fokuserad på reproduktion, vilket gynnade rasen men hämmade henne som organism.
Dessa tankar kombinerades med en anan populär idé under denna tid, nämligen idén om livsenergins konstans. Denna tanke innebar att alla människor hade en viss mängd energi, och beroende på hur denna spenderades påverkades individens utveckling. Då kvinnans energi fokuserades i hennes könsdelar, speciellt under menstruation och under graviditet, minskade hennes energimängd till andra områden, såsom hjärnans utveckling. Vidare menade man att kvinnan just under menstruation generellt var så ”irriterad” i könsdelarna att hjärnan stördes i sin funktion, varför framförallt unga kvinnor inte skulle överbelasta hjärnan (läs ”studera”), då detta kunde påverka hennes reproduktiva energi negativt och hon, om det ville sig illa, kunde bli steril.
Inom denna teoribildning såg man hela kvinnans kropp som diametralt annorlunda än mannen, och detta tog sig främst uttryck i kroppens konsistens (!). Män var hårda, inte minst i muskler och könsdelar, medan kvinnan var mjuk. Till och med då det gällde sjukdomar var män och kvinnor olika. Då män var sjuka var sjukdomen lokal, typ blindtarmen, men hos kvinnor var sjukdomar oftast mer flytande och spridda i hela hennes organism, och tog sig både fysiska men även psykiska uttryck.
Den gynekologiska modellen
Denna modell, som var vanlig till slutet av 1800-talet men vars idéer ändå förekom och tillhörde det allmänna medvetandet till 1930-talet fokuserade sig om möjligt ännu mer på just de kvinnliga könsdelarna, primärt livmodern. Detta organ jämfördes ofta med, och betraktades nästan som en egen organism som inte bara rörde sig fritt inne i den kvinnliga kroppen (Det ni tjejer, när hade ni livmodern i nacken senast?) utan också utövade närmast total kontroll över kvinnans övriga funktioner, fysiska som psykiska. Här jämfördes kvinnan med mannen. Mannen har sina könsdelar utanpå kroppen, vilket medförde att mannen kunde kontrollera detta och därmed hade styrkan att agera förnuftigt och rationellt, vilket kvinnor, hårt ansatta av sin egen könsdrift, alltså inte kunde.
Tvångsintagen hysterisk kvinna.
Då livmodern var ett så dominerande organ i kvinnokroppen menade läkarna att samtliga nervimpulser i princip sändes ut eller styrdes via denna. Man jämförde livmodern med en telegrafstation som skickade meddelanden till alla viktiga instanser i en nation, en sorts kroppslig sambandscentral unik för kvinnan. Detta innebar att samtliga åkommor berodde på störningar i könsdelarna. Allt, från nymfomani och kleptomani till onani och huvudvärk ansågs bero på missförhållanden i livmodern. Kvinnor som menstruerade, var gravida eller just ingått i klimakteriet troddes exempelvis vara mer benägna att begå brott. En läkare obducerade kvinnor som dött på ett mentalsjukhus och kunde konstatera att en tredjedel hade sjukliga förändringar i underlivet. Att man lade in tydliga moraltankar i denna modell är tydlig. En kvinna som onanerar, vilket ansågs skamligt och onaturligt, riskerade att bli mentalsjuk. Att drabbas av hysteri, alltså agera okontrollerat och irrationellt, eller till och med drabbas av olika närmast epileptiska anfall, berodde helt på livmodern (hystera, livmoder på grekiska). Just hysteri var en mycket vanlig diagnos på kvinnor under denna period, och var förklaring till det mesta då det gällde kvinnors åkommor.
Idén att livmodern var centrum i den kvinnliga organismen ledde också till att man trodde sig kunna bota allt genom att behandla könsdelarna. Kunde exempelvis hysteri framkallas av olika former av tryck mot underlivet, borde man kunna bota denna genom att göra på samma vis, men på ett gynnsamt vis. Att bota hysteriker genom olika former av underlivsmassage blev vanligt, och man menade att det bästa botemedlet mot flera åkommor, men kanske hysteri i synnerhet, var en rejäl orgasm.
Teknikens under.
Den neurologiska modellen
Den tredje modellen, som så att säga avlöste de två tidigare (även om dessa i hög grad låg kvar länge, om än inte i det vetenskapliga toppskiktet), byggde på den ökade kunskapen om nervsystemet man fått under det förra sekelskiftet. I princip byttes livmodern och dess verkningar på kvinnokroppen ut mot det sköra, mycket sköra, kvinnliga nervsystemet. Man menade att kvinnans nerver, till skillnad mot mannens, inte klarade av att fördela och reglera kroppens energiflöden, varför obalans lätt kunde uppstå, med fysiska och psykiska åkommor som följd. Efter det Första Världskriget avlöstes den neurologiska modellen av den psykologiska modellen, vilken bygger på Sigmund Freuds teorier och praktik. Denna modell var snarlik den neurologiska modellen, och kan sägas vara en del, om än uppdaterad version, av denna. Sjukdomstillstånden berodde dock inte på felfördelad energi utan på olika trauman eller sexuell förträngning, och botades bäst genom psykoterapi.
Sjukdomstillstånd som livsstil
Som kanske framgår var vetenskapen om kvinnan och hennes sjukdomar knappast vad vi i dagsläget skulle kalla seriös. Olika, vitt skilda symptom, behandlades på samma vis, eller så behandlades samma sjukdom med helt olika metoder. En tendens började dock anas under 1800-talet, alltså som en direkt påföljd av det nya klassindelade samhället: Kvinnor ur medelklassen och även ur överklassen levde ofta i ett ständigt sjukdomstillstånd. Ofta var sjukdomarna just av de långvariga, svårbehandlade slaget. Ofta var symptomen trötthet, oro, svimningar eller liknande.
Många kvinnor besökte doktorer för att få hjälp mot sina åkommor, men, vilket flera läkare beskrivit, väldigt många blev ännu mer nedstämda eller till och med besvikna, då denna hjälp gavs. En läkare beskriver hur en kvinna besökte honom och klagade över smärtor. Han kunde konstatera att det var en lindrig och framförallt lättbehandlad åkomma, men kvinnan verkade allt annat än lättad över detta besked. Hon nöjde sig inte med en enkel diagnos, utan gav sig inte förrän läkaren gått med på att det kunde röra sig om en allvarlig, neurologisk sjukdom, och gått med på att patienten skulle fortsätta att besöka honom kontinuerligt för behandling.
Anledningen till detta beteende låg inte i ett sjukdomstillstånd, utan snarare i den samhällssituation framförallt medelklassens kvinnor befann sig i. Deras roll i livet var att föda fram några barn som sedan en barnflicka skötte om, och annars mest gå runt i sitt hem och vara vacker, oskuldsfull och oförmögen att ägna sig åt något mer intressant än att brodera eller spela piano (Inget ont om broderi eller piano, men om det är det enda man får göra blir det lite trist.). Medelklasskvinnans liv var med andra ord mycket tråkigt, och hon såg ofta sig själv som en funktionslös, reducerad individ. Det var i denna situation sjukdomen kom att bli ett andningshål. Genom att lida av någon, helst exotisk och svårbehandlad, åkomma, blev hennes vardag åtminstone lite mer intressant. Hon kunde, på grund av sin sjukdom, börja ställa vissa krav, vilket hon inte kunnat tidigare, och om hon då och då svimmade var hennes omgivning tvungna att reagera och beakta hennes behov. Genom sin sjukdom kunde hon dessutom få ett helt nytt socialt liv. Led man av nervositet ordinerades man ibland at åka till en kurort, alltså en sorts blandning mellan sjukhus och lyxhotell, för att vila upp sig. Ofta var livet på kurorterna betydligt mer stimulerande än i det inrutade hemmet, och kvinnor kunde träffa andra människor och umgås på ett mindre otvunget vis. Många av kvinnorna från medelklassen, och även vissa ur överklassen, använde sig alltså av sjukdom som identitetsbyggande funktion, som ett sätt att skaffa sig ett värde utöver det rent äktenskapliga.
Arbetarkvinnorna
Denna möjlighet gavs dock inte till arbetarklassens kvinnor. Deras ekonomiska situation tillät dem inte att ge efter för eventuella krämpor, och absolut inte att låta dessa inverka på kampen för brödfödan. Arbetarklassens kvinnor levde ofta under mycket hårda förhållanden, där olika former av förtryck och övergrepp tillhörde vardagen. Den socio-ekonomiska miljö de levde i var en grogrund för alkoholism, och även om inte alla kvinnor var alkoholister var deras män ofta det, vilket ytterligare försvårade kvinnors situation. Det förbud mot preventivmedel som rådde i de flesta länder medförde ofta stora barnkullar, med ytterligare svårigheter i direkt följe.
Precis som vetenskapen under 1800- och början på 1900-talet gärna jämförde alla icke-européer med den vite europeiske mannen, jämförde man arbetarkvinnan med hennes motparter i de högre samhällsklasserna. Även i detta fall menade man att det närmast var fråga om två arter. Då medelklass- eller överklasskvinnan framstod som ljuv och skör, betraktades arbetarkvinnorna som våldsamma, ociviliserade och promiskuösa. Skräcken man hyste för dessa kvinnor var stor, och man menade att de kunde tillföra nationen stor skada om de inte hölls under sträng uppsikt och kontroll. De gånger arbetarkvinnor drabbades av sammanbrott eller psykisk sjukdom blev det därmed inte en tids vistelse på ett spa, utan de spärrades in i mentalsjukhus, och blev inte sällan lobotomerade eller steriliserade, det senare så att de inte skulle kunna sprida sitt ofördelaktiga arv vidare. Detta innebar att stora mängder kvinnor, på grund av mindre förseelser eller att de helt enkelt reagerar på missförhållandena de levde i, kunde spärras in på livstid och fråntas alla sina mänskliga rättigheter. Detta var knappast ett öde män gick till mötes, ens för värre brott. Arbetarkvinnan var helt enkelt för farlig för sitt eget bästa.
Så djävla läskiga.
Avslutning
Så var är vi nu? Betraktas män och kvinnor lika? Har vi samma rättigheter? Endast den blinde svarar ja. Även om vi avsevärt förbättrat situationen för kvinnor, främst i västvärlden, råder stora orättvisor. Fortfarande är mannen norm, och kvinnan förhindras på olika vis med hänvisning till hennes kropp, och faktiskt, då ofta till hennes könsdelar och till dem relaterade fenomen. De orättvisor kvinnor drabbades av förr i tiden var illa, men vi kan alltid hänvisa till den tidens generella okunskap om tingens ordning, som någon form av ursäkt för hur kvinnor behandlades. Nu vet vi bättre. Vi vet att livmodern inte lever ett eget liv, vi ser inte äktenskap som en affärsuppgörelse (hoppas jag) och vi är inte rädda för sexualitet. Ändå förekommer så många orättvisor och missförhållanden där kvinnor drar det korta strået. Och nu har vi inte ens en ordentlig ursäkt. Det är fan så man skäms…
Källmaterial
Samtliga uppgifter till detta moment har jag tagit från McKay med fleras ”A History of World Societies” (Boston, 2004) samt Karin Johannissons ”Den mörka kontinenten – Kvinnan, medicinen och Fin-de-siècle” (Stockholm, 1994), en bok som jag varmt rekommenderar och jag utan att blinka skulle göra till obligatorisk läsning för alla elever. Alla lärare också. Faktum är att alla människor som kan läsa borde läsa den, då den handlar om ganska viktiga saker.
