Vikingatiden

På kontinenten blomstrade kulturen, Frankerriket började komma igång och ordna upp Västeuropa efter traumat av Västroms fall. Frankerna hade stoppat muslimerna, men dessa hade i sin tur ett enormt blomstrande välde. Bysans i öst frodades, allt verkade frid och fröjd…

Men från den mörka Norden seglade drakskepp söderut, för att snart ingjuta en ny sorts fruktan hos både kristna och muslimer…

Det skotska klostret Lindisfarne fick besök år 793, och i Europas kyrkor började man be nya böner: ”A furore Normannorum libera nos, Domine”, "Från nordmännens vrede fräls oss Herre", eller en som var förekommande I England: ”Summa pia gratia nostra conservando corpora et cutodita, de gente fera Normannica nos libera, quae nostra vastat, Deus, regna.” "Our supreme and holy Grace, protecting us and ours, deliver us, God, from the savage race of Northmen which lays waste our realms.”

Snygg kyrka. Trist om något skulle hända den...

Vikingarna var riktiga otäckingar, som spred död och förintelse over hela Europa och även bortom haven… Eller?

Vikingatiden

Vad vet vi? Arkeologi ger mycket information om denna period, rika lämningar finns kvar att gräva ut, över hela Europa. Även skrivna källor finns att tillgå. Dels vikingarnas egna texter, i form av runstenar, men dessa ger inte lika mycket kunskap som vissa samtida krönikörer, där araben Ibn Fathlan anses mest givande (Han fick bevittna vikingars morgontoalett, den stackaren.), men även namn som Saxo Grammaticus bör nämnas. På 1200-talet, alltså ett par hundra år efter vikingatiden skrev Snorre Sturlasson ned isländska sagor och nordiska myter, vilket gör hans texter ovärderliga. Några kristna krönikörer förekommer också, främst tyska missionärer, och även om de är tendensiösa är deras skildringar intressanta.

Varför reste skandinaverna över huvud taget hemifrån? Det finns många svar. Dels blev det sämre klimat: En liten istid inleddes på typ 500-talet, vilket ledde till en sämre jordbruksproduktion, vilket leder till en hårdare konkurrens om livsmedel i Skandinavien. Samhället blir våldsammare samt handel blir en viktigare inkomstkälla. Handel hade pågått sedan tidigare, men skandinaverna sökte sig från runt år 500 sig oftare utåt, med en ”peak” från ungefär år 800 till mitten på 1000-talet. Norska och danska vikingår reste mestadels västerut, västerled, och svenskarna styrde österut, österled. Samtliga vikingars mål var handel. Handel och plundring. Detta kan tyckas otrevligt, men kunde man stjäla gjorde man det. Detta inte specifikt för vikingarna, det gällde alla. Men vikingarna var under denna period bäst på just plundring, av olika orsaker, vilka redogörs för nedan.

Politik

I Skandinavien fanns inledningsvis ingen tydlig centralmakt, bara en massa småkungar. Ätten var den verkliga samhällspelaren, inte stat, regering eller liknande. Ättesamhällen bygger mycket på släktens ära, och denna får inte kränkas. Skandinavien var i princip laglöst område, där bara vendettasystemet rådde. Blodshämnd eller böter (jämförbar med den forngermanska wergelden) var de enda lagarna som gällde. Detta ledde till oändliga släktfejder, vilka bland annat beskrivs i de isländska sagorna.

Rikena var ofta mycket små. Man kunde vara kung över bara några tusen undersåtar. Senare bildades dock större kungariken, Norge lydde under en kung, Danmark under en. Sverige var fortfarande uppdelat mellan svear och götar, detta långt in på 1100-talet (eller var det 1200-talet?). Några vikingakungar minns vi än i dag, såsom Harald Blåtand, Sven Tveskägg och Rolf Krake.

Livet i Skandinavien

Kvinnans ställning var, så vitt vi vet, tämligen god, åtminstone om man jämför med övriga Europa under samma tid. Kvinnan hade ekonomisk och juridisk makt, och i vissa fall även politisk. Drottningar förekom, och troligen även kvinnor som gick ut i strid. Myten om valkyriorna kan ha ett korn av sanning.

Tjusigt värre!

Skandinaverna levde på vad det magra jordbruket kunde ge, samt fisk i hög grad. Mjölk och ost bidrog till proteinintaget. Kött åt man mer sällan, lite beroende på vilken samhällsklass man tillhörde. Svinkött ansågs finast, då det var rikt på det värdefulla fettet. Till fest drack man mjöd, en dryck bryggd på jäst honung. Mjödet hade en religiös funktion, man menade att man kom gudarna närmare när denna dryck konsumerades.

Klädsel var en viktig klassmarkör. Att klä sig snyggt, med mycket bling och päls, var i princip obligatoriskt för aristokratin. Även hår och skägg skulle vara snyggt. Många vikingar lade sig till med klädstilar från länderna de besökte. Li som dagens svenskar, när man tänker efter…

Bostäderna var enkla, ofta mörka och trånga timmerbyggen. Fattigare människor delade ofta hus med husdjuren, och hade sällan fönster. Mitt i husen brann en eld, röken svävade ut genom ett hål i taket. De rikare kunde naturligtvis kosta på sig mer lyx, men även de finaste vikingagårdarna skulle inte ha imponerat mot exempelvis samtida arabiska arkitekter…

Ljust och fräscht. Eller kanske inte...

Trälar förekom, men man kan inte tala om en slavekonomi som i de antika högkulturerna. Trälarna rövades bort under resor eller under räder i grannriket. En träl var ofri och sågs som en ägodel. Deras liv var i regel fruktansvärt hårt och fyllt av misshandel och övergrepp.

Religion och kultur

Skandinavien var hedniskt, och vikingarna dyrkade flera gudar. Några gudar var fruktbarhetsgudar och dyrkades av bönder, medan andra hade mer krigisk karaktär och därmed tillbads av krigare. Det finns många teorier om hur religionen verkligen tog sig uttryck under den här perioden, men det troliga är att det var olika beroende på var i Skandinavien man tittar. I Danmark och Norge dyrkades Oden i hög grad, medan Sverige främst var Tors område. Det fanns dock många lokala varianter, vilket inte minst våra ortsnamn skvallrar om. Gudarna kallades generellt för asagudar, och man trodde at de bodde i Asgård. Ville man blidka gudarna eller skaffa sig fördelar lönade det sig att offra. Man offrade främst djur, men ibland, om man behövde mycket tur, även människor. Vill ni veta mer om den nordiska religionen föreslår jag att ni väljer Religion B som individuellt val. Där fördjupar vi oss och studerar allt mycket mer ingående…

Nu blir det stryk!

Så småningom kom det fler och fler kristna missionärer till Norden, med hopp om att frälsa de ogudaktiga nordborna. Först gick det ganska dåligt, men sedan fick den nya religionen grepp om skandinaverna. Först i Danmark, sedan Norge, Island och sist Sverige. Frågan är om de verkligen lyckades här…

Skandinaverna skrev inte med latinska bokstäver, utan använde runor. Detta skriftspråk försvann inte när det latinska alfabetet introducerades, utan fanns kvar, främst bland bönderna. Bland bondebefolkningen användes runor långt in i vår tid, på sina håll så sent som på 1700-talet, ofta av folk som inte kunde skriva med latinska bokstäver och därmed ansågs vara analfabeter.

Analfabetiskt klotter.

En av anledningarna till att vikingarna var så framgångsrika var deras överlägsna skeppsteknologi. Vikingaskeppen var snabba, lätta och sjövärdiga. De kunde ta tung last men ändå färdas snabbt, drivna antingen med segel eller åror, ibland både och. Vikingarna kunde navigera efter stjärnorna, efter sjöfåglarnas flykt, efter havsströmmarna eller till och medsmaken på vattnet. Detta gjorde dem till sin tids främsta sjöfarare.

Äkta. Gammalt. Norskt.

Något annat de var bra på var att slåss. Med löfte om att hamna i Odens borg Valhall om de dog i strid var de fulkomligt orädda i strid, och satte hög prestige i att vara skickliga med vapen. Legenderna om bärsärkar och ulvhednar är inte helt utan grund, och dessutom bidrog deras rykte till framgångar i strid. Vikingarna var utan tvekan bland de hårdaste krigarna någonsin på denna jord, och ibland gav sig deras motståndare utan strid.

Vikings abroad!

Vikingarna var framgångsrika, och anlade kolonier både i västerled och österled. Ibland slig de sig helt enkelt ned i ett kungarike och krävde, med hot om våld, tribut av regenten, vilket de ofta fick. Ibland tog de anställning, och agerade legosoldater mot hög ersättning. Kejsaren i Konstantinopel hyrde en hel grupp svenska vikingar, varjagerna, som sin personliga livvakt, och de stanade i tre generationer. Till slut var de så assimilerade med lokalbefolkningen att de endast kändes igen på sitt blonda hår och sin beväpning, som var stora yxor.

Det var kul i Byzans!

I Ryssland etablerade vikingahövdingen Rurik sig, på begäran av den slaviska befolkningen. De ville ha lite ordning och skydd, och tyckte att Rurik och hans krigare kunde vara bra på att sköta detta. Slaverna kallade vikingarna för ruser, och det är detta ord som gav Ryssland sitt namn. Ruriks ättlingar stannade kvar i Ryssland i många generationer, där de fungerade som härskare.

I västerled härjade norrmän och danskar, och de delade upp brittiska öarna mellan sig (England kalldes för ”The Danelaw”, Danelagen, och styrdes av danskar). I Norra Frankrike hängde norska vikingar, och snart började området kallas Normandie, av ordet nordman.

Vikingarna från Norge tog sig hela vägen till Nordamerika, men ingen varaktig koloni upprättades där. De befolkade dock Island och under flera hundra år även Grönland, men den sistnämnda kolonin gick under, av anledningar man ännu debatterar i historikerkretsar (Pesten? Elaka inuiter? Isbjörnar? Alien abduction?).

Vikingarna försvinner(?)

Så småningom lär sig européerna att försvara sig bättre, de bygger ringmurar och pålverk, vilket försvårar vikingarnas plundringar. Dessutom börjar de kristna handelsmännen alltmer bara handla med kristna, vilket gör att fler och fler vikingar konverterar och därmed civiliseras en smula. Man brukar säga att vikingatiden upphörde år 1050, då det sista stora vikingatåget utgick från Sverige mot Ryssland.

Men vikingarna försvann inte helt, de bytte i princip bara stil. Då den normandiske Vilhelm Erövraren år 1066 slog ned de engelska saxarna då han ledde sin invasion av England var det i princip två vikingaarméer som brakade samman. Större riken växte fram i Skandinavien, kristna och moderna, men bara ett par generationer innan hade hövdingarna seglat drakskepp och betett sig illa. Och minnet av dem lever kvar i högsta grad, något som gjort sig påmint gång på gång, inte minst i politiska propagandasyften. Att använda sig av vikingen som politiskt motiv har visat sig tilltala svenskar (och andra), varför han har fått stå symbol för många olika politiska frågor och riktningar. Även i populärkulturen gör sig vikingen bra, och är där också ständigt återkommande. Vikingarna är helt enkelt för coola för at slängas på historiens sophög. De får vara kvar. Ha!

Men kom då!

Bilden av vikingen, en favorit i flera repriser

Vikingen, eller snarare idén om vikingen, har kommit att prägla en stor del av den skandinaviska självbilden. Vikingatiden har i flera sammanhang fått representera ”fornstora dar”, en förgången guldålder då inte minst svenskarna enligt den kraftigt romantiserade bilden var ett folk att se upp till, av olika anledningar. Vikingen har således använts som återkommande symbol för ett stort antal åsiktsriktningar och ideologier, och detta under flera hundra år. Nedan följer ett antal exempel på hur vikingen använts, för att som symbol för Sverige och svenskarna, bidra till ”folksjälen”, eller den nationella identiteten.

Under 1600-talet utvecklades Sverige från att vara ett litet land i Europas periferi till att bli en stormakt. Svenska trupper härjade nere på kontinenten, och riket växte i hög hastighet i omfång och makt. I denna situation uppstod ett behov av att legitimera den svenska storheten, att visa att Sverige inte var en uppkomling utan hade en lång tradition av att styra och ställa även i Europa. Den på många vis framstående och beundransvärde Uppsalaforskaren Olof Rudbeck fick i uppdrag att skriva ett verk där han bevisade att Sverige, eller snarare Uppsala med omnejd, i själva verket var det gamla Atlantis, och att i princip all europeisk kultur hade sitt ursprung i Svealand. Hans teorier var extrema, och fick aldrig någon större genomslagskraft. Kanske för att de var rena fantasier. Dock, man började i stället för Rudbecks drömmar ta till sig verkliga historiska fakta, om än med en ”stormaktstwist”.  Man tog vikingarna som exempel på svensk dominans, ett alibi för att lägga under sig delar av andra länder. Framställningen av vikingen på 1600-talet var naturligtvis kraftigt idealiserad efter dåtidens ideal, varvid de avbildningar som spreds snarare hämtade inspiration från antikens Grekland eller Rom, än verklig skandinavisk historia.

Influenserna från antiken låg kvar även under det tidiga 1800-talet. Stormakten Sverige hade då upphört att existera, riket hade minskat avsevärt, och år 1809 hade Sverige till råga på allt till och med förlorat den östra rikshalvan, Finland, något som naturligtvis sved i det svenska självmedvetandet. Kanske för att kompensera för Sveriges minskade storlek och betydelse, sökte man sig tillbaka till vikingatiden, än en gång. Även nu framställdes vikingarna snarare som antika hjältar, med ganska få historiskt korrekta attribut. De fick fungera som tröst, som en historisk snuttefilt, för svenskarna som sörjde förlusten av Finland.

Under 1800-talets mitt började Tyskland växa sig allt starkare, och sågs av inte minst de skandinaviska länderna som ett potentiellt hot. Samtidigt växte idéerna om ett skandinaviskt förenande sig allt mer populära, skandinavismen blev en politisk riktning, och en av symbolerna för denna var den gemensamma nämnaren, vikingen. Parallellt, eller kanske på grund av detta, växer konstriktningen nationalromantiken fram och blir allt starkare. Vikingarna avbildas som hjältar, superkrigare, vilka inte minst kunde hålla de invaderande folken från söder (alltså tyskarna) stången, något som man menade att 1800-talets skandinaver skulle ta som exempel. Nu blev det inte riktigt så. Tyskland knep åt sig lite av Danmark, vilka förväntade sig hjälp från den skandinaviska halvön, men denna uteblev. Så mycket för skandinavismen, som i och med detta förlorade all sin popularitet och försvann.

Det sena 1800-talet utmärker sig inte minst genom den demokratiseringsvåg som svepte över Europa, inte minst i Sverige. Runt förra sekelskiftet debatterades den allmänna rösträttens införande (för män, kvinnor fick vänta till 1921!), och då tog man till vikingen som exempel. Vikingarna, menade demokratiivrarna, var minsann demokrater, och röstade fram kungar och hövdingar, hade rätt att tala vid tinget oavsett samhällsklass, och så vidare. Varför skulle nutida svenskar inte följa i sina coola förfäders spår, menade man. Vikingen fick alltså symbolisera demokrati och rättvisa.

Detta skulle komma att ändras under 1920- och 30-talen. Denna tid kan sägas representera en fläck i det europeiska historiska protokollet, då fascism och nazism växte fram och kom att bli dominerande ideologier i flera nationer. I Sverige fick ingen av dessa någon framträdande politisk roll, vilket dock inte innebar att de inte var representerade, och då framförallt nazism. I den nazistiska ideologin framhölls ariern som idealet, och i den nazistiska ikonografin illustrerades detta oftast med just vikingar. Nazismen menade att vikingen var den renrasige, blonde, ariske krigaren, som försvarade rasen och det ariska livsutrymmet mot ”undermänniskorna”. I propagandan strösslades det med bilder på svastikaprydda vikingar, som ofta menades vara historiska föregångare till exempelvis Waffen-SS, de nazistiska elitkrigarna. Denna nazistiska vurm för vikingen och vikingatiden ligger kvar, och även i nutida nazistiska sammanhang används vikingen gång på gång för att symbolisera den nordiske ariern.

Som tur är föll nazismen 1945 (Ja, den finns tyvärr kvar än i dag, och är till och med på frammarsch. Vissa lär sig bevisligen ingenting av historien.) och Europa började byggas upp igen ur det andra världskrigets ruiner. Sverige hade visserligen inte deltagit i kriget, men även här var freden mycket välkommen. De efter kriget följande årtiondena ägnades i hög grad åt fredsbevarande verksamhet, och även här fick vikingen vara med. Bilden av vikingen efter det andra världskriget var dock långt från de tidigare epokernas krigare, utan framställdes framförallt som en ganska avslappnad bonde, som plöjde sin åker och hellre tog det lugnt med ett horn mjöd än att med svärd i hand sprida nordisk kultur till övriga Europa. Svenskarna har alltid varit fredliga, menade man, redan på vikingatiden.

Tiden gick och framåt slutet av 1900-talet började ett svenskt medlemskap i EU bli aktuellt. Vissa var för och vissa var mot detta, och bägge sidor lyfte fram den svenske vikingen för att symbolisera sitt ställningstagande. De som var mot ett EU-medlemskap hävdade det svenska oberoendet, och menade att svenskarna alltid, sedan vikingatiden, värdesatt självstyre och frihet från andra makter. De som var för poängterade i stället Sveriges långa tradition av internationell handel, och menade att vikingarna, som ju främst var handelsmän (nåja) bara var början på ett långt och gynnsamt handelssamarbete mellan Sverige och övriga Europa, vilket EU bara var en modern förlängning av.

Under det tidiga 2000-talet började åter främlingsfientliga och rasistiska ideologier vädra morgonluft, och vikingen användes då av demokratiska grupperingar och debattörer som en motvikt till dessa skumma ideologiers propaganda. Vikingarna, påpekade man, var långt ifrån rasister, utan snarare väldigt nyfikna på och intresserade av främmande folk och kulturer. Ofta hävdades just vikingens, och vikingatidens, multikulturalism som något som byggde Sverige då, och något som bygger Sverige nu. Vikingen kom att bli en symbol för öppenhet och tolerans.

En annan viktig politisk fråga som diskuteras allt mer och mer är miljöfrågan, och hur vi skall kunna leva mer ekologiskt. Flera har påpekat att vikingarna minsann hade helt ekologiska jorbruk, inte använde fossila bränslen, och recyklade sina sopor på ett vis som vi moderna människor borde ta efter. Vissa dietister menar även att ”vikingadieten” är något vi bör återinföra, för vår egen hälsas skull (något som kanske inte vore så populärt om det tolkades bokstavligt, då de flesta skulle rata vikingarnas mat direkt).

Utifrån ovanstående exempel kan vi alltså konstatera att även om vikingatiden upphörde för drygt 900 år sedan, lever vikingen kvar och har hälsan, i våra medvetanden. Frågan är i vilka sammanhang som kommer att använda sig av vikingen härnäst? Min gissning är den feministiska vikingen, eller snarare den feministiska vikingakvinnan (sådana tendenser finns redan), eller varför inte den vegetarianska vikingen? Den som lever får se!

Karl den store och Karolingerriket

Västrom faller

Germanska folkstammar härjar fritt, ofta pådrivna österifrån av asiatiska ryttarfolk (hunner, tatarer med flera).

Frankerna (germanstam) slår sig ner i Gallien, nuvarande Frankrike, i slutet av 400-talet, ledda av Klodvig.

Klodvig konverterar 496 till Kristendomen, och får då alla galliska biskopars stöd. Religion en mycket viktig maktfaktor!

Klodvig besegrar visigoterna i södra Frankrike, och utökar därmed sitt rike.

Frankerna blir bofasta och ökar i antal. Boskapsinnehav inte längre främsta förmögenhetsvisaren, utan markinnehav.

På 500- och 600-talen utvecklas en väpnad aristokrati, består främst av en frankisk och romersk elit.

Klodvigs ättling Karl Martel besegrar år 732 araberna vid Poitiers.

Karl Martels son Pippin vill bli kung. Han söker stöd hos påven för en avsättning av sin far, och får detta stöd. Får tillnamnet ”den lille”.

Pippin dör 768 och hans son Karl (senare ”den store”) blir kung.

Stilfullt!

Karl politiskt och administrativt geni. Samarbetar med aristokratin, de svär lojalitet i utbyte mot jordegendomar. Stärker kyrkans ställning så att han får backning av denna.

Kyrkorna mer och mer viktiga som bevarare och spridare av kultur och kunskap. Prästerna de enda som är litterata. Karl vill stärka och bygga upp kulturen, vilket också sker. Karl och kyrkan inleder en utbildningsreform. Katedralskolor byggs, och utbildningsprogram instiftas efter antika förebilder.

År 800 låter Karl påven utropa honom som kejsare över ”det Heliga Romerska Riket”, ett medvetet val att anspela på det gamla romarrikets makt och status. Östrom gillar naturligtvis inte detta…

Europas vagga...

Karl dör 814. Sonen Louis tar över. Har problem att hålla samman riket.

Louis tre söner tar över och delar upp riket mellan sig, Fördraget i Verdun, 843: Karl den Skallige tar Väst, Lothar tar Mitten och Ludvig den Tyske tar Öst.

Aristokratin stödjer inte dessa tre, avsvärjer sig sin trohetsed.

Riksenheterna eroderar på grund av:

Ingen stående armé som kan hålla ordning

Inget skatteväsen. Centralmakten ingen årlig intäkt.

Ingen fungerande byråkrati.

Ingen marknadsekonomi, med allt vad det innebär.

Imperiets makt försvagas. Grevar och stormän får större makt. Dessutom problem med yttre fiender...

Arabisk expansion

Persien och Östrom

Mellanöstern delades under 600-talet upp i två stora riken: Byzantinska riket (gamla östrom) med Konstantinopel som huvudstad och grekiska rötter och det Sassanidiska persiska imperiet. Dessa två imperier skilde sig kulturellt och religöst åt. I Byzantinska hade man en kristen tradition (Konstantin förste kristne kejsare, gjorde kristendomen till romersk statsreligion) medan det persiska riket ägnade sig åt Zoroastrism (persisk inhemsk religion). Bägge dessa riken var stora, men hade försvagats under lång tid, och i och med detta lyckas muslimerna tillförskaffa sig ett välde som kom att sträcka sig från Indien i öster ner till Atlanten. Dessa erövringar gav de redan i handel framstående araberna viktiga handelsstäder som gjorde att de kom att total dominera handeln mellan öst och väst.

Arabien före Muhammed:

Utpräglat stamsamhälle, familjen och ätten betydde allt, ingen centralmakt

Gemensamma faktorer var dock språket, arabiska, samt religionen, en dyrkan av olika andar, förfäder och även djinner, som var underställda en samling gudar av olika karaktär. Kaban i Mecka en helig plats, enligt legenden byggd av Abraham, med en svart sten (meteorit) samt full av olika gudabilder.

Oroligt område, Arabien inträngt mellan Östrom och Persien. De olika stammarna, beduinfolk, utkämpade ständigt småkrig och fejder. Plundring en del av ekonomin. De mäktigare ätterna och stammarna härskade från olika städer, och styrde över handeln.

Muhammed

Med handeln kom naturligtvis inflytande utifrån, inte minst från judar och kristna, vilket utan tvekan påverkade Muhammed (570-632), som bildade en ny religion, islam.

Muhammad lär ut sin nya religion. Coolt med flammor.

Islam annorlunda mot tidigare religioner, primärt då den är monoteistisk. Dessutom har religionen ett starkt socialt budskap, man skall bry sig om alla människor, inte bara de i ens egen stam eller familj. Alla är lika inför Gud. Dessa budskap leder till att Muhammed får fiender, tvingas fly, men återvänder sedan med stora mängder anhängare och tar över i Mecka. Islam blev den nya religionen, och expanderade mycket snabbt, vilket gav Muhammed en stor politisk makt vid sidan av den religiösa. När Muhammed dog uppstod ett maktvakuum, religionen delades i två grenar, Sunni och Shia, vilka än i dag inte är sams.

Samhällshierarkier

Efter Muhammeds död behövdes en ställföreträdare, alltså någon som representerade Profetens ideal. Denna person fick titeln Kalif. Kalifen var politisk samt andlig ledare för hela det muslimska väldet men var inte själv en profet, alltså någon med direkt kontakt med gud. Kalifen var den högste ledaren och styrde tillsammans med sin administration hela riket. Självklart var det svårt för han att kontrollera ett rike som det tog över 5 månader att korsa. Så med ett rike i samma proportion som det romerska imperiet, gällde det att ha god administration för att kunna styra över detta enorma välde. Araberna använde sig utav en form av ämbetsmän emir som hade till uppgift att hålla ordningen i sitt kalifat (stat). Denna administrationsmodell lånade araberna från sina underkuvade imperier. Emiren hade till uppgift att upprätthålla ordning, hålla i en arme och samla in skatter till kalifen. Andra organisatoriska uppgifter som fanns, lät man den redan existerande administrationen bibehålla under uppsyn.

Många av Kalifens kalifat som styrdes av emirerna var mer eller mindre självständiga stater. Trots detta så fanns det ett hierarkiskt system där Kalifen var den högste ledaren, till detta kast tillhörde även hans hov och ämbetsmän och övrig befolkning (muslimska handelsmän och beduiner). Efter detta första kast räknades de erövrade folken som konverterat till Islam. Dessa assimilerades med sina erövrare genom gifte osv. Till det tredje kastet hörde de folk från de erövrade länderna som inte konverterat till Islam (kristna, judar, zoroaster). Dessa tilläts utöva sin religion och kultur utan någon inblandning av araberna. Men behövde betala lite högre skatter. Araberna var väldigt accepterande till en början när det kom till andra kulturer. Och det var inte ovanligt att man utnyttjade den kompetens som den ”tredje klassen” innehade och gav viktiga poster till välutbildade ur dessa skikt.

Slavar

Araberna använde sig utav slavar, men hade sedan islam infördes en mer human syn och behandling av slavarna. En slav kunde be om sin frihet eller få en chans att köpa sin frihet.

Olika typer av slavar var olika populära. Eunuckerna det vill säga kastrerade män var väldigt populära och kunde kosta dubbel så mycket som en ”vanlig” slav. Slavarna samlades in av professionella slavjägare, och såldes på slavmarknader, vilka fanns kvar i den muslimska världen ända in på 1800-talet. Tyvärr är ekonomisk vinning ibland en starkare drivkraft än medmänsklighet…

Muslimsk expansion

Dock, den muslimska expansionen fortsatte under Muhammeds efterträdare, Kaliferna av Umajjadernas ätt, Sunnimuslimer. Dessa härskare flyttade den muslimska världens centrum från Arabien till Damaskus i Syrien.

Under Umajjadernas styre erövrades större områden, vilket påverkade den tidigare väldigt arabiska kulturen mycket. Intryck kom från andra folk i Västasien och Byzans, vilket ledde till att de gamla beduinidealen, vilka redan fått sig en knäck av Islam, nu förbleknade ännu mer. Den muslimska kulturen blev en världskultur, och i och med detta oerhört rik.

Dock, Umajjaderna avsattes på 700-talet av Abbasiderna, vilka tillhörde den shiitiska riktningen. Dessa flyttade rikets centrum igen, denna gång till Bagdad, där den muslimska kulturen blev starkt påverkad av den persiska. Bagdad kom att bli en av dåtida världens främsta städer, och åtnjöt en nästan mytisk glansperiod, återgiven inte minst i sagosamlingen "Tusen och en natt".

Expansionen fortsatte, både österut och västerut. Emellertid hindrades den i nordöst av det Byzantinska riket, men i nordväst var det fritt fram.

Således erövrades större delen av Iberiska halvön, och de muslimska härarna började kasta blickarna norrut, mot frankernas rike…

…Men där tog det stopp! I Poitiers, år 732, åkte araberna på dyngstryk av frankerna under Karl Martells befäl. Detta stoppade deras erövringar i Europa, men de var nog ändå ganska nöjda med det jätterike de redan hade…

Ganska snart började riket knaka i fogarna, kalifatet i Bagdad fick konkurrens av andra kalifat, och splittringen var ett faktum. Dock, språket, religionen och olika kulturella huvuddrag fanns kvar, vilket fortfarande är en gemensam faktor i den muslimska världen.

Stort skall det vara!

Handel

Redan innan den muslimska expansionen hade araberna en viktig roll i handeln. Men i och med deras landerövringar fick de tillgång till nyckelpositioner

Som gjorde att de kontrollerade viktiga handelstäder och på så sätt kunde kontrollera handeln mellan väst och öst.

De introducerade användningen av dagens check, som fungerade på ungefär samma sätt. Man delade på kostnader under riskfyllda handelsrutter, genom att köpmän kunde köpa in sig på en last. På detta sätt delade man på förlusterna ifall något skulle gå snett.

Kryddor, porslin och sidentyg hämtades från Kina i utbyte mot varor som glas, guld, silver och grövre textiler. Andra varor som fraktades var hästar, elefanter och andra exotiska djur. Slavar med olika specialiteter så som lärare, läkare osv. köptes och såldes vidare.

En biprodukt av handeln mellan olika kontinenter var spridningen av olika nyttogrödor. Från Indien spred muslimerna bomull och sockerrör. Från Kina fick vi riset till mellanöstern. Spanien fick sina citrusplantor via detta sätt från Asien och Indien.

Kvinnornas situation

Under Muhammeds livstid, så stärktes kvinnans ställning. Innan enandet av stammarna (Umma) hade kvinnan igen rättssäkerhet. Detta innebar att flickbebisar kunde sättas ut och mördas utan några som helst repressalier. Kvinnor kunde säljas till giftermål, kvinnor fick inte färdas/resa ensamma osv. Med Koranen stärktes kvinnans ställning. Hon fick bland annat rätt till arv (en dotter skulle ärva hälften av det som hennes bror/bröder fick ärva), hon kunde vara aktiv inom politiken (Aisha, en av profetens fruar, var väldigt politiskt aktiv) och fick resa samt äga mark. En del menar att Koranen under den första delen av Umajjadernas regeringstid ansåg att kvinnan och mannen var jämlika.(kvinnan som moder till kommande muslimer var lika viktig som männen.) Så därför var det viktigt att kvinnor deltog i religiösa ceremonier och fick kunskap om den rätta läran. För att kunna göra detta var det därför viktigt att även kvinnor fick tillgång till utbildning.

Giftermål precis som i Europa giftes kvinnorna bort tidigt. Kvinnorna var runt tolv och deras blivande makar tio till femton år äldre. Att man hade dessa tidiga giftermål berodde på att säkra många barn (hög barnadödlighet). Kvinnans arbetsområde bestämdes utifrån mannens sociala position. En bondfru skulle hjälpa mannen ute på fältet. Köpmannafrun hjälpte till med handeln, medan en högreståndsfru skulle övervaka slavarna/hembiträdena och sköta/organisera hemmet.

Precis som inom den judiska traditionen kunde man, både män och kvinnor, under vissa förutsättningar, begära skilsmässa.

Skolväsendet

I muslimska Cordoba fanns 400. 000 böcker och 27 gratis skolor (Madras), jämför detta med 600 böcker i biblioteket i Saint-Gall, vilket var kristet område.

Muslimerna översatte verk från de erövrade länderna till Arabiska. Förbättrade den kinesiska papperstekniken. Letade aktivt efter ny teknik och var väldigt nyfikna på andra kulturers seder och bruk.

Memorering första formen av undervisning. En elev förväntades kunna memorera hela koranen vid 7-8 års ålder. Men det var inte bara utantill kunskapen som värderades, utan efter att eleven lärt sig koranen utantill, gällde det för denne att kunna argumentera och återge texten och olika sätt att tolka den. Kunskap värderades högt då den sanna kunskapen per automatik skulle ge goda muslimer. Därför skulle alla ges chansen att studera. Rika köpmän och aristokratin gav fattiga studenter stipendium så att de hade råd att studera, vidare så kunde de betala en lärare för att bedriva skolverksamhet bland fattiga.

All denna kunskapssökande gav upphov till många moderna vetenskaper, så som apotekare, astronomi, medicin, algebra osv. Eftersom Koranen var den första boken som alla muslimska studenter lärde sig, blev en av effekterna att det arabiska språket kom att spridas över hela det muslimska imperiet. Vilket resulterade i att köpmän från Nordafrika kunde konversera med folk från indiska och spanska trakter obehindrat. Muslimerna var ju som sagt väldigt toleranta när det kom till andra kulturer och brukade inte tvinga på sin religion eller kultur, men ett av kraven de ställde till de nya rikena, var att arabiskan skulle bli det officiella språket. Alla tre religionerna hade tillgång till skolorna.

Kultur och vetenskap

Den arabiska kulturen var en livfull och nyfiken kultur. Man sög åt sig intryck och kunskaper från andra och fogade in dessa i sin egen kultursfär.

Vetenskap högt i kurs, de grekiska filosoferna, vilka många glömdes i Europa, bevarades i det muslimska väldet, för att sedan, vi araberna återintroduceras i Europa. Inom medicin var de muslimska läkarna mycket framstående. De första moderna sjukhusen anlades under denna period. Olika sjukhussalar för kvinnor och män, samt olika avdelningar för febersjuka, folk som skulle opereras och för folk som precis genomgått kirurgiska ingrepp. Ögonsjukdomar var ett område som de arabiska läkarna var väldigt duktiga på. De kunde tillexempel operera ögonstarr genom att använda sig utav ett rör och suga ut vätskan som samlats.

Ögonoperation. Gosigt.

På sjukhusen jobbade personal från båda kön, och precis som dagens sjukhus fanns det andakts rum, apotek, restauranger, bibliotek samt gästrum för anhöriga. Man anrättade även speciella sjukhus för spetälska, psykiskt sjuka samt blinda. Man började även i slutet på 800-talet använda sig utav sprit som ett antiseptisktmedel tackvare en läkare vid namn Al-Razi som även kom på att man kunde sy ihop sår med tunna trådar gjorda av djurtarmar. Al-Razi lämnade efter sig en mängd behandlingstekniker och utrustning som används än idag, tex: provrör och bägare. Delade in sina experiment och undersökningar i tre huvudgrupper som används än idag: Djurriket, växtriket mineralriket. Han var den första att öppet kräva läkarlicenser för att få bukt med kvacksalvare. Han ansåg också att det var viktigt att det fanns ett personligt förtroende mellan läkare och patient för att kunna förstå sjukdomsbakgrunden. En annan läkare som satt spår i den moderna läkarmedicinen var Ibn Sina. Vid sexton års ålder var han färdig jurist, för att sedan vid arton år vara en beryktad och aktad läkare. Han skrev en massa böcker. Hans viktigaste verk kom dock att bli medicinens kanon, där han samlade hela sin samtids medicinska vetande (grekiskt, syriskt, indiskt, judiskt och kinesiskt). I detta verk beskriver han bland annat bröstcancer och hur det viktigaste vid cancer är att upptäcka den tidigt samt att ta bort all sjukvävnad, något som gäller en idag. Vidare beskrev han magsår, gulsot och han hade teorier kring spridning av sjukdomar via olika spår den sjuke lämnar efter sig (bakterier). Medicinens kanon kom att användas fram till 1800-talet och var ett standardverk för medicin studier.

Även i andra vetenskaper excellerade muslimerna:

Kemin (arabiska al-kimiya) innebar kunnande om alkemi, laborationer, al-kohol etc. Systematisk framställning av mediciner. Precis som idag var det staten som hade kontroll på apoteken och man var tvungen att genomgå utbildning samt ha licens för att få arbeta på apoteken. Djurförsök/ testade mediciner på djur innan man gav till människor.

Metallurgi innebar framställning och hanterandet av stål (inte minst i Toledo), rening av guld etc.

Matematikerna medförde algebra, geometri, nollan (som de lånat av indierna), de arabiska siffrorna kom så småningom att ersätta de romerska.

Arkitektur- badhus, al-Hambra i Spanien, vattenkylda salar, valv och kupoler etc. Vatten drogs in i husen, dels i dekorationssyften fontäner osv, men också av hygieniska skäl, rinnande vatten i husen.

Astronomi och astrologi- stjärnkartor. Redan på 1000-talet utgick arabiska astronomer från att jorden var rund, något som senare lade grunden för Kopernikus och Kepler och deras forskning. Det astronomiska kunnandet utnyttjades inom navigeringskonsten, och muslimska lotsar och geografer ansågs vara bland de bästa.

Litteratur, främst poesi, ibland till kvinnans och vinets(!) lov etc.

Och så vidare…

Medeltiden I

Vad är medeltiden?

Tiden mellan, en term som myntades flera hundra år efter medeltiden, och då som en nedsättande beteckning på tiden mellan ”den upplysta”, ”moderna” tiden och den lika upphöjda antiken.

Medeltiden som period har använts i olika syften, vilket förhoppningsvis kommer att framgå under denna kurs, och därför har även medeltiden framställts på olika vis. På grund av en rad anledningar, politiska, religiösa eller andra har man framställt olika bilder av medeltiden. Inte minst kan dessa skönjas i populärkulturella yttringar, då man gärna överdriver en smula i dessa sammanhang. Följaktligen har bilden av medeltiden pendlat mellan trikåer och gyttja. Den troligaste och mest sannolika bilden ligger någonstans i mitten…

Var det såhär?

Eller såhär?

Hur som helst, först en kort tidsindelning. Medeltiden brukar sägas sträcka sig mellan cirka år 500 till runt år 1500. Under dessa tusen år beräknas de första fem hundra åren utgöra den tidiga medeltiden, eller som den ibland här i Skandinavien kallas ”Folkvandringstiden, och som i anglosaxiska delar av världen refereras till som ”The dark age”. Efter denna period följer ungefär tre hundra år som kallas högmedeltiden, och sedan avslutas hela perioden med två hundra år av senmedeltid.

Kort översikt över framförallt den tidiga medeltiden

I och med Västroms fall inleddes en period av nedgång, kulturellt och inte minst ekonomiskt, i Central- och Västeuropa. I sydost dominerade fortfarande Östrom, och där upprätthölls i viss mån någon form av välstånd.

Den absoluta huvuddelen av människorna var bönder. Vi talar här om runt 90-95 procent av befolkningen. Livet var hårt, de flesta levde på svältgränsen. En av anledningarna till detta var helt enkelt jordbrukets ringa produktion. Med en avkastningsratio på 2:1 fanns ytterst sällan utrymme till expansion, och ett enda år av missväxt kunde innebära svältdöden för stora mängder människor.

Vidare påverkades människorna naturligtvis negativt av den kollaps de romerska kommunikationsnäten drabbats av. Romarnas vägnät fanns kvar, men underhölls inte, och förföll snabbt. Oftast skedde all transport via vattenvägar, enkelt, men också med viss begränsning. Kommunikationsproblemen innebar att billig importerad spannmål numera var ett minne blott. De flesta kunde endast producera tillräckligt för att få ihop till sitt dagliga bröd (i Sydeuropa, Nordeuropa är en grötkultur), vilket också innebar att handeln minskade, människorna isolerades, och de stora skogarna började återta sin forna position.

Tidigare uppodlade områden växte igen. Europa norr om Medelhavsområdet var i princip täckt av skog, med undantag för de stora slätterna i öst. I Medelhavsområdet hade i stället den hårda avverkningen av skog medfört en kraftig erosion, vilken som sagt fortfarande är påtaglig i området, och ledde till svårigheter att driva storskaliga, vinstgivande jordbruk.

Den tämligen påtagliga ekonomiska nedgången innebar även en annan radikal förändring av samhällssystemet. Slaveriet som system minskade kraftigt, även om det naturligtvis inte försvann helt. Slaveriet började bli olönsamt. Att äga ett antal slavar innebar fler munnar att mätta, vilket kunde vara snarare en börda för många jordbrukare. Då det tidigare dominerande slavsystemet började försvinna, tog ett annat system över. Detta system innebar att en storbonde eller landägare kunde upplåta små delar av sina ägor till småbönder, vilka alltså fick arrendera jord av honom. Betalningen skedde i form av del av produktionen samt av dagsverken. I praktiken medförde detta system i princip att många före detta slavar i princip fortsatte att vara det, men nu dessutom var tvungna att skaffa mat själva…

Det hårda livet innebar att medellivslängden sjönk, och inte minst barnadödligheten var enorm. Siffrorna är lite olika, men generellt kan sägas att knappt hälften, ibland mer, ibland mindre, av alla barn överlevde sitt första år. Om ett barn levde tills det var fyra kunde man börja hoppas på att det skulle uppnå vuxen ålder, men det var naturligtvis ingen garanti. Kvinnan dog oftast före mannen på grund av det myckna barnafödandet, eller i direkt anslutning till detta. Att dö på grund av komplikationer under förlossningen var en påtaglig fara, och tämligen vanligt. Trots riskerna försökte man få så många barn som möjligt. Detta då barnen utgjorde en form av pensionsförsäkring, den äldste sonen skulle ta över gården och man var hänvisad till sina barn att ta hand om en när man blev gammal och orkeslös.

Under antiken hade relativt många haft åtminstone grundläggande kunskaper i att läsa och skriva (vilket inte minst romersk och grekisk graffiti vittnar om), men i den kommunikationsmässiga och kulturella svacka som följde Västroms fall minskade dessa kunskaper och de illitterata kom att utgöra den absoluta majoriteten. I regel kunde ingen läsa och skriva. Inte bönder, inte stormän. Ingen. Ingen utom prästerna...

...Och de skrev ofta väldigt snyggt!

Faktum är att under den tidiga medeltiden, alltså en period då de flesta samhällsfunktioner vittrade ned eller gick i träda, började den kristna kyrkan blomstra. Kristendomen hade som bekant införts i det Romerska riket redan under 300-talet, men efter Västromsfall hade kyrkan överlevt, expanderat och stärkt sina positioner. Under hela medeltiden och ytterligare ett par hundra år var kyrkan, i dess olika former en av de starkaste, om inte den starkaste, makthavaren i Europa.

Här kan vi återknyta till den annalkande europeiska urskogen, som åter började växa på tidigare uppodlad mark. Skogen var en farlig plats, fylld av rövare och vilda djur. Dessutom beboddes skogen, enligt dåtidens människor av allsköns oknytt. Faktum är att även bebyggda områden hemsöktes av spöken, demoner och annat otäckt. Kyrkan var i princip det enda som stod emellan människan och mörkrets makter (nåja, inte det enda, vissa andra saker fanns också, men om dessa bör vi tala tyst, liksom medeltidens människor gjorde). Skräcken för djävulen var stor, och underhölls av kyrkan.

Samtidigt var kyrkan en kulturbevarande institution. Det var i klostren och kyrkorna som gamla skrifter bevarades och kopierades. Det var prästerna som kunde läsa och skriva, det var där vetenskapen fanns. Dock, under medeltiden sysslade prästerna ytterst lite med att skaffa ny kunskap. Snarare var de strikt konservativa, och menade till och med att strävan efter ny kunskap var oförenligt med den kristna läran. Detta blir speciellt påtagligt i relation till de muslimska lärda, vilkas kunskapstörst ledde till en strid ström av nya upptäckter och uppfinningar.

Under den tidiga medeltiden hade flera biskopar och liknande en direkt politisk makt, de bodde i fästningar och fick då och då ikläda sig rustning och rida ut för att freda sitt intresseområde (inga svärd dock, de var ju ”fredliga”). Allteftersom tiden gick blev kyrkans politiska makt omfattande, liksom dess rikedomar.

Politiskt var Europa splittrat. Kontinenten var i princip uppdelat i tusentals småriken, med tusentals småfurstar, vilket föga förvånande innebar en hel del oro. Dessutom hade asiatiska ryttarstammar börjat härja, vilket bidrog till osäkerheten. En stark centralmakt saknades, inga enhetliga lagar eller organiserat försvar förekom. Kaos, krig och oordning var standard, men snart skulle detta förändras, och en europeisk högkultur växa fram.